Lördag kväll och regn. Ett djupt lågtryck på väg in från Atlanten. Det är då man plockar fram Harry Martinson ur hyllan och läser dikten "På Kongo" som inleder Resor utan mål:
Vårt fartyg "Havssmedjan" girade ur passaden
och kröp uppåt Kongofloden.
Lianerna hängde nedsläpande på däcken som loggar.
Vi mötte Kongos berömda järnpråmar,
deras heta plåtdäck myllrade av negrer från Sankurus
biflodsterritorier.
De satte händerna till munnen
och ropade "må fan ta dig" på ett bantuspråk.
Vi gledo undrande och beklämda genom tunnlar av grönt
och kocken i sin kabyss tänkte:
"nu skalar jag potatis i det inre av Kongo."
Om nätterna glodde "Havssmedjan"
med röda ögon in i djunglerna,
ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,
en hirsmortel hostade vasst
och en trumma klang dovt någonstans från en by där
gumminegrer levde sitt slavliv.
*********************************************************
Underbar reseskildring från en tid när det fortfarande var helt comme il faut att säga gummineger :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar