Döma boken efter pärmen (alla andra gör det ju?)

Marianne ställde en jättebra (fast ganska hemsk) fråga i en av kommentarerna här nedan: Hur många bra romaner missar man för att de har omslag man inte gillar?

Nörden i mig blir genast lite orolig, för jag är väldigt ytlig när det kommer till böcker. Hur omslaget ser ut spelar absolut roll när jag väljer i hyllan. Inte så att jag låter bli att läsa en bok som verkar spännande om den är ful, utan snarare för att jag (alldeles för lätt?) låter mig övertalas att köpa nya, okända författare bara på grund av att framsidan såg cool ut. Tänk om det liksom står en massa underbara men osnygga läsupplevelser kvar i hyllan och gråter när jag travar iväg med deras sämre men tjusigare kollegor?

Kanske är det dagens I-landsproblem, men faktum kvarstår och det är att omslaget spelar en enormt stor roll för vad vi väljer. Den som tror något annat kan komma och jobba ett par dagar hos mig i bokhandeln. Ett tydligt exempel är Curtis Sittenfelds I en klass för sig, där den svenska pocketutgåvan försetts med en tuggummituggande skoltjej. Varje gång jag ska rekommendera den till en kund måste jag börja med att säga "den här boken har tyvärr fått ett missvisande omslag, men den är jättebra, jag lovar" annars tittar kunden skeptiskt på den och tar något med ett mer vuxet utseende. Den engelska utgåvan däremot, går att sälja utan inledande försiktighetsfraser.

För hur kommer det sig egentligen att engelska pocketböcker alltid tusen gånger snyggare omslag än de svenska? När vi packar upp de engelska nyhetssändningarna på jobbet kan jag lätt bli stående en halvtimme och bara titta och vrida och vända på dem och ge små ljud ifrån mig. Oh. Oj. Så fiiiiin. Det händer aldrig när jag öppnar lådorna från Månpocket.

En bonusfråga i sammanhanget är också hur förlagen tänker kring färger på omslag. En bekant till mig som jobbade på ett medelstort svenskt förlag blev starkt ifrågasatt när hon layoutade ett omslag till en andra världskrigetbok i rött. Rött, sade man, det kunde man inte ha på en bok som framför allt riktade sig till män. Nähä? Har vi inte kommit längre än till pojke=blått, flicka=rosa? En snabb blick på våra hyllor för sport, teknik och mode bekräftar farhågorna. Säg en rosa bok som säljer till män. Någon? Da Vincikoden? Är inte den mer...lila...?

Frågan om omslag är hur som helst spännande. Jag skulle gärna höra mer om hur förlagen tänker. Framför allt många av de små/medelstora som tyvärr påfallande ofta envisas med riktigt ruggiga förpackningar. Borde det inte vara precis tvärtom - när man har lagt ner så mycket ansträngning och bara har någon enstaka titel, borde man då inte se till att göra den snyggaste jäkla bok världen skådat så att den har en chans att sälja också? Jag förstår att det är en kostnadsfråga, men ändå. Det kan omöjligen vara dyrare med snygga bilder än fula. Alla olika typsnitt borde väl också kosta lika mycket? Upplys mig!

(Och nej, jag säger inte att alla små förlag gör fula omslag eller alla stora snygga. Det hoppas jag att ni förstår.)

Bokfemman vecka 44

Veckans tema för Bokfemman är drömvärld. Nämn fem böcker som du skulle vilja hoppa in i och få uppleva irl om du kunde.

Den här bokfemman kastar jag mig raskt över även om den utan tvekan innebär att jag outar mig själv som hopplös fantasynörd. Fast det anade ni väl redan... Here it goes:

Rowling - Harry Potter 1-7
Hogwarts! Jag skulle nog aldrig vilja sluta skolan om jag fick vara elev där. Det är min absoluta favoritvärld. Är inte alltför djärvt att gissa att den kommer vara med på de flesta andra bokfemme-listorna den här veckan.

Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse
Jepp, jag skulle gärna bo i en värld där vampyrerna har klivit ut ur garderoben och bor tillsammans med alla andra. Jag skulle säkert vara en av de där tragikomiska personerna som hänger alla sina lediga kvällar på Erics blodsugarbar Fangtasia.

Lewis - Narnia
Är lite rädd för häxan och det verkar läskigt att en stor kisse är kung men ändå.

