Skrivbordsrensning

Hela helgen har jag kämpat - och här vill jag verkligen understyka ordet kämpat - med Margaret Atwoods Leva i synd. Ett tag trodde jag att det var jag som var dum i huvudet; kanske hade sockret från allt godis jag ätit allvarligt skadat mitt intellekt. Vad ska man annars tro när man läser och läser och ändå inte förstår någonting?

Leva i synd består av elva berättelser, eller om man så vill, elva noveller. Vissa av dem har varit publicerade tidigare i olika tidskrifter, men det här är första gången de samlats ihop. Den gemensamma nämnaren är att de alla handlar om en kvinna sedd i olika roller, som mor, maka, syster, dotter eller älskarinna. Ibland är hon namngiven, ibland anonym. Tidpunkter, platser och omständigheter skiftar. Det är upp till läsaren om man vill se boken som en roman med elva kapitel eller som en novellsamling.

Jag brukar gilla Atwood i vanliga fall men Leva i synd gör mig besviken. Den leder ingenstans, säger ingenting. Samtliga stycken är mycket välskrivna, men i sin jakt på en spännande struktur tappar Atwood helt bort innehållet. Så fort man tycker att man börjat få ordning på berättelsen hoppar hon vidare till nästa novell och man tvingas börja om på nytt för att hitta sammanhang. Att berättelserna kanske, kanske inte, handlar om samma kvinna gör mig bara trött. Jag förstår inte poängen med upplägget och till slut skiter jag rätt mycket i hur det går för kvinnan. Att det sedan hintas om att en del av det är självbiografiskt gör mig nästan bara ännu mer anti. Vill du säga något så säg det rakt ut människa, muttrar jag.

Så BESVIKEN är ordet för dagen. Jag gillar inte böcker som är vaga, där läsaren själv får välja betydelse och bygga ihop berättelsen till något begripligt. Varje gång jag läser något sådant känner jag mig lurad - varför ska jag göra det som logiskt sett borde vara författarens jobb? Leva i synd känns påfallande mycket som att Atwood rensat skrivbordet och samlat ihop några överblivna utkast, fragment av ett par romaner som aldrig blev färdiga. Vid en middag med förlaget och agenten berättar hon om städningen och de blir eld och lågor. En ny bok av Atwood som vi kan sälja! Hurra! Skit samma att det inte hänger ihop - vi säger att det är arty så går alla på det ändå!

Min teori om hur det gått till understyrks dessutom av att Atwood i efterordet tackar sin make för bokens titel. Den användes till en början för något han skrev som aldrig blev klart, och så vips lånade Atwood den till sin bok. Hm. Resultatet av en skrivbordsstädning var det ja...