Calliope books

These are a few of my favourite things

2012-01-29T19:37:00.000+01:00

Efter en synnerligen stressig helg, ämnar jag relaxa med bildgoogling. Tittar på fiiiiina saker. Fiiiina böcker. Sånt här gillar vi, inte sant?

Följer ni bloggen A Pretty Book? Om inte, börja omedelbart! Det är en underbar blogg, med mängder av fina bilder och tips för bibliofilen. Vackra utgåvor, fina bokhyllor, tjusiga bibliotek och bokhandlar världen runt och en massa annat trevligt. Jag gillar t ex att de varje fredag har kategorin Friday Collection of Pretty Books och varje helg Weekend Treat (=något riktigt smaskigt bokigt). Följ, följ!

Trinity College Library kan man titta länge länge länge på. Jag älskar att det ser ut att fortsätta i all oändlighet på den här bilden.

Åh, den här bilden! Att man liksom kan kliva rakt in i bokhyllan - och att där finns ÄNNU fler böcker...! Åh!

En liten man inuti en bok - det här är en del av konstprojektet The Navigator's Journal. Mycket snyggt!

Jag skulle lätt kunna köpa ett jättelager fina äldre utgåvor bara för att ha och titta på. Gärna många i rött och brunt; det är klassiskt snyggt. Just de här kommer från Plinky.com

Vill ha - vill ha - vill ha!

2012-01-26T21:35:00.000+01:00

En överfull kyrkogård i 1700-talets Paris, kan det vara något?
Hell yeah!
Är sjukt nyfiken på den här just nu:

Pure av Andrew Miller.
Så här står det om den på Amazon:

A year of bones, of grave-dirt, relentless work. Of mummified corpses and chanting priests. A year of rape, suicide, sudden death. Of friendship too. Of desire. Of love... A year unlike any other he has lived.
Deep in the heart of Paris, its oldest cemetery is, by 1785, overflowing, tainting the very breath of those who live nearby. Into their midst comes Jean-Baptiste Baratte, a young, provincial engineer charged by the king with demolishing it. At first Baratte sees this as a chance to clear the burden of history, a fitting task for a modern man of reason. But before long, he begins to suspect that the destruction of the cemetery might be a prelude to his own.

Oooohhh... Att jag inte redan har klickat på köp är ett mirakel. Har dock en stark känsla av det kan komma att ändras snart.

Tapetskräck i hemsökt hus

2012-01-25T08:19:00.000+01:00

Det hemsökta huset är en klassiker i skräcksammanhang. Den har gjorts många gånger tidigare, men är fortfarande en av mina favoriter när den görs riktigt bra. Att Amanda Hellberg i sin nya roman Tistelblomman lyckas göra en mycket snygg onda huset, bekräftas av den Twitteruppdatering jag gjorde när jag just hade börjat läsa:
Trodde väl aldrig att jag skulle bli rädd för en tapet (!) men nu har det hänt. Alltsammans är @amandahellb s fel #tistelblomman

Jag hade inte hunnit många sidor in i berättelsen om hur Maja Grå och hennes Jack Winter flyttar in i det ödsligt belägna, förfallna huset på skotska höglandet förrän den där tapeten dök upp. Jag ska inte förstöra nöjet för er som ännu inte läst, men låt oss säga att tapeten här läskiga detaljer. Jag kunde inte få bilden ur huvudet när jag väl sett den.

Och det är just i stämningen som den stora behållningen med Tistelblomman ligger. Jag, som gärna hade sett lite mer skräck-skräck i den något snällare Döden på en blek häst, får här mitt lystmäte. Tistelblomman är skruvad några varv hårdare än Döden ... , och stackars Maja får knappt en lugn stund. Perfekt, tycker jag. Jag gillar det där andlösa, när någon drivs från läskig scen till läskig scen. Naturligtvis måste det göras med finess för att fungera, men det gör det här. Det finns gott om scener som framkallar rysningar. Jag gillar! Vågar man gissa att ytterligare en bok med Maja är på väg? Det kändes ju så... Hoppas det. Någon som kan göra mig rädd för en tapet - jag säger det igen; en tapet! - är uppenbart menad för att skriva skräck.

Passa på att läsa intervjun jag gjorde med Amanda i samband med hennes förra bok, del ett och del två.
Titta in på Amandas egen blogg.

Tack till Forum för rec ex!

Andra som läst: HD, Skånskan.

Dagens bästa överraskning

2012-01-23T08:48:00.001+01:00

Ni vet när man går in på Amazon för att bara titta lite, för att se om kanske möjligen eventuellt någon av alla de där böckerna man väntar på har fått sitt släppdatum tidigarelagt? Det händer ju knappast, men ändå - det sista som överger boknörden är hoppet. Den här gången tittade jag bland annat efter Kate Carlisles Bibliophile Mysteries, där del 5 One Book in the Grave, väntas komma ut 7 februari. Och lo and behold - där fanns en annan del i serien! En ny! Som ingen sagt något om tidigare! Som gick att köpa!

Den nya delen, Pages of Sin, är en special; en kortroman som bara ges ut som e-bok. Låt oss konstatera att det är i det här läget jag är väldigt glad över att vara surfplatte-ägare. Klick, så kunde jag börja läsa. Tror att jag slog något slags rekord där, i hur kort tid det kan gå mellan att man får veta att en bok finns till att man har köpt den och börjat läsa.

Anyhoo, Pages of Sin börjar lite tragiskt med att en vän till Brooklyns familj har dött. Brooklyns mamma har erbjudit sig att hjälpa till att röja upp i dödsboet, och hittar då ett helt rum som bokstavligen talat är fyllt av böcker: från golv till tak ligger där bokstaplar. Brooklyn tillkallas naturligtvis för att gå igenom vad där finns. Hon hittar flera fina utgåvor att ta hand om och restaurera, bland annat en Jane Austen-samling. Men knappt har hon öppnat böckerna förrän mystiska, kvarglömda papper trillar ut. Papper som berättar hemligheter om den döda kvinnan och hennes familj ...

Eftersom Pages of Sin är en en kortroman, hinner Kate Carlisle inte göra så mycket med plotten. Den är ganska enkel, och inte superspännande. Boken är därför främst en angelägenhet för de redan frälsta, de som i likhet med mig gillar Brooklyn och som gärna tar alla chanser att umgås lite extra med henne. Hade det varit en vanlig del i serien, hade jag nog varit lite besviken på den, men nu är den ju bara en oväntad bonus och då känns den helt ok. Om inte annat, gjorde den ju väntan på den kommande delen lite kortare!

Marilyn och böckerna

2012-01-21T15:43:00.000+01:00

Jag har aldrig tänkt på Marilyn Monroe som en typisk avid reader - men när jag läser den här bloggposten, ser alla vackra porträtt och scrollar ner längs hela den långa titelförteckningen, förstår jag att jag har missat något. Surfa in hos Booktryst och titta ni också!

Författarmord i ny serie

2012-01-20T09:08:00.000+01:00

Jag är ju som ni vet mycket förtjust i flera av Berkley Prime Crime-serierna; de där billiga pocketutgåvorna där man kan hitta deckare om allt från knyppling till matlagning och bokhandlare. De är perfekta som underhållning när man inte orkar läsa något alltför djupt. Tidigare har jag bland annat läst Lorna Barretts Booktown Mysteries, Kate Carlisles Bibliophile Mysteries och Laura Childs Tea Shop Mysteries.

När jag tittade efter nya Kindleböcker häromdagen, hittade jag en ny serie från samma förlag, som jag nog kommer klicka hem så småningom (snart): Books by the Bay Mysteries av Ellery Adams. Första delen heter A Killer Plot. Den handlar om en grupp författare i den lilla kuststaden Oyster Bay i North Carolina som i godan ro skriver på sina böcker, ända tills en av medlemmarna i skrivgruppen hittas mördad. Gärningsmannen har lämnat ett gäng haikudikter (!) bredvid kroppen och genast blir alla skrivkunniga misstänkta. Hehe. Det är säkert jättecheesy, men jag tycker ändå att det låter skoj!

Det brinner i Hagfors

2012-01-18T10:00:00.000+01:00

Gillar du att läsa deckare? Har du redan läst alla böcker av Camilla Läckberg, Åsa Larsson, Kristina Ohlsson, Mons Kallentoft och de andra?
Då ska du testa Ninni Schulman. Jag gillade hennes debut, Flickan med snö i håret - den snubblade jag av en slump över på biblioteket förra året. "Bra, sådär på ett okomplicerat vis", skrev jag då. Och vidare: "Jag hade den som kvällsläsning ett par dagar och den fick mig att släcka lampan senare än förnuftet sade åt mig att göra".

Detsamma gäller Schulmans nya som just kommit ut. Pojken som slutade gråta håller mig vaken lite väl länge ett par kvällar. Schulman skriver enkelt och lättläst med ett starkt driv i texten. Jag gillar karaktärerna, som känns vardagliga utan att bli tråkiga.

Och plotten - ja, den är ganska obehaglig. En villa brinner ner i den lilla staden Hagfors, och en kvinna omkommer i branden. Snart brinner det på nytt, och polisen börjar misstänka att en pyroman är i farten. Schulman skriver spännande och polisjakten är dramatisk, samtidigt som alltsammans känns trovärdigt för att utspela sig i en svensk småstad. Mycket bra!

Nu ser jag fram emot nästa bok i serien (för jag hoppas och tror att det blir en sådan?), för jag vill hemskt gärna veta vad som händer med både Christer och Magdalena. Mycket saker på slutet som jag är angelägen om att snarast få veta mer om ...

Tack till Forum för rec ex!

Lockande inledningar

2012-01-16T14:49:00.000+01:00

Få saker kan göra mig så pepp på en oläst roman som att jag slår upp den och hittar en kick ass-inledningsmening. (Välkänt faktum för er som följer bloggen. Se här, till exempel.) Det ska vara något som drar mig rakt in i romanens värld, som genast sätter stämning och ton. Ofta är den perfekta inledningen ett slags snygg sammanfattning av hela berättelsens tema eller handling.

Det måste vara galet svårt att komma på en sådan där riktigt bra inledning - men åh, som jag gillar när man hittar någon som verkligen har lyckats. Den senaste veckan har jag haft turen att stöta på TVÅ synnerligen inbjudande inledningsmeningar.

Den första finns i Amanda Hellbergs nya roman Tistelblomman, som jag började på häromdagen:

Pojken heter Kaleb och idag är den sista dagen av hans barndom.

Underbart olycksbådande, skulle man väl kunna konstatera!

Den andra inledningsmeningen finns i Marie Hermansons Himmelsdalen, som jag lånade med mig hem:

När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet.

Hur lockande är inte de två meningarna? De får mig att vilja kasta mig över böckerna och läsa-läsa-läsa. Snyggt jobbat, Hellberg & Hermanson!