Pullman - Mörka materian
Det är verkligen roligt att Guldkompassen kommer som film lagom till jul. Jag längtar så efter att få se hur de byggt upp Pullmans värld. Nog för att jag redan har en egen bild i huvudet av hur det ser ut, men ändå. Funderade en stud på om jag verkligen skulle vilja kliva in i den världen - den är ju ganska hemsk stundtals - men nyfikenheten tog överhanden.

Sandel - Albertetrilogin/Beach-Shakespeare and Company, min boklåda i Paris
De här böckerna får dela på en plats på listan eftersom de handlar om samma underbara period; sekelskiftet i Paris. Aldrig har så många intressanta människor samlats på en och samma plats som där och då. Det måste ha varit fantastiskt!

Eländes elände - nu fick ju inte varken Tolkien eller Mumin plats...och inte Neil Gaiman...och inte Michel Fabers 1800-tals London...och inte Shanna Swendsons magiska New York...och... är det någon som anar ett eskapistiskt drag hos mig...? Använder inte alls böcker som verklighetsflykt, o nej o nej.

Fågeln som vrider upp världen

Efter 740 sidor stapplar jag lätt förvirrad men lyckligt leende ut ur Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Så bra! Så vacker! Så hemsk! Så omöjlig att förklara för någon som inte läst den...!

Alltsammans börjar med ett telefonsamtal som genast ger mig Auster-känsla; en okänd kvinna ringer upp arbetslöse Toru Okada när han kokar spaghetti och ber om tio minuter för att de som hon uttrycker det ska "förstå varandra". Sedan, lika plötsligt som hon inlett samtalet, lägger hon på. Telefonsamtalet är bara den första av en hel rad lätt oroväckande, ofta absurda händelser som en efter en kommer att knuffa Toru allt längre från det trygga, invanda liv han lever. Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, för den är lång och surrealistisk och motsätter sig effektivt alla försök till förenkling. Med stor sannolikhet är Fågeln som vrider upp världen historiens svåraste bok att skriva baksidestexten till. Man kan misstänka att det är därför Norstedts dröjt så länge med att ge ut den (originalet skrevs redan 1997).

Men ack så bra som sagt. Efter att ha tillbringat en vecka i Toru Okadas sällskap är jag helt bortkollrad. Drömmar, dunkla förutspåelser, konstiga karaktärer, krig, tortyr, skräck, kärlek, sex, symboler, metaforer, psykologi, övernaturliga upplevelser - hos Murakami finns allt. Stundtals påminner han som sagt var om en tidig Auster (när denne fortfarande var bra) men med betydligt mycket mer solida berättelser och ständigt med dörren öppen på glänt mot det övernaturliga och sagan. Vad som helst kan hända - och gör det också.

Samtidigt är berättelsen strikt kontrollerad. Det handlar inte om att slänga in vad som helst huller om buller. Murakami har stenkoll på sin verkningsmedel och använder dem klokt. Han sätter in stöten där den känns mest. Blandningen mellan å ena sidan strängt disciplinerat, återhållsamt berättande och å andra sidan vilda, ofta brutala scener är effektiv. Han knockar läsaren fullständigt. Jonas Thente på DN valde lustigt nog samma citat som jag strukit under för att beskriva det:

"Sidorna i böcker jag höll i mina händer fick plötsligt den metalliska glansen hos rakblad. Jag kunde höra ensamhetens rötter tränga ner i mig när världen var stilla vid fyratiden på morgonen."

Jepp, så är det. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

********************************************************

Som bonusinfo kan sägas att en av Murakamis andra romaner, Kafka på stranden, just kommit i pocket. Jag har funderat en stund på vilken av dem jag tycker bäst om men det tycks bli oavgjort. Både Kafka... och Fågeln... är för alltid placerade på favvo-hyllan.

Vampyrer! Monster! Flygande tefat!

Idag öppnar SF-bokhandeln sin nya butik i Malmö! Jag sitter här och hoppar upp och ner på stolen i iver att få komma dit och titta. Idag är jag fast på jobbet hela dan, men imorgon ska jag dit (och shoppa loss, får man anta). Är mycket lägligt att lönen kom igår... Som jag förstod det skulle butiken här bli ungefär lika stor som den i Göteborg och jag hoppas på ett bra sortiment, framför allt på min favorithylla Skräck. Hur som helst kommer öppnandet innebära mera monster i vardagen och det är ju alltid fint. Nörden i mig myser förtjust.

För den som inte har möjlighet att själv komma till någon av SF-bokhandelns butiker rekommenderar jag varmt deras förträffliga, mycket innehållsrika hemsida.

