Visdomsord från Dexter

Kanske beror det på all övertid jag jobbat den senaste veckan inför bokrean, eller kanske på naturlig fallenhet för misantropi - oavsett orsaken fann jag mig själv nickande och hummande "ja, just så är det, så kan man ju tänka" när jag igår kväll läste ut första delen i serien om Dexter. Jag antar att det kanske vore läge att bli nervös eller åtminstone marginellt oroad när man känner att man börjar ta levnadsråd från en seriemördare, men nja... Nä. Dexter är smart och har faktiskt sina poänger när det kommer till social interaktion. Lär av psykopaten. Inte så att du går och hackar upp dina medmänniskor till småbitar (även om lusten faller på ibland när du jobbar i ett serviceyrke), men attityden är fin. Jag spontanshoppade Dexter - dunkla drömmar häromdagen för jag ville ha något lättläst med mig hem, något jag kunde läsa i väntan på att totalupplevlsen av American Wife skulle lägga sig en smula. Dexter har precis kommit i svensk pocket, så det passade utmärkt. Kom hem, började läsa, swoosch så var den utläst. Hann inte ens lägga upp den i vänsterspalten på bloggen under "Just nu läser jag" innan den var slut. Även om min och Dexters stund tillsammans därför mest påminde om speed dating, var det trevligt. Jag gillar serien men har följt den lite sådär halvt om halvt eftersom den sänds för sent för hårt arbetande människor. Boken gav därför inga större överraskningar, men var helt ok. Jag misstänker att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer införskaffa även de följande delarna. Fast då ska jag köpa dem på engelska, för estetikens skull. Den svenska utgåvan är så ful att man inte kan visa sig offentligt med den... Synd på så rara ärtor.