Bokbranschen skärskådad

2012-01-14T14:17:00.000+01:00

Jag tror att Kerstin Ekman roade sig kungligt när hon skrev Grand final i skojarbranschen. Det känns så. Den driver med många och mycket i bokbranschen, och jag blir nyfiken på att få veta mer om vilka av alla episoder som är based on true stories - för det är jag övertygad om att flera av dem är. Boken är också en ganska skarp kritik av hur branschen fungerar, främst om man försöker ta sig fram som kvinna och författare. En ful kvinna som skriver böcker kan aldrig bli berömd, typ. En ful man? Jajamensan, välkommen att skicka in manus! Det är tragiskt, alltsammans.

Grand final i skojarbranschen är utan tvekan en välskriven bok av en erfaren författare, och den rymmer mycket att analysera för den som känner sig manad. Jag faller emellertid inte så handlöst för den som många andra verkar ha gjort. Den är helt ok, men mer än så blir det inte för mig. Ingen skugga över Kerstin dock - jag tror bara inte att den (ämnet till trots) var en bok för mig. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men ändå. Kanske skulle den passa bättre för något äldre läsare? Som present till en läsglad och litteraturintresserad farmor eller mormor tror jag att den skulle vara perfekt.

Andra som också har läst: DN, Bokmania, Sydsvenskan, Aftonbladet, Boktokig.

Vintagebröllop

2012-01-12T11:13:00.002+01:00

Idag är det den tolfte januari.
Det betyder att det är exakt fyra månader tills dagen då vårt bröllop ska gå av stapeln. Ett stillsamt Oooooiiihh! är med andra ord på sin plats.
Nu har jag ju redan valt klänning och så, men annars hade jag nog kastat mig över Marnie Foggs Vintage Weddings - en smärre orgie i brudklänningar och bröllopsmode från de senaste 100 åren.

Boken kommer i svensk översättning i april på Bonnier Fakta, och om jag inte drabbats av total prestationsångest (lätt hänt när man ser bilder från andras perfekta, in i minsta detalj genomtänkta bröllop), så kan det nog hända att jag skaffar mig ett ex. Bara för att titta lite. (Kan jag ju försöka lura någon annan med...)

Och när vi ändå är igång; det här är en annan favorit. I kategorin drama och svallande känslor ser vi den här unga damen:

Underbart!

En månad med e-böcker på iPad

2012-01-10T10:01:00.000+01:00

Lite drygt en månad med iPad - hur går det med e-boksläsandet?
Alldeles utmärkt! Jag gillar det mycket mer än jag kanske trott att jag skulle göra. Hittills har jag läst 3 romaner, 1 novellsamling och 2 separat utgivna noveller. Jag har inte fått ont eller blivit trött i ögonen av att läsa, däremot får jag lite ont i händerna av att hålla den när jag ligger i sängen och läser. Kanske blir bättre om jag sätter på den fodralet?

Missa inte DN:s artikel om e-böckerna. Inte helt ny, men intressant.

Det har fungerat problemfritt att ladda ner / köpa / låna böcker på samtliga appar. Jag gillar fortfarande Kindle-varianten bäst. På biblioteket har jag lyckats hamna i onåd eller snarare tillfällig karantän eftersom jag försökt låna mer än de tillåtna 3 titlarna inom 7 dagar. Jag får inte försöka igen innan den utsatta tiden har gått. Förstå skräcken och känslan av övergivenhet / utsatthet när man får höra att man inte får låna av snälla, fina bibblan...! Jag känner mig naken, exposed. Horror!
Men bortsett från det lilla missödet, har allt som sagt gått väldigt bra. Är mycket nöjd!

Sfinx: ett allt omslutande mörker

2012-01-08T14:00:00.000+01:00

Att läsa Christine Falkenlands Sfinx är som att stiga ner i en kall flod, som obönhörligt drar med dig nedåt. Du kan inte avgöra varthän du är på väg - det enda du är säker på är att det kommer sluta illa.
Kanske borde jag ha varit förberedd på att det var så det skulle komma att kännas, men jag kippar ändå lite efter luft när jag läser. Berättelsen om den första hustrun, den övergivna, utnyttjade och liksom kasserade, är så mörk att jag stundtals nästan inte förmår läsa vidare. Samtidigt är det skildrat på ett så lyriskt och snyggt sätt, med sådan fullständig kontroll över texten, att det ändå blir ett slags skev njutning att läsa.

Snarare än en rak berättelse från punkt a till b, är Sfinx en intuitiv beskrivning av ett tillstånd. Hon, som var den första kvinnan, har flyttat in alldeles nära ex-maken och hans nya, perfekta fru. Hon iakttar dem, och skriver brev riktade till den nya hustrun.
Allteftersom tiden går, gör Falkenland det med små små medel klart att kvinnan har slagit in på en allt farligare väg. Hon nöjer sig inte längre med att betrakta dem på avstånd, hon smyger in i huset när de är borta, hon försummar helt sin egen dotter, hon tränar stenhårt och äter nästan ingenting för att - ja, vadå? Vad är det egentligen vår opålitliga berättare planerar? Ingenting bra, I tell you.

Jag hade gärna sett lite mer action och lite mindre beskrivning, även om den är synnerligen snyggt gjord. Stundtals känns det som att allt mörker, elände och ångest tar överhanden och dränker både roman och läsare. Men Falkenland håller stenhårt i romanen, gör just det som behövs för att den ska bli sådär perfekt i allt sitt obehag, och även om jag inte älskar den oreserverat, blir jag kraftigt imponerad över hur hon skriver. Falkenland blir bara bättre och bättre som författare, och när man läst sista sidan i Sfinx stänger man boken med en lätt förtjust rysning.

Andra som också har läst: DN, SvD, Fiktiviteter, Böckerx3, Dark Places, Dagens bok.

Noveller i fickformat

2012-01-04T11:52:00.000+01:00

På Språkrådets nyordslista för 2011 hittar man novellix, som betecknar ord i litet format. "Egentligen namn på det förlag som lanserade sådana böcker", står det som tillägg. Ganska coolt att ett nystartat litet förlag jobbat in sig så bra att man blivit ett helt eget begrepp, tycker jag. Grattis Novellix!

Och det är ju en smart idé, det här med att göra småböcker av noveller. Jag har själv laddat ner och läst två på paddan min. Perfekt när man har en liten stund över men inte vill engagera sig i att läsa något längre. När man vill prova en ny författare, eller när man har abstinens efter en favorit. Användningsområdena är många. Jag laddade ner Johan Theorins Skuggan över Providence och Jens Liljestrands Sandhamn.

Sandhamn handlar om en tennisspelare på dekis, och går trots att den är så kort rakt in under huden. Mycket obehaglig (på ett bra sätt), och välskriven. Har tyvärr ett något abrupt slut; jag hade gärna sett några ytterligare rader som rundade av det hela.

Skuggan över Providence handlar om ett skräckfan som tagit med sin inte lika skräckförtjusta flickvän till Providence för att gå i Lovecrafts fotspår. De söker upp hans grav på Swan Point Cemetery, och läskiga saker händer (naturligtvis). Det är en ganska basic skräcknovell, men lite rolig att läsa om man gillar Lovecraft/Theorin/har varit där (jag skrev om vår Lovecraft-vandring i Providence här). Skuggan över Providence ges inte ut av Novellix, utan av Mix förlag, men det är ungefär samma koncept. Trevligt! Jag kommer säkert att läsa fler noveller från båda förlagen. Båda har samlat jättemånga bra författare och fler lär komma.

Bonustips för den som vill läsa skräcknoveller: klicka in hit och läs de vinnande bidragen i tävlingen som Vertigo ordnade tillsammans med Sf-bokhandeln. Överst på prispallen hittar man, ytterst välförtjänt, Helena.

Car- Ry- 's vassa tänder

2012-01-02T11:52:00.000+01:00

Om du själv heter Car- Ry- någonting, måste din bok heta något med vassa och tänder. Eller? Det verkar ju så: De vassa tändernas skog av Carrie Ryan och Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Du bör också gärna ha silhuetten av kala trädgrenar på omslaget, samt vit text.

Att läsa e-böcker på iPad

2011-12-31T11:08:00.000+01:00

Att kunna sitta hemma i soffan, komma att tänka på en bok och att sedan bara behöva klicka på en knapp för att två sekunder senare ha den i sin ägo - där har ni det allra bästa med hela e-bokssaken. Efter två veckor som nybliven iPad-ägare och e-boksläsare, är det där det jag gillar allra bäst. Att kunna stilla sitt habegär omedelbart, och att kunna läsa det jag vill ha just där, just då. Troligtvis är det också precis samma sak som kommer leda mig till ruinens brant; har man väl registrerat sig hos Amazon behöver man inte ens ta fram kreditkortet för att köpa Kindleböcker. Livsfarligt, I tell you. Livsfarligt.

Så, hur fungerar det då att läsa e-böcker på iPad? Jag lovade ju att jag skulle rapportera.
Över förväntan, är svaret. Jag är positivt överraskad.

På plussidan:

Tillgängligheten - det mesta finns anpassat för iPad och det går att läsa böcker i flera olika format och från flera olika leverantörer, både svenska och utländska.
Lätt att ladda ner de olika läsarna och få dem att fungera. Det största problemet här var att förstå hur man skulle bära sig åt med bibliotekslånen - man skickas runt på väldigt många olika ställen för att läsa om hur det går till, när det egentligen är hur enkelt som helst. Biblioteket borde skriva ihop en egen guide istället för att bara hänvisa till andras.
Att man kan stryka under, markera text och göra anteckningar utan att förstöra boken. Jag ogillar annars att stryka under just eftersom jag inte vill kladda ner.
Den upplysta skärmen; vår ena läslampa vid soffan har gått sönder och nu klarar jag mig utan den. Förträffligt så här mitt i vintern. Kanske mindre bra till sommaren, om man vill läsa utomhus.
Det tar ingen plats. Det låter ju som en självklarhet, men det tål att påpekas ändå. Hur många böcker som helst - ingen plats. I det här hemmet är det ett smärre mirakel. Det är perfekt för alla de där titlarna som man bara vill läsa en gång.

På minussidan:

Lite tung att hålla om man sitter länge/ligger i sängen och läser. Svårt att hitta ett bekvämt grepp.
Den känns ömtålig och stöldbegärlig. Skulle nog inte våga ha med den t ex på daglig jobbpendling på tunnelbana/buss. Strandläsning går fetbort, om man säger så.
Måste laddas ganska ofta.
I viss belysning blänker det mycket i skärmen och reflexerna gör det svårt att läsa.

Eftersom jag använder paddan i jobbet, och därmed behöver den till även andra saker än att läsa e-böcker, känns den sammantaget som ett bra val. En Kindle hade inte räckt till, men hade annars troligen varit att föredra eftersom den är så liten och smidig att ha med.

Om man känner att man saknar den trygga full bokhylla-känslan, går det att ordna. Här en variant från gelaskins.com

De olika e-bokläsarna/koncepten får också olika betyg. Överlägset bäst fungerar Kindle. Det är enkelt att registrera sig och ladda ner vad som behövs, och den ger absolut bäst och bekvämast läsning eftersom man kan anpassa sidornas utseende i så hög utsträckning. Det är också väldigt käckt att den har en inbyggd ordlista (peka på ordet du inte förstår så kommer en förklaring, eller peka+tryck på annan knapp, så googlar den automatiskt det ordet åt dig/slår upp det på Wikipedia). Extremt smidigt och användarvänligt, alltsammans. Och nej, jag är inte sponsrad av Amazon. De har bara kommit lite längre med det här än alla andra.