Chokladfabriken

Bibilofil som man är så har min största skräck alltid varit att av någon anledning inte kunna läsa. Fast det kanske inte är så farligt; man kan starta en chokladfabrik istället. Det känns tryggt :) Läs mer på Svd.

Händelser vid vatten innan lön

Dagen innan löning = dags för ett budgettips i form av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som nyss kommit i nytryck hos En bok för alla för ynka 30:- Ett fynd!

Händelser vid vatten är och förblir en av de absolut läskigaste böcker jag någonsin läst. Både ruggig och ruggigt bra. Den är den enda mordgåta jag vet som är lika bra andra gången man läser den. Därtill är den ett av skälen att jag aldrig, aldrig vill campa i skogen.

När boken börjar är det 70-tal och Annie har precis kommit till den lilla jämtländska byn Svartvattnet med sin dotter Mia. Annie ska jobba som lärare på gröna vågen-kollektivet Stjärnberg. Hennes kille har redan flyttat dit och det är meningen att han ska möta dem vid bussen när de kommer. Men han dyker inte upp och Annie börjar orolig att försöka ta sig upp till kollektivet på egen hand. Vägen är lång och natten faller snabbt på. Komna en bit in i skogen hittar Annie och Mia ett tält där de tror att de kan få hjälp med vägvisning. Men allt förvandlas till total skräck, för i tältet ligger två människor som blivit knivhuggna till döds...

Berättelsen utspelar sig på flera olika tidsplan och istället för att följa en polisutredning får vi se skeendet genom några av byborna. Vad som egentligen hände den där natten i skogen dröjer det länge innan man får veta och man har inte en chans att gissa det i förväg. Intrigen är fantastiskt snyggt gjord -här finns inte ett enda lugnt/meningslöst kapitel. Tvärtom är allt laddat med händelser och innebörd. Ekman har total kontroll över sin berättarteknik och gör otroligt starka personporträtt och strålande miljöbeskrivningar. Man ser det framför sig som en film och trots att man vet att det kommer hända hemska saker kan man inte sluta läsa. Den har allt och skrämmer bokstavligen talat skiten ur en. Läs den! Men ta inte med den på tältsemestern...

Heja Åsa!

Även om jag sedan några dagar begravt mig djupt nere i Murakamis Fågeln som vrider upp världen, tittade jag ut tillräckligt länge idag för att se att Åsa Linderborg blivit nominerad till Augustpriset. Hurra!
Jag kan inte nog hålla tummarna för att hon vinner - dels för att hennes bok är suverän, dels för att de andra nominerade var så tråkiga att man går av på mitten bara av att titta på dem. Undantaget skulle i så fall vara Daniel Sjölin. Men heja Åsa! We looooove you :)

Testing...testing...123...testing

Oh dear. Jag är överväldigad. Hittade precis sidan man inte ska hitta när det är sådär lagom söndagssegt och man egentligen har andra saker man borde göra än att sitta vid datorn. En hel sida med bara litteraturtest! Jag försöker verkligen hindra min inre nörd från att gå i spinn men det är svårt. Eller vad sägs om test som:

Which famous poet are you?
The bookstore type test
The feminism in science fiction test
Are you a comic book nerd test
The quite lenghty Discworld test
Are you a Death eater?
The memorizing useless quotes test

And it goes on and on and on. Hur många Harry Potter-test som helst. Lord of the rings. Chick lit. De har till och med ett test om Stephenie Meyers Twillight. Det här kommer ta tid. Säg inte att jag inte varnade dig innan du går in dit...

Det spökar i mitt bibliotek

En riktig karl

Vad kan passa bättre såhär på fredag kväll efter en hård arbetsvecka än några håriga blottade bringor?

I den lilla fotoboken Guds gåva till kvinnan har Lucie Cave samlat en uppsjö av de bästa/värsta (beroende på hur man ser det) bilderna på pin up-pojkarna som alla drömde om för sisådär 20 år sedan. Här finns alla från Tom Selleck och David Hasselhoff till Jason Donovan och Joey Tempest. Sugande blickar och fluffiga frisyrer. Spända muskler och breda guldhalsband. Tillbakalutade på leopardpälsar eller sexigt avslappnade i poolen.

Skulle man mot förmodan tröttna på hunkarna i boken, rekommenderas ett besök hos den mest legendariske av dem alla: David Hasselhoff. Eller som han själv presenterar sig på hemsidan - "Actor, singer, designer, humanitarian".

Vilse i mangroven

Dränkt i lovord från recensenterna i tv, tidningar och på nätet, bokmässans mest hypade bok - jag kunde inte motstå den strida ström av människor som sade att jag verkligen borde läsa Maryse Condés Färden genom mangroven. Kalla mig lättledd, men sådan är jag.

Upplägget är enkelt; Francis Sancher hittas en dag död, förmodligen mördad, liggande i leran på en stig inte långt ifrån hans hus i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Medan han levde var han ömsom hatad, ömsom beundrad men framför allt ständigt gåtfull. Det enda som var säkert var att han inte lämnade någon oberörd. Nu när han är borta samlas byborna till likvaka och under en natt berättar de var och en om såväl sin relation till Francis som om sina egna liv.

Condés prosa är lyrisk och full av vibrerande, mycket levande naturskildringar. En kvinna skrev på nätet att hennes bokcirkel haft högläsning av flera partier ur boken bara för att de var så vackra, och det kan jag förstå (även om fenomenet som sådant känns hopplöst pretto). Här finns onekligen fina stycken och bildspråket är ofta originellt.

Ändå kan jag inte ta till mig Färden genom mangroven. Det ligger hela tiden ett avstånd mellan mig och berättelsen som jag inte kan ta mig förbi hur mycket jag än försöker. Jag får liksom ingen kontakt med gestalterna och kan inte få någon känsla för dem. Det faktum att de är nästan lika många som i en rysk roman och ofta släkt med varandra gör inte saken lättare.

Delvis tror jag att det beror på att kulturen de lever i är så totalt annorlunda att man inte riktigt kan relatera till den. Man förstår inte hur man ska tolka händelser och företeelser. Jag har känt samma sak tidigare, i andra böcker skrivna av författare främst från länder i tredje världen. Det är exotiskt och politiskt korrekt och viktigt och allt möjligt men jag sitter ändå där som ett frågetecken, stillsamt men intensivt längtande efter nästa anglosaxiska bok.

Med det sagt ska jag gå och snurra in mig i en filt tillsammans med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Kanske mot bättre vetande med tanke på vad jag just sade om författare från en annan kultursfär än ens egen, men Murakami känns sådär lagom amerikaniserad så det ska nog gå fint. (Så länge jag inte tappar boken på foten; den är väldigt stor och tung.)

Sigrid & Isaac

Egentligen är det konstigt att inte den här boken har skrivits tidigare. Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald är två av de mest betydelsefulla konstnärerna för modernismen i Sverige och deras liv tillsammans är så spännande att det kunde passa i vilken roman som helst. Här finns allt: kärlek, konst, passion, otrohet, genialitet, sorg och galenskap.

Anders Wahlgren har tidigare gjort film om Sigrid och Isaac (visades på SVT för inte så länge sedan) och materialet han använde till filmen utgör grunden i boken. Men dessutom finns här en stor mängd pressklipp, brev och bilder. Framför allt bilderna är underbara - många av dem är hämtade direkt ur familjens privata fotoalbum.

Vi får följa Sigrid & Isaac hela deras liv, från att de som unga studerar hos Matisse i Paris, skaffar sonen Iván, gifter sig och börjar arbeta som konstnärer. Jag visste sedan tidigare att de hade det tufft i början innan modernismen blivit rumsren, men pressklippen ger det en helt ny dimension. Den som tycker att media kan vara elaka idag ska se vad de skrev då. Det är personangrepp, barnsliga förolämpningar, rashets och förtal om vartannat. Att Isaac var jude och Sigrid kvinna gjorde inte saken bättre. Man häpnar över hur de blir behandlade. Och ändå förmår de att skapa originell, vacker, spännande konst. Helst skulle jag vilja ha en fullständig katalog med bilder på alla deras tavlor att bläddra i under läsningen. Detsamma gäller alla människor de möter; här finns alla från Picasso till Pär Lagerkvist och Prins Eugen. Tidsandan fångas mycket väl och jag längtar så jag kan dö efter att få ha varit med där & då i Paris när seklet var ungt. Så mycket idéer, så mycket kreativitet!

Jämfört med Anita Goldmans bok om Sigrid Hjertén från 1995 I själen alltid ren, är Sigrid & Isaac mycket bättre. Framför allt har den enormt mycket mer fakta och fastnar inte i det livmodersfeministiska träsket där Goldman alltför ofta rörde sig. Wahlgren är rakt på sak när han berättar om hur svårt Sigrid stundtals har det - hon ska inte bara måla, utan även ensam ta hand om barnet i långa perioder och samtidigt handskas med Isaacs otrohetsaffärer. När hon till sist inte orkar längre utan glider allt längre in i sinnessjukdom, är det så sorgligt att man blir deprimerad. Man kan inte annat än undra hur stor hon kunde ha blivit om hon bara fötts några år senare, alternativt fått mer hjälp.

