Nästan död serie

Åke, Åke, Åke - är det vetskapen om att böckerna säljer ändå som gör att du alldeles slutat att skriva spännande om din stackars kommissarie? Eller har idéerna bara tagit slut?

Vad som än har hänt, så är det lätt att konstatera att serien om Winter bara går utför. Den nionde och senaste boken i serien, Nästan död man, bekräftar trenden. Den sista bra delen var Himlen är en plats på jorden och den kom redan 2001. Det är med andra ord inte mindre än sex långa år som jag tvångsmässigt fortsatt att läsa varje ny bok, trots att allesammans varit lika tråkiga. Fattar jag lite trögt? Nej, snarare beror det dels på att jag fortfarande hoppas på att det ska bli lika bra som det var i början, dels på att jag ser Johan Gry framför mig när jag läser om Winter. Och det gör ju att man kan stå ut med både det ena och det andra...

Dessutom känns det någonstans ändå som att där finns en bra historia gömd under allt skräp. I Nästan död man består skräpet främst av ett irriterande bildspråk som tränger sig på. Fullt av konstiga liknelser och metaforer överallt gör att läsningen hänger upp sig. I kombination med Åkes förkärlek för extremt korta, nästan avhuggna meningar skapar det en text där det är svårt att få flyt i läsningen. Det är också ett jäkla tjat - samma saker upprepas om och om igen. Vi är inte korkade, Åke. Du kunde lugnt ha tagit bort 100-150 sidor utan att det hade gjort något. Då hade det kanske även blivit plats över till ett ordentligt slut; som det är nu känns det som om det fattas minst ett kapitel.

Så snälla, söta Åke - ta dig samman. Åk på spa eller vad som helst som får igång dig. Och sätt dig sedan och skriv ett värdigt slut på serien. Winter förtjänar en bättre författare.