Och i rollen som mordoffer ser vi...

Det verkar vara dunkla processer som pågår i min lilla hjärna. Kanske borde jag vara orolig för min mentala hälsa, kanske beror det bara på chokladförgiftning efter alla tryffelägg jag ploppade i mig igår. Hur som helst; när jag i godan ro låg på soffan igår kväll och läste Helene Turstens En man med litet ansikte, så råkade jag ut för något mycket störigt.


Jag har följt Turstens serie om Irene Huss från starten och även om jag numera gör det mer av gammal vana än av entusiasm, tänkte jag ändå att En man... kunde vara lämplig slöläsning till helgen. Sagt och gjort, jag började och det var lite sådär småspännande som det brukar vara. Poliserna åker runt i Göteborg och jagar bovar och jag tycker att det är roligt eftersom jag känner igen platserna de pratar om. Så långt är allt bra. Men så plötsligt kör de elaka bovarna över en man som dör på fläcken och jag tittar ner på liket och så är det...Bosse Bildoktor! Han är blodig och mosad, men det är otvivelaktigt Bosse. Alla de återstående sidorna, genom hela polisutredningen, ser jag Bosse springa runt i rollen som mordoffer. Hur felcastat kan det bli??

Det värsta är att det här inte är första gången som jag rollbesätter helkonstigt. Det spelar ingen roll hur noga jag än försöker läsa alla beskrivningar av utseenden hos romankaraktärerna; snart nog ploppar det upp någon som ser helt annorlunda ut i mitt huvud och sedan går det inte att ändra. Jag vet inte hur andra läsare fungerar - kanske bygger ni upp ett utseende från författarens hintar om längd, vikt och hårfärg. Jag försöker men det går inte. Tvärtom brukar någon liten, ynklig detalj få mig att omedvetet tänka på någon känd person och sedan är det kört. Det kan vara en skådis eller en vän eller någon som skymtat förbi på stan, men när den tanken väl dykt upp så hoppar personen i fråga glatt in i berättelsen som jag läser. Det är friden och fröjden de gånger när jag råkat associera till Johnny Depp, eller som i fallet med Shanna Swendsons Hex and the City-böcker där jag ser Clive Owen, men det händer alltför sällan. Händer det här er också eller är det bara jag som är konstig? :)