Nå, en fantastiskt bra bok är det hursomhelst. Och var inte rädd om du inte är superintresserad av konst. Sigrid & Isaac är lättläst, spännande och garanterat läsvärd.

Me and Mr Darcy

Me and Mr Darcy av Alexandra Potter är chick-lit för alla oss som har ovanan att förälska oss i fiktiva karaktärer.

Hjältinnan är Emily från New York som jobbar i en sån där bokhandel man drömmer om att hitta - liten, personlig, charmig, med hyllor som dignar av suveränt bra böcker valda av trevlig, smart personal. Trots att hon får jobba där är hon konstigt nog inte nöjd med tillvaron (otacksamma människa!), utan vill även ha en pojkvän. Alla dejter hon går på slutar i katastrof och när hennes kompis försöker dra med henne på en singelresa över nyår, ljuger hon ihop en historia om att hon ska till England, bara för att slippa åka. Istället bokar hon den ultimata nördturen - en guidad resa i Jane Austens fotspår. Jag tyckte det lät hur trevligt som helst, men Emily är skeptisk. Väl där visar sig också att det var hon som fick rätt. Sällskapet hon ska åka med bestå av enbart pensionärer samt en synnerligen ohyfsad journalist som ska skriva om varför så många kvinnor tycker att Mr Darcy är tilldragande. Emily är väldigt nära att vända tillbaka hem, men kliver ändå på bussen och följer med. Det kan ju knappast bli värre än att sitta ensam hemma i lägenheten...Eller?

Allt eftersom de kommer längre ut på den pittoreska engelska landsbygden, ångrar Emily allt mer att hon följde med. Hon gör bort sig gång på gång och resesällskapet är väldigt medelålders på alla sätt. Men så plötsligt, när de besöker Jane Austens hem, dyker en stilig, charmant man upp. Han presenterar sig som Mr Darcy och Emily spelar med. Så fantastiskt att de har rollspel på museet! Dessutom är han ruggigt snygg... Men när han dyker upp igen och fortfarande envisas med att säga att han heter Darcy, börjar Emily tycka att det går lite för långt. Fast å andra sidan bjuder han med henne på roddturer i månskenet, picknicks och hästridning till ett närbeläget slott... Ljuv musik uppstår. Men vem är han egentligen? Jane Austen-resan blir helt plötsligt väldigt mycket mer spännande.

Me and Mr Darcy är söt och lättsmält som en maräng. Inte så mycket substans, inte så mycket överraskningar, men desto mer underhållning. När jag väl kom över min avundsjuka på att hon får jobba på ett mycket roligare ställe än jag, hade jag riktigt kul med Emily. Perfekt läsning för litt-vet-nördar sugna på romantik. Och så kan man fnissa så där initierat & igenkännande åt de bokrelaterade skämten. Så man känner sig åtminstone lite intellektuell.

Jag är inte rädd

Imorgon 22.15 på SVT 2 sänds Jag är inte rädd, baserad på Niccolò Ammanitis roman med samma namn. Ska bli jättespännande att se den; boken är en av de mest gripande berättelser jag någonsin läst. Otroligt välskriven, originell, läskig och oförutsägbar. Det som framför allt gör den så bra är att den helt och hållet förmår berätta historien ur den unge huvudpersonens synvinkel. Som vuxen läsare förstår och tolkar man det som händer på ett helt annat sätt än pojken själv förmår. Det skapar en otroligt häftig dubbehet i texten och gör att man verkligen blir engagerad. Man vill ropa åt honom -gå inte dit, akta dig, stopp - man vill ta hand om honom och rädda honom från allt det hemska som händer, men det går ju naturligtvis inte. Istället får man sitta och se på, vilket är outhärdligt stundtals.

Och det är verkligen ruggiga saker han är med om. Killen det handlar om heter Michele och när det hela börjar är det en stekande varm sommardag. Han är ute med några andra barn när han plötsligt snubblar över ingången till ett djupt hål i marken. Michele upptäcker till sin förvåning att det sitter en liten pojke fastkedjad i hålan. Men vem är han? Och varför sitter han där? Michele förstår inte men han vet att han till varje pris måste hålla tyst om sin upptäckt, annars kommer det gå illa. Samtidigt vill han gärna hjälpa pojken och börjar smuggla dit mat och vatten.