Bluefire reader (som bibliotekslånen hamnar i) funkar ok men är ingen favorit. Man kan inte anpassa sidornas utseende i lika stor grad, vilket gör att det är lite mer ansträngande att läsa.

Dito är en bra sak som fungerar smidigt och ger läsvänliga sidor. Själva konceptet känns dock som att det är lite nytt och outvecklat ännu; här finns väldigt mycket mer de skulle kunna göra på själva sajten för att det ska bli bättre/roligare/enklare att hitta det man söker. Men det kommer säkert så småningom.

Trinity College Library. Svårt att göra med e-böcker.

Så - kommer Calliope att överge boken för e-boken? Nej. Definitivt inte. Jag gillar min padda och den har många bra egenskaper, men den är ju fullständigt renons på känsla. Jag har tänkt rätt mycket på det under de här veckorna. När man läser en e-bok får man bara texten, och det är då man förstår att en bok är otroligt mycket mer än bara texten. Mycket av det jag gillar med böcker och läsande sitter i just det där andra, allt det där runtomkring. E-böcker och böcker är två helt olika saker, bra på två helt olika sätt. Ni kan vara övertygade om att jag kommer fortsätta med båda delarna här på bloggen.

Gott nytt år på er allesammans!

Jane Eyre på bio

2011-12-29T10:42:00.000+01:00

Fin, julig sak att göra i mellandagarna: gå på matiné! Himla mysigt på alla sätt. Känns om inte annat lyxigt att kunna gå på bio mitt på dagen. Fästmannen och jag gick till stans trevligaste biograf och såg den nya filmatiseringen av Jane Eyre, med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Eftersom Jane Eyre är en av mina favoritklassiker alla kategorier, var jag lite nervös över vad de skulle ha gjort med den - men det hade jag inte behövt vara. Det var en alldeles utmärkt filmatisering, som håller sig relativt nära boken.

Bäst gillade jag miljöerna och att de hade bevarat så pass mycket av den lite skräckiga, gotiska stämningen som boken har. Det finns vissa scener som är alldeles underbart mörka och läskiga. För anglofilen/slottsfanatikern finns här enormt mycket fint att titta på. Till Thornfield Hall har de bland annat använt slottet Haddon Hall i Derbyshire, och det passar verkligen bra. Fint och tjusigt, men samtidigt med den där mörka, dystra och lite lätt olycksbådande känslan som huset i boken har. Jag rekommenderar en bildgoogling för den som vill se mer!

Mia Wasikowska är mycket bra som Jane - ingen direkt överraskning med tanke på att hon redan tidigare gjort så bra ifrån sig som Alice hos Tim Burton. Michael Fassbender är också duktig, men jag tycker att han är lite för finlemmad och välvårdad för att passa som Mr Rochester. Jag skulle hellre ha velat se någon som var lite mer rough. Jag skulle också gärna ha vridit upp det engelsk-engelska inslaget lite mer. Filmen känns mer engelskspråkig än engelsk (om det går att förstå vad jag menar med det?). Jag skulle vilja ha lite mer BBC och Downton Abbey-stilad anglofili över alltsammans.
Men på det stora hela - en riktigt bra filmatisering. Gå och se om ni har möjlighet, och titta för all del på trailern nedan om ni inte redan har sett den!

Kära Arnaldur

2011-12-28T11:30:00.000+01:00

Kära Arnaldur, vad har hänt? Jag brukar läsa dina böcker med stor entusiasm och har väntat länge på Svart himmel - men ... den är faktiskt ganska jättetrist. Eftersom jag numera lever efter livet är för kort för att läsa dåliga böcker-principen, kommer jag lämna tillbaka den till biblioteket utan att ha läst ut den. Fallet du har hittat på den här gången är inte spännande, Sigurdur Oli som ska utreda det är mest bara osympatisk, och språket du använder för att berätta alltsammans är farligt nära kliché-gränsen.
Till nästa gång, Arnaldur, vore det därför bra om du tog och hämtade hem Erlendur från den där turen du skickat ut honom, och så vill jag ha en spännande, välskriven bok med ett intressant fall. Ok?

Andra som har läst: Bokbabbel, Bokbrus, Annika, Bokstunder.

Ljust, fräscht & kanske lite menlöst

2011-12-26T11:26:00.000+01:00

Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Lindström. Vad vill han egentligen med sina noveller och sitt skönlitterära skrivande? Jag läser När börjar det riktiga livet? och blir väldigt osäker på hur jag ska tolka de fjorton novellerna. Det är något i tonen, i berättarrösten, stilen och ordvalet som gör att jag inte kan bestämma mig för hur de ska läsas. Är de ironiska? Är det meningen att jag ska skratta? Driver han med karaktärerna eller menar han allvar? Och vad menar han i så fall? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vill minnas att jag hade ungefär samma känsla när jag läste Lindströms förra novellsamling, Vad gör alla superokända människor om dagarna? Det vilar något vagt irriterande ofärdigt över texterna, något som skulle kunna vara intressant påbörjas men sedan lämnas hängande i luften utan att varken ha gjort till eller ifrån. Att den boken skulle ha sålt i 270000 ex och därmed vara Sveriges mest sålda genom tiderna som förlaget nu framhäver, känns lite underligt (kanske rentav lite tragiskt, med tanke på hur många andra bättre novellsamlingar det finns).
Lindström skriver inte dåligt, absolut inte, men han är långt ifrån en fullfjädrad novellförfattare. Det känns nästan som om han är rädd för att ta saker och ting på allvar; att han hellre stannar i det halvironiska Ljust & Fräscht-sättet att skriva som han odlade i showen med Schyffert. Vi ser på oss själva, ser alla småkonstiga saker vi har för oss och skrattar lite osäkert åt alltsammans, typ. Det funkar inte jättebra i bokform.

Det jag framför allt irriterar mig på är att det känns som om Lindström har en massa bra uppslag, att han presenterar flera intressanta scenarion, men att han sedan inte gör så mycket av dem. Han skrapar lite på ytan, visar oss att så här ser det ut - och sen är det slut. Inget mer, inget djupare. Jag blir frustrerad, för jag tycker att det känns som slöseri med bra idéer. Trendkänslig, underhållande och lättläst skildring där det är lätt att känna igen samtiden, javisst - men sen då? Det säger ju just ingenting? Jag kan ha svårt för noveller i god tid just eftersom jag inte gillar att de alltid tar slut just när man börjat komma in i dem, och här är det väldigt mycket så. Lindström skulle kunna göra så väldigt mycket mer, men istället blir det mest bara ljust, fräscht och kanske lite menlöst.

Andra som också har läst: Bernur, Bokmania, Kulturbloggen, Sydsvenskan, SvD, GP, Expressen.

2011-12-24T10:03:00.005+01:00

GOD JUL!

Må katt-tomten bringa er många ljuvliga bokpaket och stor lycka!

Julkramar // Calliope

Calliope är med iPad

2011-12-23T08:20:00.000+01:00

Ni som känner mig vet att jag hyser en stor kärlek till mina böcker; jag inte bara läser dem utan klappar gärna lite på dem i hyllan när jag går förbi. Pysslar om dem och ser till att de har det bra. Postar oförsvarligt många bokhyllebilder på bloggen, och oooh:ar över vackra bibliotek.

Det är därför ingen överdrift att säga att jag känner mig lite ovan när jag nu å jobbets vägnar har blivit med iPad, på vilken jag bland annat ska läsa böcker. Är dock mycket nyfiken på att testa! Redan nu kan man konstatera att för den som enbart vill läsa böcker, är en Kindle eller liknande ett bättre alternativ, eftersom den väger betydligt mindre än iPaden och dessutom är snällare mot ögonen. Men jag ska som sagt jobba med annat också, så då räcker tyvärr inte enbart läsplatta till.

Böckerna ni ser på bilden tillhör inte flickan som har skrivit inlägget ...

Hittills har jag laddat ner appar för bl a Dito och Kindle. Via Kindle har jag dels laddat ner en gratisbok (bara en sån sak - man kan få gratis böcker!) om viktorianska sinnessjukhus (det låter väldigt mycket jag), dels fixat julläsning i form av Dash & Lily's Book of Dares som jag tänkte skulle passa någonstans mellan pepparkakorna och julklappsöppnandet.

Att handla via Kindle var fånigt enkelt och mycket farligt; det känns ju inte som om man handlar så det är väldigt lätt att klick-klick-klicka hem lite mer än det var tänkt. Handlar man i en fysisk butik, får man ju åtminstone bära hem tunga kassar som straff, så då märker man mer vad man har gjort. Här är det snarare: ooops, nu fanns det visst tre böcker här, och oj... Det kan alltså hända att jag är bankrutt redan innan nyår. Hur det än går, lovar jag att rapportera om utfallet, och om hur det är att köpa-låna-läsa böcker på iPad.

Jag är lucka 18!

2011-12-21T10:08:00.001+01:00

Men ooh, jag har blivit lucka 18 i Fiktiviteters fina julkalender helt utan att märka något! Jag skyller på julstress; min reader och jag är just nu inte i synk, milt uttryckt... Anyhoo, så himla roligt!
Calliope har en synnerligen pricksäker förmåga att gräva fram en massa litterära prylar som när man läser om dem och ser bilder av dem på bloggen inser att man nog inte kan leva utan, skriver Fiktiviteter.
Tack, säger jag! Och hehe - vänta bara, så ska vi se vad mer jag kan gräva fram som väcker habegär...

Deep down south

2011-12-20T17:02:00.000+01:00

Dirt roads som leder rakt ut i ingenstans, skallerormar som hittas i brevlådor, sausage biscuits som äts på flottiga diners, vapen som hanteras av unga dammiga män och äldre dito, igenbommade butiker och stilla vattendrag där lik plötsligt flyter upp - i Tom Franklins Mississippi är vi verkligen djupt ner i den amerikanska södern, med allt vad det innebär. Det är varmt, svettigt, släpigt och våldsamt. Ganska oemotståndligt, med andra ord. Åtminstone i bokform.

I centrum för Tom Franklins Crooked Letter, Crooked Letter står Silas och Larry, polis respektive outcast i den lilla staden Chabot. En ung flicka har försvunnit, och allas misstankar riktas mot Larry eftersom han redan varit misstänkt för ett liknande fall, för länge sedan. Det löstes aldrig, men i bybornas ögon var Larry skyldig. Scary Larry, kallar de honom. När det nya försvinnandet sker, hamnar Larry åter i fokus. Men vad var det egentligen som hände den där mörka kvällen för så många år sedan?

