Still a proud member of Team Edward

Är du kille, tjugo och singel på jakt efter sällskap så finns det just nu ett idiotsäkert sätt att hooka upp med någon, framför allt om du är lite blek och intellektuell. Du rufsar helt enkelt till håret, införskaffar ett par bruna linser och ställer dig i ett hörn vid din lokala biograf. Lagom tills visningen av Twilight slutar, slår du armarna runt dig och ser lite svår och hemlighetsfull ut. Om möjligt, håll gärna i ett rött äpple. Sedan är det bara att vänta. Jag kan lova att du aldrig, varken förr eller senare, kommer att möta en lika stor, lika hormonstinn hord flickor som inte vill något annat än att lära känna den där bleke, mystiske främlingen som du blivit.

För det var mycket kvinnlig lust i luften igår kväll i biosalongen där jag såg Twilight. Innan filmen fnissades det extremt mycket. Flera personer viftade med tummade ex av boken. Jag tillhörde definitivt den äldre minoriteten av besökarna, men smälte ändå in genom att jag hade både svarta kläder och en medsläpad sambo på armen. Det fanns ganska exakt fyra killar i salongen som inte var där i sällskap med tjejkompisar/flickvänner. Möjligen kan de ha tänkt i samma banor som jag gjorde här ovan - vilken raggningspotential!

Fast frågan var om någon alls såg dem. Det förväntansfulla tjattret dog i samma sekund som ridån gick upp; då hyssjades det och sedan satt vi alla med ögonen stint fästa på duken. Fnissade åt skämten, förtjusades av de vackra miljöerna (jag överväger allvarligt att åka på semester dit) och lade märke till alla detaljer. Men egentligen väntade vi alla bara på en enda sak. Jag överdriver inte när jag säger att det drogs kollektivt djupt efter andan i samma sekund som HAN dök upp i kolossalformat framför oss på duken. Spridda "wow" hördes. Fniss. (Undrar för övrigt hur många av de närvarande pojkvännerna som kände ett styng av avundsjuka just då?) För han var ju så fin! All cred åt Robert Pattison - han var bättre än jag hade vågat hoppas.

Faktum är att hela filmen var just det - bättre än jag hade vågat hoppas. Jag var djupt skeptisk när jag gick hemifrån, men det gick över direkt den började. Jag menar, det var ju Twilight! På film! Jag gav upp det där med att vara cool och samlad och ironisk i samma stund som Edward dök upp. Resten av tiden försökte jag mest att inte sväljas hel av det breda leendet som inte ville försvinna från mina läppar. Det kommer fortfarande tillbaka - räcker att jag tänker "Forks" så ler jag som jag vore kär och fjorton igen. Det är rätt roligt.

Därmed inte sagt att det inte fanns saker som jag gärna hade sett annorlunda; till exempel vidhåller jag fortfarande att det ser oerhört fånigt ut när de flyger. Filmen är definitivt en angelägenhet för de redan frälsta; har man inte läst boken är den nog inte skoj. Och Jacob - varför, varför kunde de inte casta någon snyggare som faktiskt hade långt eget hår och inte behövde använda en golvmoppsperuk? Cullens såg ok ut (Carlisle framkallade ett mycket hjärtligt "Wooooo!" från en i publiken som vi skrattade rätt gott åt), men de andra vampyrerna såg ju mest ansträngda ut, framför allt James. Man måste inte kisa med ögonen för att folk ska förstå att man är ond. Han var bara pinsam. Pinsamt var det också på en del andra ställen, men det är väl oundvikligt i en film som handlar om tonårsförälskelse. Puppy love brukar vara synonymt med rodnad.

Stephenie Meyer gjorde som alla säkert redan vet en cameo - det var roligt. Det ska jag också kräva att få göra om jag blir filmatiserad författare.

Så på det hela taget var det en över förväntan angenäm upplevelse igår. Jag känner mig botad från den tillfälliga Twilight-svacka som jag känt efter den mediokra Breaking Dawn. Nu hoppas jag på en DVD-utgåva med ett ton extramaterial. Jag hoppas också, fortfarande - precis som när jag var fjorton - på att en lång snygg mörk främling ska dyka upp här och tala om att vampyrer visst finns. Och att jag gärna får hänga med dem. Utan att de äter upp mig. Nafsa lite får de möjligen göra.