I förorten kan ingen höra dig skrika

"Varm" står det på baksidan. Det borde ha varit en varningssignal. Ändå tackade jag ja till att läsa Kajsa Ingemarssons Lyckans hjul. Så egentligen får jag skylla mig själv. Men efter att ha läst den vill jag inte såga den helt även om den inte var något jag själv skulle ha valt. Kajsa Ingemarsson är duktig på att fånga typisk svensk vardag och är bra på att skriva trovärdig dialog. Det är så folk lever, det är så de pratar.

Jag får panik av att läsa den och vill fly från villaområdet hon beskriver snabbast möjligt, innan Miriam eller någon av de andra sett mig stå där som ett cyniskt ufo på gräsmattan. Men alla andra, de med villa-vovve-volvo, de kommer trivas som fisken i vattnet.

Hela problemet bottnar nog i att jag inte har det som kvinnorna boken handlar om. Huvudpersonerna Miriam, Ellinor och Nina är castade ungefär som ett pojkband: en är hemmafru, en ensamstående frisör och en nybliven mamma. Alla i olika åldrar och med lagom olika liv för att alla som läser ska kunna hitta någon att känna igen sig i. (Alla utom jag då.) Och att man identifierar sig med karaktärerna är nog nödvändigt, för intrigen är väldigt enkel. Man förstår snabbt vartåt det hela är på väg.

Ändå kommer det säkert gå hur bra som helst för boken. Den kommer ligga på topplistor. Den kommer ligga i paket under granen. Den kommer ligga på sängbord och alla kommer identifiera sig och bli bästis med kvinnorna i boken. Alla utom jag då. Jag föredrar kall och cynisk framför varm och livsbejakande.