Crooked Letter, Crooked Letter utspelas till lika stor del i det förflutna som i nuet. Både Larry och Silas visar sig bära på hemligheter, och är inte alls de personer man i förstone tror. Även om det finns både mord och annat i boken, är den inte att betrakta som en deckare; tvärtom är den en av de de där böckerna som faktiskt gör skäl för beteckningen kriminalroman.
Jag hade av någon anledning fått för mig att den skulle vara en mer klassisk deckare, och blev därför lite konfunderad. En smula otålig också - Franklin berättar sin historia lååååångsamt, och just nu hade jag kanske hellre läst något mer lite mer action. Men det felet ligger hos mig och ska inte hållas emot Franklin. För den som söker en stämningsfull (och stundtals ganska läskig) bild av amerikanska södern, eller en välskriven berättelse om två udda män, är Franklins bok perfekt.

Andra som också har läst: Dark Places, Bokbabbel, boktok73, Annika (aklb),

Liljestrand och männen

2011-12-15T16:30:00.000+01:00

Två morgnar i rad har jag sett honom nu, samme man. Strax före klockan sju kommer han springande in mot stan längs gatan utanför. Han är ung och vältränad och springer snabbt. Det är Kandidaten, tänker jag. Professorn, CC, måste ha hamnat efter.

Naturligtvis är det bara jag som inbillar mig - men efter att ha läst Jens Liljestrands Adonis, kan jag inte låta bli att le när jag ser den där mannen springa med långa, snabba steg genom vintermörkret. Det är precis som i boken, precis så springer en av karaktärerna morgon efter morgon, på just den gatan. Jag tycker om de där tillfällena när man plötsligt råkar på någon som tycks vara tagen rakt ur en eller annan bok man läst.

Jag tycker också mycket om Adonis. Den känns som en utveckling av det som var så bra med novellerna i Paris-Dakar, och det är roligt att Liljestrand här får möjlighet att skriva långt, att fördjupa berättelsen. I Adonis möter vi en grupp män i yngre medelåldern, som samlats för en grabbhelg på landet. En gång var de nära vänner: under studenttiden i mitten av 1990-talet i Lund utgjorde de kören Adonis. Men att det var länge sedan blir snabbt skrämmande klart när alla anlänt till stugan. Mycket har hänt, och de är inte längre de personer de en gång var.

Vi får följa de sju männen i var sitt kapitel med tillbakablickar på åren i Lund. Allteftersom berättelsen fortsätter, blir det mer och mer obehagligt när man förstår vad som pågick (och fortfarande pågår). Liljestrand är skicklig på att portionera ut information i små små bitar, och rasande duktig på att hela tiden vrida berättelsen en liten aning för att visa hur olika en och samma händelse kan upplevas beroende på vems ögon man ser den genom. Jag gillar det skarpt. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla ordning på alla namn och relationer, men det fungerar för det mesta.

Det som främst fångar mig är personporträtten. Jag köper inte riktigt alla vändningar i plotten (framför allt inte på slutet, men det är svårt att säga något om det utan att spoila, så jag låter bli), men är villig att bortse från dem bara för att tillsammans med Liljestrand få kika in i de här människornas huvuden. Det är något med sättet han skildrar män på; det fanns där redan i Paris-Dakar, men kommer ännu mer fram i Adonis eftersom den utspelar sig i en så maskulint dominerad miljö. Otroligt spännande att läsa om - och otroligt skönt att inte vara man själv om det är så det känns ...

Så - mycket bra bok! Den lever upp till de högt ställda förväntningarna jag hade efter Paris-Dakar. Och man behöver absolut inte ha studerat/bott i Lund eller sjungit i kör för att uppskatta den, ska tilläggas. Den är helt enkelt bara en rakt igenom bra roman.

Andra som också läst: GP, Expressen, DN, SvD, Skånskan, Bokhora, Fru E, Annika Koldenius.

Tack till Ordfront för rec ex!

Paketöppning de luxe

2011-12-12T10:04:00.004+01:00

En födelsedag som börjar med att man hittar de här i två paket - det är fint, må jag säga! Gillar också att muggen kommer från lillebror och boken från mamma, men att de ändå lyckats färgkoordinera sig så fint. Tack till båda två!

Lovar också att återkomma med recension av såväl muggens drickvänlighet som bokens läsdito. Är mycket nyfiken på båda delarna!

Every day is Caturday

2011-12-11T10:26:00.003+01:00

Riktiga Caturday var ju igår, men hey - every day is Caturday, eller hur?

Bild från Vintage Books & Anchor Books.

Mr Darcy's proposal pillow

2011-12-09T15:21:00.000+01:00

Vem skulle inte vilja lägga sitt huvud på Mr Darcy's proposal pillow?

På mitt favoritställe Etsy hittar man denna fantastiska kudde, med det berömda citatet. Om det där med frieri inte redan vore avklarat för min del, skulle chanserna att jag svarade ja öka väsentligt om frågandet på något vis hade innefattat en sån här.

Hett tips till er som vill fånga en litterär fru, med andra ord. Köp en Darcy-kudde och smyg ner den i hennes säng.

Viss försiktighet bör väl dock iakttas: det KAN ju hända att den litterärt bevandrade flickan börjar jämföra er med nämnde Darcy, och då är det säkrast att ni svarar upp mot konkurrensen, annars kan alltsammans få ett synnerligen sorgligt slut.

Etsy har även många andra litterära kuddar, bl a en annan Darcy, en Moby Dick och en jätteful Virginia Woolf.

Lockande 1920-tal

2011-12-08T10:18:00.000+01:00

I det senaste engelska nyhetsbrevet från Adlibris hittar jag nyutkomna The Scrapbook of Frankie Pratt av Caroline Preston, och faller pladask. Det här måste ju vara för mig: 1920-tal, en ung flicka med författardrömmar, studier vid Vassar, flytt till Paris, umgänge med kulturbohemerna kring Shakespeare and Company... alltsammans presenterat med sjukt snygg vintage ephemera (är inte det ett uttryck att älska, så säg) från författarens egen samling, i en blandning mellan roman och scrapbook. A novel in pictures, säger beskrivningen. Boken är dessutom blurbad av Audrey Niffenegger och Jaqueline Winspear. Ooh, säger jag. Ooh.

Bokvideon gör mig inte heller mindre intresserad:

Denna läggs genast till på önskelistan. Hör du det, tomten?

Adlibris har tyvärr inte så mycket info om boken, men mer finns att läsa hos Amazon.

Pytte-Knaus

2011-12-06T11:21:00.005+01:00

Så här efter tre lästa delar av Knausgårds Min kamp, borde jag kanske ha kunnat förutse att jag skulle vara helt knockad efter avslutad läsning, men icke. Jag sitter ännu en gång här och är överraskad över hur bra det är. Och det vill inte säga lite - eftersom jag tyckt så bra om de tidigare delarna har jag ju nu skyhöga förväntningar. Del tre infriar samtliga, och lyckas dessutom göra mer därtill. Helt sjukt. Ni kan således räkna med fortsatt Knaus-feber från min sida.

Del tre skildrar pytte-Knaus, alltså Karl-Ove från födseln och upp till de första skolåren. Familjen bor i ett villaområde i Tromöya och världen är liten. Jag blev förvånad över hur annorlunda den här delen kändes jämfört med de tidigare; både ton, stil och innehåll är en annan. Det känns verkligen som att Knausgård har gått in i sig själv som barn fullständigt, och helt lämnat sitt vuxna jag därhän. Blicken vi ser med är barnets, och världen avbildas just så som ett barn ser den. Det är omöjligt att inte börja minnas sin egen uppväxt, att inte minnas och verkligen känna hur det var.

Det mest påfallande - och upprörande - är den totala skräck som den unge Karl-Ove känner inför sin far. Folk har klagat på hur pappan skildras i seriens första del, med alkoholism etc, men jag blir väldigt mycket mer upprörd över hur pappan uppför sig här. Han håller ett mycket starkt grepp om hela familjen, skrämmer/hotar barnen på ett extremt obehagligt sätt. Han framstår som lynnig, omogen, sträng och orättvis. För Karl-Ove gäller det att hela tiden ligga ett steg före, att hela tiden försöka fundera ut hur pappan kommer att reagera för att om möjligt minska skadan och mildra hans humör. För är pappa arg, då händer det hemska saker. Det spelar ingen roll om man verkligen har gjort något dumt eller inte, om pappan tror att man gjort något blir man straffad. Hårt.

Det är hjärtskärande att läsa om hur totalt utlämnad Karl-Ove är, och det känns otroligt sorgligt att höra att det enda mål han som vuxen själv haft med sina egna barn är att de inte ska vara rädd för sin pappa på samma sätt som han var. Hemskt! Samtidigt ger del tre en bakgrund till mycket av det som händer i de tidigare delarna, gör dem lättare att förstå.

Var bara tvungen att testa hur det kändes att posta en korthårs-bild på Knaus.

(Det kändes ok, men långhårs-Knaus är fortfarande favvo.)

Skildringen av förhållandet till pappan är mörk, men det finns också mycket annat i boken (tack och lov, får man väl säga). Allt är inte grymt; det finns många passager som är väldigt roliga också. Pytte-Knaus är ett lite annorlunda, ganska känsligt barn och han försätter sig i många bisarra situationer. Jag gillar särskilt en scen där hans dåvarande lilla flickvän gjort slut, och han ikläder sig de fulaste kläder han kan hitta. Han går förbi utanför hennes hus i fulkläderna med dålig hållning, bara för att hon ska SE hur illa hon gjort honom. Hur ful sorgen efter henne gjort honom. Hehe.

Det finns mängder av scener som jag älskar, och som jag gärna skulle återberätta - men jag ska besinna mig och låta bli. Jag nöjer mig med att säga att Min kamp 3 är en lysande barndomsskildring, och att min beundran för Karl-Ove Knausgårds insats växer med varje bok. Det är ett mäktigt, märkligt projekt han givit sig in på, och jag kommer troligtvis dö en smula efter att jag läst sista delen. Jag vill bara läsa mer.

Andra som också läst: DN, GP, Therese E.

Fint vårboksnummer med Yoko Tanaka

2011-12-02T16:00:00.004+01:00

Låt mig bara säga att omslaget till Svensk bokhandels vårboksnummer som damp ner i lådan idag är ett av de snyggaste hittills! Älskar alla de små figurerna som klättrar på stegen på båda sidorna av katalogen. Att illustratören, Yoko Tanaka, i intervjun inuti tidningen dessutom berättar att hon bor tillsammans med man och "trillingkatter från Thailand" gör ju inte saken sämre. På bilden ovan syns inte omslaget så jättebra, men passa på att kika på det om ni är på biblioteket eller någon annanstans där tidningen finns.

Jag rekommenderar också varmt en bildgoogling på Yoko Tanaka eller ett besök på hennes hemsida - underbara bilder! Fantasifullt & sagoaktigt, ofta lite mystiskt med ett mörkt drag. Hon har illustrerat en hel del böcker - något man verkligen förstår när man ser bilderna. Jag tycker att det är som om berättelser börjar skriva sig själva i huvudet när man ser hennes bilder.

När författaren själv får läsa

2011-11-29T13:33:00.003+01:00

Författaruppläsningar.

Det händer alltid något med texten när den som skrivit själv läser upp den. Ibland kan orden få en helt annan, ny innebörd när författaren väljer att lägga betoningen aldrig så lite annorlunda än man som läsare tänkt sig att den ska vara. Mycket fascinerande, tycker jag!