Boken är otroligt spännande och det är omöjligt att lägga den ifrån sig när man väl börjat läsa. Det räcker att filmen är hälften så bra för att den ska vara sevärd.

Horace och läslusten

Doris Lessing. Jahapp... Har inte läst henne men av det jag har hört & sett i intervjuer så verkar hon ju vara en cool dam. Kommentarerna från kunderna i butiken sträckte sig från "Lessing - är inte hon död?" till "Jaha, men hon har väl redan fått priset?". Ålderstigen och etablerad, med finare ord, alltså.

Läste också ett schysst uttalande från hennes svenska översättare Hariett Alfons. Lite förvånat uttryckte hon "Men det är lite sent, tycker jag. Jag själv är 84 år, hon måste vara 88. Vad ska hon med alla pengarna till nu?"
Det låter som Hariett kunde bli en utmärkt reklampelare för dagens pensionssystem - varför ge gamla människor pengar? De kan ju ändå inte gör något med dem?

Så frågan är då om jag ska lägga till Lessing på att läsa-listan. Vanligtvis får Nobelpriset mig att snarare plocka bort författarna därifrån. Som ett tristess-sigill, liksom. Inte nödvändigtvis på själva författaren, men på allt ståhej runtomkring. Pamuk är bästa exemplet. Jag var mitt i Snö när han fick priset förra året och det slutade med att jag aldrig läste ut den. Tror att det jag blir mest trött på är alla förståsigpåare som helt plötsligt tycker att den aktuella pristagaren är det mest fantastiska som finns, trots att de inte brytt sig ett dugg om personen innan han/hon fick priset. Vet inte hur många kunder jag haft i butiken som skällt ut mig för att vi inte hade någon Lessing hemma och samtidigt vet man att om man försökt rekommendera henne till dem igår så hade de aldrig köpt det. Det är lätt att bli bitter av att jobba i bokhandel i Nobeltider. Håhåjaja. Det var dagens lilla gnäll. Men grattis Doris!

Horace och hemligheten

Två och en halv timme tills vi vet vad som kommer ligga i åtskilliga julklappspaket. Jag tror att det antingen blir Philip Roth eller Hertha Müller eller kanske mest troligt Unga-Bunga från Långtbortistan. Om Unga-Bunga får det kommer det att vara för att han förmår beskriva människors utsatthet så träffande. Vi väntar med spänning.

Bark at the moon

Dagens monster är varulven. Hårig, arg och... tja, jag vet inte - missförstådd? Jag har ett något ambivalent förhållande till varulvar; jag tycks inte kunna låta bli att läsa böcker om dem trots att det alltid slutar med att jag blir frustrerad på att de är så osofistikerade.

En sådan bok är Kit Whitfields Bareback. Det är en noir-thriller i upp-och-nedvända världen, där samtliga utom ett fåtal "barebacks" föds som varulvar. Som man snabbt kan räkna ut medför det vissa problem. Alla Barebacks arbetar för DORLA, ett slags kontrollmyndighet som ser till att samhället inte brakar ihop under fullmånenätter. Där jobbar också Lola Galley, som trots sin unga ålder är svårt ärrad av otaliga patrullnätter. Hon är utredare/advokat och utreder ett till synes enkelt fall där en varulv brutit mot utegångsförbudet en månljus natt. Allteftersom Lola gräver djupare i fallet, hittar hon alltmer konstigheter och snart har hon två döda kollegor, en förrymd fånge samt en älskare som kanske är inblandad. What to do, what to do, typ.

Whitfields vinkling på varulvsmyten är originell och det är stundtals rätt läskigt att följa Lola. Världen som Whitfield målar upp är hård och brutal, med gott om äckeleffekter och våld. Jag hade gärna sett en smula mer humor och självdistansistället, även om den ska vara hård och cool. Det är inte helt olikt Karen Armstrongs böcker i serien Women of the Otherworld, som även den handlar om varulvar. Dessutom är själva upplägget i Bareback med en ensam, rättfärdig och till sist bitter civilperson som kämpar mot ett korrupt samhälle för att finna sanningen något man sett i tusen thrillers förut. Den enda skillnaden här är att samhället har hår i handflatorna.

Så min fråga kvarstår - är varulvar osofistikerade? Det finns två stycken företrädare för arten som jag gillar; Oz i Buffy the Vampire Slayer och så Lupin i Harry Potter. Det är fina killar. Men varför skrivs det inga mer böcker om den typen av varulvar? Jag vet att det är dagens i-landsproblem, men ändå.

