Katt + poet = sant

Vad är det som gör att författare och katter tycks gå så bra ihop? Hur många författarporträtt har man inte sett där en eller annan liten kisse figurerar tillsammans med sin skrivande husse eller matte? Gårdagens bild på Georges Perec är bara ett exempel i en låååång rad. Den fick mig att tänka på Werner Aspenström, en av mina absoluta favoritpoeter så länge han håller sig undan naturlyriken. Här med obligatoriskt djur. Ser sött men smärtsamt ut eftersom det verkar som om katten håller på att gräva sig fast i hans axel.

Vad jag inte förstår är hur man lyckas skriva en hel bok, än mindre en lång rad böcker, med en katt i huset. Kanske är det bara min kisse som är oupfostrad, men han är inte kompatibel med vare sig skivande eller läsning. Om jag sitter vid datorn kommer han upp på bordet och går tvärsöver tangentbordet så att datorn säger ERROR och låser sig. Vid sällsynta tillfällen skriver han också egna verk på samma sätt; hans första ord var APA.

Doris Lessing

Det är inte heller alltid populärt att jag läser istället för att bry mig om honom. Han brukar hoppa upp till mig i soffan och tvångsgosa mig, alltså lägga sig ovanpå boken och spinna och dregla (han gör det när han vill vara kärvänlig). Många av mina böcker har torkade fläckar av kattsaliv på sidorna.

Edith Södergran

Faktum är att han till och med lyckas störa mitt läsande när han sover; han snarkar nämligen något förskräckligt. Det är svårt att vara seriös och litterär när han låter tuuuut-tut-tuuuut snörf sniff suck tuuuut.

Men han är ju lite speciell. Kanske finns det en speciell sorts författarkatter, en särskild ras som bara ligger och spinner och ser harmoniska ut istället för att skrika på mat när matte hamrar på skrivmaskinen. Note to self - köp den rasen nästa gång...