En av mina favoritdikter, Det är vackrast när det skymmer, får till exempel en helt annan rytm när Pär Lagerkvist själv läser den högt. Lyssna:

Också en sak jag aldrig tänkt på förut - Pär Lagerkvist pratade kraftig skånska! Dvärrrrgen, typ. RRRR.

Ett måste för chokladfanatikern

2011-11-27T13:09:00.000+01:00

Igår firade min lillebror sin födelsedag - så nu kan jag äntligen, utan att förstöra några överraskningar, tala om vad han fick i present: Jeanna Kanolds Med kärlek till choklad. Lillebror bor i Göteborg och har därför naturligtvis koll på de inhemska sötsakerna, som till exempel Flickorna Kanolds chokladbutik. Jag har hört de mest underbara ting om chokladen därifrån - och när jag nu lite försiktigt bläddrade i boken efter att ha fått hem beställningen, förstod jag ju vad alltsammans handlade om. Med kärlek till choklad är just det: en totalhyllning till choklad.

I en synnerligen fint formgiven och trevligt skriven bok, berättar Jeanna Kanold som driver företaget i Göteborg allt om choklad: ursprung, tillverkning, olika sorter, historia och mycket mer. Tyngdpunkten ligger dock på recept och oh my god, vilka recept! Jag vill prova ALLT. Här finns naturligtvis flera olika recept på tryffel och annat godis, men också lite mer udda desserter och de mest ljuvliga bakverk. Det är ofta lite udda kombinationer, men det låter så gott att man håller på att dö sötedöden. Alltsammans är också jättefint serverat + fotat och pedagogiskt beskrivet. Det blir nog en beställning till av Jeannas bok, till mig själv den här gången.

Titta - tryffeldisken hos Flickorna Kanold bara fortsätter och fortsätter ...

Nytt av Therese Bohman

2011-11-24T19:41:00.003+01:00

Ikväll ämnar jag läsa senaste numret av 10-tal - en tidskrift jag läser rätt sällan. Men den här gången kunde jag inte motstå trion Therese Bohman, Eli Levén och Elisabeth Hjorth, som alla intervjuas i numret. Där finns också ett stycke nyskriven text av Therese Bohman, som jag är mycket pepp på att läsa. Tyckte ju mycket om Den drunknade, och brukar följa henne även på bloggen. Så nu: finläsning! Måste säga att det tjocka, matta pappret i tidningen känns väldigt lyxigt...

Downton abbey - Lord Granthams bibliotek

2011-11-21T19:40:00.000+01:00

Hörni, varför har vi inte pratat om hur fint biblioteket i Downton Abbey är?

Eller har vi det? Jag har väl inte missat något? Nå, då pratar vi om det igen, nu. Jag älskar Lord Granthams bibliotek. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett sånt rum (Äh, vem försöker jag lura? Jag vill ha ett helt sånt hus). Jag skulle sitta i en av de där röda, mjuka fåtöljerna och läsa och dricka te. Jag skulle smälta in i omgivningarna. Hur naturligt som helst.

Bildgooglade lite (sökord: bibilotekspornografi, typ.) och hittade utöver ovan visade bild, även den här artikeln. Daily Mail skriver långt och läsvärt om Highclere Castle, som ju Downton-egendomen heter egentligen.

Oooh, säger jag. Där kan vi bland annat läsa att det fiiiina biblioteket har nästan 6000 volymer, den äldsta av dem är från 1500-talet, och att slottet numera är väldigt populärt turistmål. No shit? Jag vill åka dit, gärna nu omedelbart. Ge mig en resa, någon?

Klicka här, så får ni se lite rörliga bilder från biblioteket. Fatta att man kan ha bröllopsfester där inne. I biblioteket! På Downton! Varje flickas dröm. I alla fall varje förnuftig flickas dröm.

Calliope årets bloggare i Vi läser!

2011-11-19T10:30:00.004+01:00

Jag har blivit utsedd till årets bloggare av tidningen Vi läser!!!

I det senaste numret (6/11), finns en lista över bokåret 2011 och där hittar vi Calliope Books med motiveringen "Välformulerat, välfunnet och vasst om böcker och läsning".

Motiveringen gör mig otroligt glad, för det är ju precis så jag vill att Calliope Books ska vara. Så himla kul! Yay!

Den enda logiska belöningen

2011-11-15T20:24:00.004+01:00

All work and no play makes Calliope a dull girl.

Det har varit mycket jobb på sistone. Och än är det mycket kvar.

Den enda logiska lösningen på alltsammans var att jag belönade mig själv för ett hittills fint utfört verk med en BookBook från Twelve South, ni vet det där vådligt snygga MacBook-fodralet som ser ut som en antik bok. Ett rött sådant är på väg hem till mig i detta nu. Det känns redan lite bättre. Retail therapy at its finest.

Eldvittnet Keplers bästa hittills

2011-11-11T10:54:00.004+01:00

Stäng av telefonen, boka om alla möten, bunkra upp med mat och framför allt - var inte ensam hemma. Där har ni mina bästa tips om ni ska läsa Lars Keplers Eldvittnet. Den tredje delen i serien om Joona Linna är nämligen sjukt spännande, brutal, ruggig och totalt sträckläsningsframkallande. Det går liksom inte att göra så mycket annat än att läsa ut den på direkten. Och rädd blir man. Det finns scener här som ... ja, man blir rädd, helt enkelt. Särskilt om man som jag är klyftig nog att läsa den när sambon är bortrest och man sitter ensam i ett mörkt rum. Mycket osmart sak att göra.

Eldvittnet börjar på den ensligt belägna anstalten Birgittagården, där unga flickor med destruktivt beteende vårdas. En natt kommer ett panikslaget telefonsamtal från hemmet till en kuratorerna: nattpersonalen är försvunnen, det är blod överallt och i isoleringsrummet ligger en av de intagna flickorna mördad. Polisen riktar snart misstankarna mot en av de andra flickorna på hemmet - men var finns hon nu?

Eldvittnet är som sagt riktigt ruggig och stundtals extremt våldsam, så har man ont av sådant kanske man bör välja något annat. Men för alla andra - läs! Spännande, spännande, spännande! Definitivt Keplers bästa bok hittills, både vad gäller själva plotten och hur den berättas. Är framför allt imponerad av effektiviteten; det är pang på och högsta fart rakt igenom. Ett oerhört driv och inget lullull. Psykologin är kanske inte på topp alltid och porträtten av folks inre liv haltar en aning ibland. Detsamma gäller språket som knappast är poetiskt, utan mest bara ser till att få jobbet gjort. Men jag köper det ändå eftersom boken har så mycket annat som talar för den. Den är underhållande, helt enkelt. Och så slutar den med en cliffhanger som gör mig väldigt intresserad av att så snart som möjligt få läsa nästa del i serien... Må den komma snart!

Tack till Albert Bonniers förlag för läsex!

Andra som också har läst: Bokhora (Johanna, jag märkte aldrig att de viskade en massa? Däremot knarrade det fasligt ofta i allehanda golv!), GP, Annika Koldenius, Mettes pocketblogg, HD.

Läs även vad jag tyckte om Paganinikontraktet och Hypnotisören.

Underhållande och välgjort 1700-tal

2011-11-09T14:04:00.008+01:00

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var lite nervös när jag började läsa Frida Skybäcks debutroman Charlotte Hassel. Jag har länge följt Fridas blogg, och läst om hur hon skrivit, skrivit och skrivit, skickat in, blivit refuserad, skickat in, skrivit igen - och nu fått sin bok antagen. Jag har läst om releasefester och signeringar. Det känns nästan som att jag varit med om alltsammans på ett hörn, även om Frida och jag inte alls känner varandra. Så därför var det faktiskt med viss bävan jag började läsa. Tänk om boken visade sig vara jättekass när den

äntligen kom? Konstigare saker har ju hänt...

Charlotte Hassel utspelar sig under andra hälften av 1700-talet. Efter en dramatisk kväll som slutar extremt illa, tvingas den då blott sextonåriga Charlotte fly hemifrån för att undgå att fällas för ett brott som straffas med döden. Hon växer istället upp i England där hon blir tvungen att skapa sig ett helt nytt liv på egen hand.

När hon flera år senare återvänder till Stockholm, sker det i största hemlighet. Hon presenterar sig inte längre som Charlotte Hassel utan som den blivande fru Andrew Knightley av Wellingborough. Avsikten med besöket är att försöka hindra systern från att gifta sig med en av männen som bidrog till allt det där hemska som hände när Charlotte var ung.

Men hur ska hon kunna övertala systern utan att röja sin identitet? Om hon talar om vem hon egentligen är riskerar hon att arresteras. Och hur ska hon hantera Axel - han som var hennes stora kärlek och som hon aldrig har kunnat glömma? Innan Stockholmsvistelsen är över, har Charlottes hela liv kommit att förändras i grunden.

Lite tidstypisk hatt-inspiration

Charlotte Hassel är ett på många sätt ganska klassiskt kärleksdrama, där man känner igen flera av byggstenarna. Här finns de typiska älskande unga tu, svårigheterna som driver dem isär och hela baletten med hinder som de kämpar för att överkomma. Det hade med andra ord kunnat bli en rätt trist och förutsägbar historia av det hela - men Frida Skybäck undviker den fallgropen genom att göra Charlotte till en synnerligen egensinnig person som det är roligt att som läsare umgås med.

Överhuvudtaget är ordet rolig en nyckel till varför jag efter några sidor släpper den där inledande oron och istället bara läser: Charlotte Hassel är sjukt underhållande. Stora frasande klänningar, intriger smidda i Gamla Stans mörka krokiga gränder, passionerad kärlek, hästskjutsar och pudrade peruker - jag älskar ju sånt.

Jag är också mycket imponerad över hur Frida Skybäck hanterar den historiska miljön. Den känns både välresearchad och helt naturlig. Bra jobbat där! Lite svagare är delen som handlar om de politiska händelserna, men jag uppfattar inte den som det viktiga i sammanhanget. Hade den varit det, hade den behövts byggas ut. Och så hade det varit bra om förlaget korrekturläst lite bättre; även om jag p g a mitt jobb är totalt miljöskadad när det gäller sådant, fanns här lite väl många fel som hade varit enkla att rätta till.

Med det sagt är Charlotte Hassel likväl en alldeles utmärkt debut. Den passar för alla som vill ha något riktigt romantiskt. Det enda som grämer mig är att jag inte hade en ask überlyxiga praliner till hands under läsningen - det hade matchat boken perfekt!

Heja Frida! Jag fortsätter följa bloggen och väntar med spänning på nästa bok!

Tidningen Kulturen har också läst.

Tack till Frank förlag för läsex.

Betala dyrt? Ja, gärna!

2011-11-06T11:06:00.005+01:00

Jag har köpt Jeffrey Eugenides The Marriage Plot (och låt mig tillägga att jag är så pepp på den att jag nästan ... ja, jag vet inte - men pepp! Superpepp!), äntligen.

Jag betalade 178 kr för den.

Jag kunde ha köpt den för 107 kr.

Varför i all världen betalade jag så mycket då?