*****************************************************

Bareback ges i dagarna ut i svensk översättning under titeln Nattvakt på Albert Bonniers Förlag. Fast där är det snarare omslaget än innehållet som gör en mörkrädd; det är så fult! Det är kul att de översätter den, men det lär inte locka många med en förvrängd hårig mupp på framsidan.

Hundar är från himlen, katter från ...

Dagen började så där härligt som bara en måndag kan; min katt protestkissade i hallen vid ytterdörren eftersom han blev sur på att jag skulle ägna mig åt något annat än honom. Han brukar göra det med jämna mellanrum men den här gången lyckades han med något helt nytt - pölen blev så stor att det rann under dörren och ut i trappuppgången... Så där låg jag på knä och torkade frenetiskt utanför hissen och hoppades att alla grannarna redan hade gått till jobbet. I vardagsrummet låg under tiden Den Onde (a.k.a. Katten) och gonade sig i solen.

Man skulle med andra ord kunna tro att jag fått nog av samvaron med pälsbeklädda djur men så är inte fallet. Är väl masochist, antar jag. Men vid såna här tillfällen blir jag ändå extra glad av att bläddra i de små fotoböckerna Fy katten I & II av Jim Egdar. Eller så känns det bara skönt att veta att man inte är ensam...

Kissarna i böckerna finns också på den sjukt sköna hemsidan My cat hates you. Och i kalenderform. Man kan köpa en sån där kalender som står på bordet där man river av en sida om dagen och får inte mindre än 365 elaka katter. Dagens fynd. Så mycket ondska för så lite pengar.

Ska vi göra slut nu?

Jag är orolig. Det verkar ha hänt något med min skräck-favvo Charlaine Harris. Är hon sjuk? Är hon desorienterad? Behöver hon hjälp? Ska jag åka dit och coacha henne? Någonting måste göras i alla fall, det är lätt konstaterat efter att jag läst ut hennes senaste, An Ice Cold Grave.

Den är nämligen riktigt dålig.

An Ice Cold Grave är del 3 i serien om Harper Connelly, kvinnan som fått övernaturliga förmågor efter att ha träffats av blixten som ung. Den här gången kallas hon till den lilla staden Doraville för att hjälpa till i sökandet efter en försvunnen tonåring, men när hon istället för ett lik hittar flera stycken, visar det sig att staden har en seriemördare. Och ja, eftersom själv definitionen av serie- är att man gör det igen så gäller det att fånga honom snabbt. Jag säger inget om intrigen, den är ok och rätt spännande stundtals, även om det är ovanligt lätt att lista ut hur det ligger till. Upplägget känns som en upprepning av de tidigare delarna. Mycket lite nytt händer. Istället bjuds man på några groteskt dåliga sexskildringar, som är så pinsamma att man helst vill bläddra vidare och låtsas att inget hänt. Eller vad sägs om följande dialog:

" I got to see your dick one time when you got out of the shower and the
door wasn't shut tight" I said. "It was a year ago."
"Oh, and you've been dreaming of it ever since" he said hopefully.
"Well, actually...yes. But don't get a swelled head.
"That's not the head that's swelling."

I den stilen fortsätter det. Länge. Och sen när man tror att det är över, igen. Hur, jag bara undrar HUR kunde detta hända? Observera alltså att detta är rader av en författare som alltid skriver hur bra som helst, även när huvudpersonerna är intima. Det är ju så kasst så man skäms å hennes vägnar. Och när jag precis läst ut den och försökte lugna mig själv med att det här nog bara var en mellanbok och att allt snart ska vara som vanligt igen, kom jag på att även hennes förra bok, Definitely Dead, var oväntat lam. Vad är det som händer? Bör jag vara orolig?
Ska det inte bli några fler bra böcker? Jag vankar nervöst runt i lägenheten och fingrar på hennes tidigare titlar. Är det så här vårt förhållande slutar, Charlaine?

Helgen, jag och nörden

Det blev inga bakverk igår, trots att det var kanelbullens dag. Jag är rätt besviken, men funderar på att testa något kakrecept i helgen istället. Helt säkert är i alla fall att lördag-söndag ska gå i fridens tecken. Sambon är bortrest och jag planerar läshelg. Jag, lugn och ro, obscena mängder te och så en hel hög nya, underbara böcker. Känner mig löjligt glad och förväntansfull vid tanken, främst eftersom det har varit en stressig vecka på jobbet. Så nu jäklar. Lugn och ro, here I come.

I bokhögen ligger följande:
Jerker Virdborg - Mannen på Trinisla
Anders Wahlgren - Sigrid & Isaac
Jaqueline Winspear - Messenger of Truth
Stephenie Meyer - New Moon
Stephen Hunt - Court of the Air
Marie Hermanson - Svampkungens son
Underst ligger Den som gräver en grav av hon den isländska deckarförfattaren jag inte ens har orkat memorera namnet på. Den representerar det såliga samvetet, eftersom den är titeln som jag egentligen borde läsa först. Jag ska recensera den för jobbet men den känns sjukt ospännande. Hennes förra sågade jag, och jag tror den här kommer möta samma öde. Överväger starkt att ignorera den under helgen. Jag ska nog bara välja någon av de roliga och helt försvinna in i den. Om inte min psykotiskt sälskapssjuka katt hindrar mig, vill säga.

Så det är planen. Jag tror att jag därmed med råge kvalificerat mig som nörd när sådana helgplaner får mig glad. Det är tur att man har sambo sedan många år tillbaka, så man kan omfamna sin inre nörd i fred utan att känna att man borde hänga på krogen istället.

No place like mummy's kitchen

Klockan är snart lunch på kanelbullens dag och än så länge finns inte ett enda bakverk i sikte. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var åtminstone lite besviken... Sätter mitt hopp till eftermiddagsfikan.

Dagens boktips känns därför givet; den sprillans nya boken Bara bullar av Åsa Swanberg. Blåbärsbullar, chokladsnäckor, citronsnibbar... Det är en sådan bok som får djupt dolda bakgener att stiga till ytan i ett mäktigt svall. På med förklädet och ut med mjölet, typ. Uppvuxen med en mamma som gladerligen, en gång i veckan, bakade allt bröd som familjen åt (japp, det var andra tider då) (så gammal jag kände mig nu med ens), drömmer jag mig tillbaka till hur det var de dagarna man kom hem från skolan och redan i dörren möttes av en söt, ljuvlig doft som skvallrade om att hela köket var fullt av varma kanelbullar. Behöver jag säga att jag ibland undrade om mina vänner följde med hem för att de ville träffa mig eller för att de helt enkelt ville åt sötsakerna? Se där, ett bullrelaterat barndomstrauma. Ska fundera vidare på vad det kan ha för inverkan på mitt vuxna liv under tiden som jag planerar vad jag ska baka i helgen. Det lutar åt snäckorna fyllda av choklad.

English, please

Läser hos Virago att de har filmatiserat ytterligare två av Sarah Waters böcker. Affinity kommer som serie på BBC med start i april nästa år och i mars börjar de filma The Night Watch. Jag tyckte mycket om filmatiseringen av Tipping the Velvet, så det ska bli roligt att se hur de lyckas med dessa. Hoppas det blir sådär härligt engelskt som bara BBC kan, så man vill klä sig i tweed och dricka te med gurksandwiches. Tror att framför allt The Night Watch kan göra sig bra som serie. Ska bli spännande att se hur de löser berättandet i den - romanen har en alldeles egen uppfattning om kronologi.

En snygging vid namn Edward

En regnig måndag i oktober känns det skönt att kunna konstatera att jag har hittat en ny vampyrserie att följa. Mörkret känns nästan spännande om man låtsas att det finns snygga män med vassa tänder som lurar däri.

Min nya favoritmonsterkille heter Edward och är precis sådär übersnygg & farlig som sig bör. I boken Twilight av Stephenie Meyer är han en av de mystiska, bleka medlemmarna i familjen Cullen som nyinflyttade Bella har svårt att komma underfund med. Alla i det lilla samhället Forks i Washington undviker dem hövligt men bestämt. Bella gör tvärtom, hon inleder ett förhållande med Edward.

Twilight är som sagt första delen i en serie och det är tur att jag redan köpt del två. Det här är riktigt spännande! Den är en kul nytolkning av vampyrmyten som både lyckas vara originell och samtidigt hålla kvar kärnan. Alla som tycker om Charlaine Harris ska läsa det här. Bör också fungera för alla som tycker att livet känns tomt efter att sista avsnittet av Buffy sändes.

En sak måste jag dock gnälla lite på; boken finns översatt till svenska och ges då ut av Damm förlag under titeln Om jag kunde drömma. De har placerat den i sin serie Piraya, som riktar sig till unga vuxna. Helt fel, säger jag. Huvudpersonen i Twilight är förvisso ung, men detta är ingen tonårsbok. Varför, varför, varför tycks så många förlag tro att all fantasy automatiskt vänder sig till yngre läsare? Tyder på noll kännedom om genren. Övernaturligt betyder inte saga betyder inte barnbok.