10 februari, 2008

Spöket som kom av sig

Kanske var det jag som hade orimliga förväntningar på Laura Whitcombs A Certain Slant of Light. Men vad annat kan en stackars flicka få efter att först ha fått den rekommenderad av Stephenie Meyer-fans och sedan fått vänta i två långa månader eftersom min order hade kommit bort? Dessutom står det på hennes hemsida att hon växte upp i ett "mildly haunted house". Jag tyckte att det lät oerhört lovande.

När den så äntligen dök upp hoppade jag gladerligen hem med den tätt tryckt i famnen, gosade ner mig i soffan och ställde in mig på att få lite skön spökkänsla. Och jo, där fanns spöken. Och jo, de blev kära i varandra. Och ja, det uppstod komplikationer när de skaffade varsin kropp. Och jo, de hade spök-sex. Det piggar ju alltid upp. Men jag kom aldrig över känslan av att Whitcomb egentligen inte är en fantasyförfattare. Snarare hade hon bara råkat snubbla över en fantasyberättelse och gjorde ett inte oävet, men ändå lite klumpigt försök att skriva ner den. Framför får jag känslan av att hon inte riktigt själv tror på sin berättelse. Och om inte hon gör det, varför ska då jag?

Det stör mig eftersom A Certain Slant of Light har en bra grundstory. I en annan författares händer kunde det ha blivit fantastiskt. Men det skulle behövas mer mörker, mer bråddjup, mer ångest, mer skräck. Kanske är det för att Whitcomb valt att skriva för tonåringar som hon tonat ned det, men det var ett misstag. De bästa berättelserna håller inte tillbaka - de tror på läsarens förmåga och är obarmhärtiga mot sina gestalter.

Så mitt råd till Laura är att antingen sluta upp med att försöka skriva skräck eller också släppa hämningarna. Färga håret svart, Laura. Köp lite nya kläder. Sluta baka pajer till familjen på söndagarna. Börja röka. Ring upp Charlaine Harris och bestäm träff. Och kom ihåg att monstren lurar under sängen.

3 kommentarer:

  1. "Men jag kom aldrig över känslan av att Whitcomb egentligen inte är en fantasyförfattare. Snarare hade hon bara råkat snubbla över en fantasyberättelse"

    Det var en intressant iakttagelse. Jag citerade lite i litteraturforumet på Catahya.net. ;)

    SvaraRadera
  2. Det är så himla tråkigt när man blir så där besviken. Man har invaggats i tron att det är en bra - ja, en fantastisk bok framför sig; allt man sett och hört om boken säger bara: JAAA! men när man börjar läsa själv säger allting: NEEEJ.
    I know the feeling.

    Som tur är råkar man också ut för det motsatta (om man kan kalla det så); att man ramlar över fantastiska böcker av en slump, på grund av timing eller ett snyggt omslag eller vad som helst. Du får tänka på det som tröst nu i besvikelsens stund.

    Jag har förresten köpt Charlaine Harris "Real Murders", på din rekommendation! Hoppas nu bara att inte jag blir besviken... ha ha!

    SvaraRadera
  3. Maria: såg att det var fler som kände igen fenomenet på Catahya, så jag verkar inte vara ensam. Störigt är det hur som helst, ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag... Undrar om det beror på att just fantasy är en genre som många har svårt att ta på allvar? Eller är det likadant i t ex deckare?

    Ylva: kul! Tycker du inte om den får du skicka mig en virtuell knäpp på nosen :)

    SvaraRadera