En hint förklädd till bok

En händelse som ser ut som en tanke - eller i det här fallet - en bok som ser ut som en hint. Så var det när jag i fredags råkade hitta Alexandra Potters nya roman Who's that girl i en av våra nyhetssändningar. Eftersom jag gillade hennes förra, Me and Mr Darcy, köpte jag med mig den nya på stört, utan att kolla vad den handlade om. Nu har helgen tillbringats i läskoma, för som av en händelse handlade Who's that girl om en situation som är nästan oroväckande lik den jag befinner mig i just nu: överambitiös kvinna 31 år befinner sig i ett läge som borde vara to die for men är så jävla stressad att hon inte längre kommer ihåg vad det var som lockade henne från första början. Det ser perfekt ut utifrån men var det verkligen det här hon ville? Fanns det inte en helt annan dröm där från början? En mängd cheesy frågor dyker upp.

Charlotte Merrywater i boken driver en egen, framgångsrik PR-firma och är själva sinnebilden av en lyckad ung kvinna. Potters beskrivning av hennes perfektionism och därpå följande stressproblem är så på pricken att jag skrattar redan efter två rader och sedan börjar oroa mig (för det är ju det vi rediga människor gör bäst) för att jag har samma problem som hon. Eksem check, sömnsvårigheter check, aromaterapiljus - nä, dithän har jag inte kommit än, men ekologiska grönsaker som ruttnar i kylen check, mördande träningspass innan jobbet check... Och så fortsätter det. Charlotte och jag, vi är helt klart barn av samma anda.

För er som tycker att Who's that girl låter som en mördande tråkig bok: det är fel. Den är sjukt rolig allt som oftast. Lättläst, underhållande, smart. Den lider förvisso av samma förutsägbarhet som all annan chick lit/romantisk komedi, men är ändå såpass intelligent att man förlåter det. Den är en orgie i igenkännande för alla överambitiösa, högpresterande tjejer mellan 20 och 35. I boken får Charlotte en chans att träffa sig själv för tio år sedan och blir chockad av vad hon ser. Var det där verkligen hon? Vad hände på vägen? Vart tog allt det som var hon vägen?

Jag behöver till skillnad från Charlotte inte träffa mitt gamla jag för att förstå vad jag vill göra med mitt liv. Mitt problem är snarare att jag precis vet vad jag vill men inte kan göra det just nu. Men när jag läser om Charlotte kommer jag inte ifrån känslan av att någon vill säga mig något. Varför hittade jag just den berättelsen just nu? (För att den gavs ut nu, piper min logiska inre röst) (Jaja, hyssjj, trying to make a point here) Det kan vara något helt annat. Men det kan också vara en händelse som ser ut som en tanke. En hint förklädd till bok.