Jo, av den enkla anledningen att jag valde att köpa den i en "riktig" bokhandel istället för på nätet. Köpet gjordes på fina Hamrelius i Malmö, i det här fallet.

Varför?

Jo, för jag tycker att de ska finnas kvar.

Det är mycket enkelt. Köper man inte böcker i bokhandeln, kan inte bokhandeln finnas kvar. Det gäller alla, stora som små. Jag gillar att köpa böcker på nätet också, men försöker att tänka på att faktiskt köpa böcker i de fysiska butikerna också. De jag tycker om, ska tilläggas. Bara hos dem. Bara för att jag tycker om dem och vill att de ska vara kvar.

Jag tycker att du ska göra likadant. Det är värt att betala de extra kronorna det kostar - bara för att få ha kvar möjligheten att gå in i en fin bokhandel även i framtiden. Välj den butik du gillar bäst och hjälp dem att finnas kvar. Du har råd med det.

Värt att betala för att bevara: Shakespeare & Co i Paris.

Bilden hämtad från den MYCKET trevliga sidan Most interesting bookstores of the world.

I mord finns inga vinnare

2011-10-31T17:05:00.004+01:00

En ung kvinna mördas brutalt i sitt hem och när polisen kommer till platsen finner de en stor summa pengar, tjocka sedelbuntar gömda under bordet i köket. Samtidigt begår en mycket illa omtyckt affärsman självmord en bit därifrån. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder de båda dödsfallen hittar hon ledtrådar som pekar på att de hänger samman. Men vad är det egentligen de två döda har dolt?

Getingsommar är Denise Minas andra bok om Alex Morrow; en fristående fortsättning på I midnattens stillhet. Jag har inte läst första delen, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Det gick fint att följa med ändå. Jag tycker att serien om Alex Morrow (åtminstone det jag har sett av den hittills) är ganska typisk Denise Mina; den påminner en hel del om hennes Garnethill-trilogi, framför allt om man ser till stilen. Det är samma skitiga, råa känsla, samma brutala och ofta fattiga, socialt utsatta människor som skildras. I Getingsommar får vi förvisso följa med in i den rika världen, men det visar sig snart att det är ungefär lika skitigt där också...

Om jag låter lite trött, beror det på att jag inte riktigt föll för Getingsommar. Jag tyckte att den lät grymt spännande när jag läste om den innan, men när jag väl var inne i berättelsen lyste den där spänningen med sin frånvaro. Läsaren vet redan från början vem som begick mordet, och berättelsen om hur polisen försöker nysta upp fallet räcker inte riktigt till för att man andlöst ska vilja läsa vidare. Handlingen flyter mest på i ett stilla tempo rakt igenom. Nog för att det kan vara intressant att se drivkrafterna bakom ett brott, att följa klasskildringen och den feministiska agendan som Mina ställer upp - men där tycker jag inte att hon lyckas helt. Förklaringarna blir grunda och känns ganska stereotypa. Det hade behövts något mer för att riktigt gripa tag.

Och så var det det här med råheten. Attityden, och det stenhårda språket. Jag kan inte riktigt förlikas med det i det här fallet, även om jag vet att det är en sida hos Mina som många uppskattar. För mig ställer det sig snarare i vägen för gestalterna; den hårda attityden de visar upp stoppar mig från att lära känna dem (eller ens vilja göra det). Undantag finns, men de är få. Istället känns det som om det är en tävling om vem som kan vara hårdast, vem som kan sätta upp tuffaste ansiktet utåt. Jag kan gilla hårdkokta deckare/skildringar av utsatta miljöer, men här funkar det inte riktigt för mig. Jag har också lite problem med att så mycket lämnas outsagt - det är meningen att man ska förstå ändå, men det gör inte jag... Kanske är jag lite osmart, jag vet inte.

Så Getingsommar blir tyvärr inte den där sjukt spännande boken jag hade hoppats på. Jag tror absolut att många kan gilla den; många kommer säkert bättre överens med Alex Morrow och hennes kollegor än vad jag gör. Något Mina-fan som kan jämföra mer än jag kan med de andra böckerna?

Andra som läst: DN, SvD, Snowflakes in rain.

Den stora glömskan

2011-10-28T08:01:00.000+02:00

Kanske borde man ge stilpoäng för rent och skärt mod: att heta Ajvide, utan att vara John, och att ändå ge ut en bok som skulle kunna klassas som skräck - det kräver nog ett visst mod. Lite som att vara son till Stephen King och skriva skräck, tänker jag mig (Joe Hill, alltså). Det kan inte vara alldeles enkelt. Om inte annat bara för att alla gör precis det jag gör nu - jämför med den man är släkt med.

I det här fallet känns dock en jämförelse mellan Mia Ajvide och hennes man inte helt omotiverad. Jag tror faktiskt att jag skulle ha gjort den associationen även om de inte alls varit släkt. För i Mias debutroman Mannen som föll i glömska finns det en ton eller en känsla, ett sätt att se på världen som i mångt och mycket påminner om John Ajvide Lindqvists böcker. Ett förhållningssätt. I Mannen som ... finns det dock inget övernaturligt, åtminstone inte i strikt mening. Vampyrer, zombies och andra väsen lyser med sin frånvaro.

Därmed inte sagt att allt är helt normalt. Det är snarare psykologisk skräck. I Mannen som ... följer vi Jack, en vanlig man som en dag plötsligt märker att något är väldigt fel. Folk reagerar konstigt på honom; hans kollegor tycks glömma bort att han är där och hans fru blir rädd för honom. Allt eftersom dagarna går blir det värre och till slut är det inte längre någon enda som känner igen honom. Han är en främling för sin egen familj och kan inte ta kontakt med någon eftersom alla glömmer honom i samma stund som de vänder blicken från honom. Han är fullständigt ensam och tvingas iväg från sitt hem.

Mia Ajvide

Mia Ajvide skildrar Jacks "försvinnande" på ett stillsamt men krypande obehagligt sätt som gör att man verkligen känner det som händer. Det är lätt att leva sig in i Jacks värld och hans problem, omöjligt att inte själv börja fundera på hur det skulle vara att leva i samma sorts totala isolering som han gör. Språket är exakt och ofta vackert; det märks att Mia Ajvide tidigare skrivit lyrik. Jag gillar också kopplingen bakåt i tiden och den historiska gåtan som Jack stöter på.

Däremot passerar boken någonstans i mitten den väldigt fina gränsen för vad som är trovärdigt och inte. Missförstå mig rätt - en skicklig författare kan få mig att tro på vad som helst och Mia Ajvide lyckas länge hålla mig fascinerad av Jacks osannolika berättelse - men efter ett tag blir det för mycket. Berättelsen vacklar betänkligt. Jag tror att det sker när Jack upptäcker att det finns andra bortglömda och börjar umgås med dem. Där blir berättelsen för överdriven, för otrolig och helt enkelt bara för mycket för att jag ska köpa den. Det blir sociala intriger i gruppen, action och maktkamp som slutar i en scen som milt uttryckt känns tveksam - och någonstans i allt detta går det jag gillade med boken helt förlorat. Jag tyckte mycket bättre om den i början, när fokus helt låg på Jack. Beskrivningen av hur han glider längre och längre ut från sitt vanliga liv var fantastisk. Resten - not so much.

Med det sagt hoppas jag verkligen att Mia Ajvide fortsätter skriva prosa. Jag gillade hennes dikter i Om en flicka vill försvinna, men hon har helt klart potential för att skriva längre berättelser också även om den här inte höll hela vägen. Väntar med spänning på mer!

Tack till Albert Bonniers förlag för rec ex!

Något är fel i Frankrike

2011-10-26T14:26:00.000+02:00

Ett mystiskt hus, ett försvunnet barn, en helskum mamma och en naiv au pair - i Hanna von Corswants debutroman Barnflickan finns många byggstenar som villigt skulle kunna låta sig fogas samman till en ganska läskig berättelse.

Vi möter den unga Karin kommer från Sverige till Frankrike för att arbeta som barnflicka hos en familj på landsbygden och som hoppas att den nya miljön ska få henne att komma över det hemska som tidigare hänt henne. Men väl där uppför sig Madame, mamman i den franska familjen, mycket underligt. Hon vill inte kännas vid att Karin skulle ha fått tjänsten som barnflicka - för det finns ju inget barn. Pojken som bott i familjen är död. Men hur och när dog han egentligen? Och varför har ingen sagt något till Karin?

De flesta normalt funtade skulle nog ha rest tillbaka hem i det läget, men Karin stannar. Det franska huset och den underliga familjen utövar en säregen dragkraft på henne och ju längre hon blir kvar, desto mer dras hon in i den bisarra tillvaron i huset. Snart blir hon också varse att hon kanske inte längre ens KAN ta sig därifrån...

Barnflickan har som sagt alla element som en skräckroman behöver, och efter att ha hört Hanna von Corswant berätta om den på bokmässan var jag extremt pepp på att läsa. Jag kastade mig över boken direkt när den kom med posten - och mjäää.... que?... nääää.... Det vart liksom inte alls som jag hade väntat mig. Berättelsen går långsamt framåt, den gnistrar till då och då och blir lite obehaglig ett par gånger. Men det räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe och efter ett tag känns läsningen seg. Främst är det språket och stilen jag har svårt för; Karins röst berättar på ett sätt som jag inte riktigt kan förlikas med. Det är mångordigt men ändå vagt. Snårigt, liksom. Berättelsen hoppar också fram och tillbaka mellan nu och då, här och Sverige, på ett lite förvirrat sätt som stör läsningen. Sammantaget är det är hemskt synd, för jag tror att här finns en riktigt bra berättelse i botten, men den når inte fram. Historien hade behövt skruvas åt och skäras fram ur massan av ord. Som det är nu blir Barnflickan tyvärr inte alls den skräckhistoria jag hoppats på.

Tack till Ordfront för rec ex!

Andra som också har läst: Dark Places, Eli läser och skriver, Böckerx3.

New York 1952

2011-10-24T10:06:00.000+02:00

Redan i första stycket händer det. Texten liksom darrar till, både jag och bokstäverna på sidan skälver - och sedan försvinner jag rakt ner i boken och är borta för världen ända tills jag någon gång sisådär 500 sidor senare yrvaket tittar upp ovanför ytan igen. Ni känner igen känslan; det är den man längtar efter och hoppas på varje gång man plockar upp en ny bok. Den allra bästa känslan - och nu är det ordvitsvarning här - infann sig genast när jag slog upp Det bästa av allt. Rona Jaffes bok är en klassiker, och det är lätt att förstå varför. Det är helt enkelt en riktigt bra bok, som det är omöjligt att inte bli engagerad i.

I Det bästa av allt är det tidigt 1950-tal och vi får följa en grupp unga kvinnor som alla arbetar på förlagshuset Fabian Publications i New York. De har kommit till staden i jakt på ett nytt liv, och helst då ett fantastiskt sådant. För det är ju det som händer i New York; folk finner sig själva och lever fantastiska liv. Eller? Naturligtvis blir det inte så enkelt. Livet är ju livet, med allt vad det innebär. Även om man har kommit till New York. Det blir dramatiska år för kvinnorna, och när vi till sist lämnar dem har de alla förändrats i grunden.

Det bästa av allt skulle kunna ha blivit en banal historia; plotten är i grund och botten väldigt enkel och persongalleriet likaså. Karaktärerna låter sig ganska lätt sorteras in i fack och mycket av det som händer dem är ganska typiska saker som händer de flesta unga kvinnor i deras situation. Men - det är allt annat än banalt. Det bästa av allt är engagerande, spännande, rolig, sorglig och allt däremellan. Det är en bok av typen där man känner det som om man blir personligt bekant med gestalterna, som om berättelsen handlar om ens nära vänner. Man bryr sig om dem och vill veta hur det går för dem.

Fina 50-talsklänningar? Ja, tack!

Boken är också mycket spännande som tidsdokument betraktat. 50-talet ligger inte sååå långt tillbaka, men ändå inser man hur enormt mycket som har hänt sedan dess när man läser. Det gäller framför allt kvinnors situation, både i arbetslivet och hemma. Det känns stundtals som om boken skildrar en helt annan värld, och då är det ofta ändå förhållandevis progressiva människor den berättar om. Romanen gjorde skandalsuccé när den gavs ut första gången 1958, eftersom den skildrade kvinnors intima liv på ett ärligare och mer öppet sätt än någon annan tidigare hade gjort. Boken har nu på senare tid jämförts med Mad Men, och ja, miljöerna är desamma. Men boken fokuserar på andra personer, på alla de där anonyma flickorna som kameran bara susar förbi i tv-serien. Här får de tala själva - och det faktiskt mer intressant än något Don Draper någonsin sagt. (Don Draper har f ö blurbat på omslaget till nyutgåvan - hur bisarrt är inte det? Första gången jag ser en blurb av en fiktiv person.)

Så - för den som vill ha bra underhållning och kanske lära sig något om kvinnors villkor på köpet - läs Det bästa av allt. Det är intelligent chick lit med retrokänsla och jag gillar det skarpt. Jag har sett att vissa av tidningsrecensenterna inte är lika förtjusta, men det är ju deras förlust. För mig var den helt rätt just nu. Ska nog leta upp någon mer bok av Jaffe och se hur de andra är. Flera av hennes böcker ges tydligen ut av Harlequin (!) - kanske blir det Jaffe som får mig att för första gången köpa något från dem? Spänningen stiger...

Andra som också har läst: Sydsvenskan, SvD, Corren.

Blod Eld Död

2011-10-22T10:00:00.000+02:00

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.
-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.
-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.
En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.

Gör om din iPhone till en bok

2011-10-20T13:15:00.005+02:00

Titta - har ni sett något så sött?

Med fodralet från Twelve South kan ni förklä iPhonen till en liten, gammal bok! Kanske inte döpraktiskt när det ringer eller om man måste få upp telefonen snabbt, men ändå. The cuteness!

Fodralet funkar även som plånbok, och har plats för kontokort, mynt etc. Så här ser det ut om man öppnar:

Som sagt, inte superpraktiskt. Men fiiint. Allt som ser ut som böcker är fint (nåja, nästan). I Sverige finns fodralen bland annat att köpa hos Macoteket. Och ja, Twelve South är samma tillverkare som gjorde de übersnygga bokfodralen till MacBook Pro/Air. Och ja, det finns även fodral i samma stil till iPad. Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad/köpt av tillverkaren i fråga. Men alla förslag som innebär att jag får ett fint fodral mottages tacksamt...

Men oj...

2011-10-17T13:39:00.002+02:00

... vilka fullständigt otippade Augustnomineringar! I alla fall på vuxenskön. Att Cirkeln blev nominerad bland barn- och ungdom kanske inte var lika överraskande. Men som sagt - vuxen... Jag har ju inte läst en enda av de nominerade! Har jag förlorat min bokväljarmojo?? Ve och fasa. Korparna har jag i och för sig varit inne och kikat på på biblioteket, men inte lånat ännu. Har bara hört gott om den. Men de andra? Nixupixu. Ack, ack. Men det är samtidigt lite kul att det inte blev stora, redan välkända titlar. Ska bli väldigt intressant att se vem som vinner!

En boknörds paradis

2011-10-16T10:35:00.000+02:00

Ok. Först ska jag utfärda en varning. Det här inlägget kan orsaka allvarlig köplust och tvångsbeteenden. Möjligen kan det också leda till att man så småningom kommer att figurera i Lyxfällan, utblottad och skuldsatt.

Men - med det sagt - tänker jag ändå dela med mig av min senaste, livsfarliga upptäckt: The Literary Gift Company.

The Literary Gift Company är precis vad det låter som: en webshop helt inriktad på presenter till boknörden. Säg inte att jag inte varnade er...

Dolt i jorden

2011-10-14T08:35:00.001+02:00

På biblioteket har jag flera gånger stått och fingrat på Belinda Bauers debutbok Blacklands, men inte kommit mig för att låna. Så mycket bekvämare att det nu då visar sig att Modernista valt att översätta den - och dessutom oombedda skickar ett rec ex till mig. Mycket käckt!

I svensk översättning har Bauers bok fått titeln Mörk jord. Inte lika poetiskt, och inte heller lika precist, eftersom platsen/namnet Blacklands har en väldigt speciell betydelse i berättelsen. Kan dock ha förståelse för att man hellre väljer en svensk titel.

Anyhoo, Mörk jord handlar om tolvårige Stephen, som kommit till världen i en svårt sargad, sorgtyngd familj. Sex år innan Stephen föddes, försvann hans morbror Billy. Billy, som vid tiden för försvinnandet bara var en liten pojke, rövades bort av pedofilen och mördaren Arnold Avery. Trots att Avery senare greps och dömdes till fängelse för några av de många mord han begått, fick Billys och Stephens familj aldrig veta var Avery hade gömt kroppen. Billy förblev borta, och familjen har aldrig riktigt återhämtat sig sedan.

Stephen vill mest bara att allt ska bli bra. Hans lösning är lika enkel som fruktansvärd- han ska hitta morbror Billys kropp. Om han bara hittar den, vad som nu är kvar av den efter så lång tid, så kommer allt att ordna sig. Han har redan grävt efter benen på en massa olika ställen uppe på heden, för det var ju där Avery hade gömt sina andra offer.

Grävandet ger emellertid dåligt resultat, och Stephen kommer därför på en annan idé. Han ska skriva till Avery i fängelset. Sagt och gjort, Stephen postar första brevet. Men vad han inte räknar med är att Avery är slugare än man kan tro. Och han kanske inte sitter så tryggt inlåst som man kan tro.

I början hade jag lite svårt att komma överens med Mörk jord. Jag tyckte att språket var sådär, och att varken Stephen eller Avery kändes trovärdiga. Men ju längre jag läste, desto mer sjönk jag in i berättelsen. Bauer har ett originellt upplägg, och man får vara gjord av sten för att inte bli engagerad i Stephens strävan. När de sista kapitlen har svischat förbi, konstaterar jag att Mörk jord inte alls var dum, framför allt inte med tanke på att det är en debut. Jag kunde ha önskat mig ett mer genomarbetat språk (t ex låter både den medelålders mannen och den unge pojken exakt likadant, vilket känns lite fel), men det är ändå en relativt liten skavank. Mörk jord är en helt ok deckare och jag är nyfiken på att se om Bauer kommer att skriva något mer.

Tack till Modernista för rec ex!

Mjäkigt av Theorin i Sankta Psyko

2011-10-13T07:58:00.000+02:00

Samtidigt som jag skriver det här, diskuteras det på Twitter om Johan Theorin möjligen har hamnat i en svacka, eller om han - gud förbjude - befinner sig på ett mer permanent sluttande plan på väg utför. Jag får lite ångest bara av att tänka tanken att Skumtimmen och Nattfåk skulle ha varit höjdpunkten istället för inledningen på ett storartat författarskap, så medan det diskuteras vidare håller jag för ögon och öron och skriver vidare här istället.

Sankta Psyko, som Theorins senaste bok heter, är namnet på ett fängelse/sjukhus för mentalt störda våldsbrottslingar som ligger i den fiktiva västsvenska staden Valla. Dit kommer pedagogen Jan Hauger för att arbeta på det daghem som hör till sjukhuset - man tänker sig att fångarna/sjuklingarna ska rehabiliteras lättare om de under fängelsevistelsen får möjlighet att regelbundet träffa sina barn. En av Jans uppgifter blir att forsla barnen genom de underjordiska, vindlande gångarna mellan förskolan och sjukhuset när de ska besöka föräldrarna.

Kombinationen Theorin - sjukhus - fängelse för psykiskt störda brottslingar - underjordiska läskiga gångar - räckte för att få mig mycket pepp på Sankta Psyko. Jag föreställde mig allehanda ruskigheter. Needless to say, blev jag därför ganska besviken när jag började läsa och det inte var det minsta läskigt. Inte ens när de är nere i gångarna. Tvärtom började jag någonstans kring sidan 100 undra om det skulle hända något alls? Ja, Jan Hauger har ju issues - kanske har han en MÖRK HEMLIGHET i sitt förflutna, typ, men det hela blir liksom aldrig mer än halvljummet ändå. En liten stund tar det sig, men så dör det av igen och slutet - ja, det är mest avklippt och lite konstigt. Så BUHU! Jag är besviken! Jag vet att Theorin kan väldigt mycket bättre än så här. Det har han ju visat tidigare. Så jag fortsätter hålla för ögon och öron när elaka Twittertungor påminner om att Blodläge ju inte heller var så bra... och hoppas istället på att Theorin gör något überläskigt nästa gång.

Dexter-nytt

2011-10-09T14:00:00.005+02:00

Amazon skickar mail. Kanske skulle jag vara intresserad av att beställa den nya Dexterboken? Det är del sex, den kommer ut i dagarna och jag har ju köpt de tidigare. Du får den till ett väldigt bra pris, säger de försåtligt. Double Dexter.

Mmmhhhmmm, svarar jag, dröjande. M-hm.

För visst har de rätt i att jag har köpt alla de andra Dexterböckerna. Och jag älskar ju Dexter. Som koncept betraktat, och som tv-serie. Men böckerna? Njae. Jag vet inte. Det har ju gått kraftigt utför med böckerna, från del tre och framåt i serien. Böckerna har blivit ett blekt eko av vad tv-serien är. Så del sex? Köpa? Inte köpa? Kan omöjligen bestämma mig. Kanske struntar jag helt enkelt i boken, fortsätter att titta på säsong sex nu när den äntligen har börjat (och dessutom börjat mycket lovande), och så inskränker jag shoppingen till de här:

Stora svarta sopsäckar, Dexterstyle. Man kan ju inte annat än älska dem. Även om de är soppåsar.

Dexters sopsäckar säljs hos Showtime. Och ni missade väl inte den underbara Dexter-glassen?

Skräck eller mat?

2011-10-07T15:49:00.000+02:00

Eehm... jag vet att Per Morberg är duktig på att laga mat och så, men när jag ser omslagsbilden till hans senaste kokbok blir jag faktiskt lite rädd... Mina associationer går mer i banorna skräckfilm-elak man med yxa i handen gömmer sig i vedboden dit den intet ont anande huvudpersonen går-splatter happens än till mat. Men det kanske bara är jag som förläst mig på skräck?

Katter, katter, katter...

2011-10-06T08:49:00.003+02:00

Det var dagen när den nya bokhandeln skulle öppna. Hela bokbloggarmaffian hade fått ett riktat specialerbjudande: ta med ditt husdjur och få 25 % rabatt...

Bilden hittad hos Book Cover Girl.

Bokbranschen i fnissframkallande bilder

2011-10-03T17:09:00.001+02:00

För några år sedan fnissade jag mig igenom 80 romaner för dig som har bråttom, och på senare tid har jag alltid hållit utkik efter Henrik Langes bilder i Svensk Bokhandel, där han i lite småelaka men ofta väldigt träffande bilder porträtterat den svenska bokbranschen. Igenkänningsfaktorn har stundtals varit hög.

Nu har bilderna som publicerats i Svensk Bokhandel genom åren kommit i en samlingsbok: Den sämsta får du gratis. För den som i likhet med mig jobbat med böcker de senaste åren, är det lite nostalgi - här finns allt från boken Qin (vann Augustpriset 2006 men var hopplös att sälja) till bisarra kampanjer och pinsamma författarutspel som man nästan hunnit glömma (ok då, förtränga). Nu kan man skratta åt dem igen när man påminns.

Precis som i sina tidigare böcker är Lange träffande och rolig, men jämför man Den sämsta får du gratis med de tidigare 80 romaner ... och 96 romaner..., så når den inte riktigt upp till samma nivå. Det beror dels på att romanböckerna känns mer genomarbetade och innehållsrika, dels på att en del av skämten i Den sämsta ... har hunnit bli lite daterade. Något man tokskrattade åt när det pågick, känns kanske riktigt lika roligt nu, några år senare. Jag tror också att Den sämsta ... nog främst är en angelägenhet för de som arbetar i eller på något sätt har anknytning till bokbranschen. Det hindrar dock inte att här finns gott om små guldkorn. Jag gillar till exempel den här killen:

Tack till Kartago för rec ex!

Moraliska riktlinjer för boknördar

2011-10-02T17:01:00.002+02:00

We need to make books cool again.

If you go home with somebody and they don't have books, don't fuck them.

Så enkelt, och så genialt. Den här har valsat runt lite varstans, och nu är den här också. Tänkte att ni kunde behöva lite moraliska riktlinjer så här på söndagskvällen.

Gratis ljudbok från Laudio

2011-09-28T08:11:00.004+02:00

En fin sak med bokmässan (bortsett från allt det där jag redan har tjatat om) är att det finns så mycket kul gratissaker att få. Allt från snygga tygkassar (fick en fin av Gilla böcker, men missade tyvärr den som Opal delade ut med Funkes Recklessmotiv... illa) till godis, tidningar och böcker. Från Laudio fick jag en gratis ljudboksnedladdning, Johan Theorins Sankta Psyko. Jag har inte testat Laudio tidigare, så det ska bli intressant att se hur det fungerar. Jag laddade ner boken igår och hoppas kunna börja lyssna idag. Hoppas på väldigt mycket väldigt läskigt - det är ju ändå Theorin vi pratar om.

Någon annan som provat Laudio tidigare? Eller andra, liknande tjänster?

Bokmässan - the photo blog

2011-09-26T17:30:00.006+02:00

Bokmässan kan göra saker med en. Man kan till exempel ha så väldigt kul i fyra dagar att man inte riktigt tänker på att fotografera, trots att man har med sig kameran. Mässan är en gigantisk mingelfest där man sticker emellan med signeringar, monterframträdanden och seminarier på stunderna när man inte umgås med trevliga författare, förlagsmänniskor, bokhandlare, bokbloggare och annat löst folk. Man springer runt från morgon till morgon (nätterna försvinner liksom på vägen) och det sista man tänker på är att blogga om det.

Mässan kan också ha den effekten att man när den är över knappt orkar kravla sig till jobbet dagen efter att man kommit hem. Trots det är man duktig flicka och arbetar. Det leder till att man sedan inte orkar göra så mycket mer än att posta de bilder som ändå faktiskt blev tagna:

Mycket trevligt & intressant seminarium om fantasy med Jo Salmson, Martin Widmark och Sara Bergmark Elfgren. Fler drakar och ormapor åt folket!

Psykologer skriver romaner var titeln på ett seminarium där Jenny Jägerfeld talade med Calle Brunell och Per Naroskin om hur det är att skriva skönlitterärt samtidigt som man arbetar som psykolog.

Bokvideon till Calles bok Brev från en bruten horisont vann dessutom pris för årets bästa bokvideo på mässan. Heja, heja!

Här pratar Torbjörn Flygt om vägen från Underdog till Outsider, iförd poppigt röda strumpor. Jag fick lust att läsa om båda böckerna i följd - men det projektet får nog vänta lite...

Jag sprang ut från seminariet med Flygt och hann precis ställa mig i kön in till salen där Jonathan Franzen skulle prata, innan kön blev toklång. Det var Franzens enda framträdande på mässan och han var på gott humör. Mycket mer skojfrisk än jag hade föreställt mig att han skulle vara. Lite elak mot intervjuaren dock; han avfärdade brutalt vissa frågor med ett "det där tror jag inte att varken jag eller publiken är intresserad av, ta nästa".

Att få se två Nobelpristagare på en och samma mässa hör inte till vanligheterna, men det var ju inte nog med Herta. Björn Wiman samtalade med Mario Vargas Llosa på DN:s scen. Vargas Llosa var dock i ärlighetens namn något av ett sömnpiller att lyssna på...

Camilla Läckberg och Amanda Hellberg höll tillsammans ett jättebra seminarium om skrivande och sina respektive vägar till att bli utgivna. Mycket lärorikt och fullt av tips för den som själv är intresserad av att få ut sitt manus.

Anna-Karin Palm berättade om nya romanen i Bonniers monter. Kul att höra på - trots att jag har läst alla hennes böcker har jag aldrig sett henne live tidigare.

I Bonniers monter berättade även Marie Hermanson om nya romanen Himmelsdalen. Är mycket pepp på att läsa den!

Christoffer Carlsson klagade innan sitt seminarium över att han var trött, men gick sedan ändå upp på scen och höll ett alldeles ypperligt föredrag om sin bok Den enögda kaninen. Själv satt jag och funderade på om det inte borde vara förbjudet att vara så ung och så begåvad och allmänt proffsig. Åtminstone om man är yngre än jag är. Förmodligen borde det vara det.

Knaus! Kamp! Pepp! Johanna Lindbäck och jag var båda mycket exalterade över att få lyssna på när Aris Fioretos intervjuade Karl Ove Knausgård om den gigantiska kampen. Saknar lite ord över hur mycket jag väntar på nästa del. Observera att Fioretos i likhet med Flygt har poppiga strumpor till sin annars ganska strikta outfit.

Var jätteglad över att kunna lyssna på Sofia Nordin när hon berättade om superba romanen Gå sönder, gå hel. Jag blev väldigt förvånad över att höra att bokens båda delar var skrivna med så långt mellanrum; det är skickligt att få ihop dem så otroligt väl i god tid.

Wordfeud. Ingen torde ha undgått fenomenet. Själv är jag glad över att inte längre vara ensam Alfapet-/Scrabblenörd, utan istället en av hippa gänget som spelar populära bokstavsspel. Här ovan ser vi den livesända (och livekommenterade!) finalen i turneringen som anordnades på mässan. Piratförlagets Mattias Boström spelar mot Scrabbleförbundets ordförande Johan Berner.

Lite oväntat, men en av mässans höjdpunkter var seminariet om boken Eld blod död. Jan Gradvall talade med författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg om den svenska metalscenen och jag flyttades raskt tillbaka till mina tidiga gymnasieår på västkusten, mitt emellan Göteborgsmetallen och de norska dödsmetallarna. Köpte boken och fick ondskefull signering med upp och nervända kors och pentagram och låtcitat. Jag började läsa den redan på tåget hem och är hittills mycket nöjd. Fullständig rapport kommer!

Ja. Det var mässan i bild. En pyttedel av mässan. Jag hade helt otroligt kul i fyra långa dagar. Seminarierna, både de som fångats på bild och de andra, var överlag väldigt bra och det var fantastiskt att få chans att träffa alla trevliga människor som jag annars främst har kontakt med över nätet. Vi ses nästa år igen!

Bokmässan, dag 1

2011-09-22T21:06:00.005+02:00

Det har varit en lång, fin första dag på bokmässan! Redan nu är jag mycket nöjd med allt jag har sett - och då är det ändå tre dagar kvar. Sweet!

På invigningen höll Herta Müller tal, ett långt sådant. Jag trodde bara att hon skulle säga hej och välkommen, men hon pratade en lång stund. Mycket intressant & jätteroligt att ha fått chans att se en livs levande Nobelpristagare på så nära håll. Måste erkänna att jag blev ganska starstruck när jag såg att hon strax innan invigningen satt bara ett par meter ifrån mig.

Lite tomteblossiga fyrverkerier vart det också. På bilden syns Herta, bokmässans vd Anna Falck och tre tyskspråkiga ambassadörer.

Ni får ursäkta att bildkvalitén inte är den bästa... Mörkt i lokalen och zoom gör inga underverk.

Ett av dagens allra bästa seminarium var det med Lotta Olsson och Cornelia Funke (ovan). Funke var otroligt inspirerande och spännande att lyssna på. Bland annat pratade hon om sitt skrivande, slog ett slag för fantasygenren och gav tips till den som själv var intresserad av att skriva. Hon berättade också att hon brukar skriva om alla sina bokmanus 6-7 gånger/styck innan hon är nöjd. Det är fullständiga omskrivningar också, inte bara enskilda stycken som ändras. Imponerande! (Och möjligen en nyttig sak att tänka på för den som tror att texter inte behöver redigeras innan de går till tryck.)

Här ser vi Hanna von Corswant, som debuterar med romanen Barnflickan. Är mycket sugen på att läsa den. Skräck är genren. Gilla!

Petra från Breakfast Book Club och Karin från enbokcirkelföralla blev intervjuade i Formas monter om bokcirklar. Mycket roligt att lyssna på!

Boel Hackman höll ett jätteintressant seminarium om Harriet Löwenhjelm. Tallyho, tallyho jag har skjutit en dront! Jag hoppas få anledning att återkomma till det, för jag vill verkligen läsa Backmans bok. Harriet är en favorit.

Utöver det har jag träffat en miljon trevliga bloggare, förlagsmänniskor, bokhandlare, författare och andra. Så himla roligt att ses (igen)! Hoppas springa på många fler av er de kommande dagarna.

Nu ska denna bloggare kollapsa i sängen för att orka tre dagar till. Blir de lika roliga som idag, kommer jag vara übernöjd på söndag.

Om det inte var för Bokomaten...

2011-09-20T20:37:00.004+02:00

Först blir jag lite rädd för huvudet på omslaget. Sen blir jag lite skeptisk inför titeln. Därpå läser jag baksides- och förlagstexterna och tänker att det där nog inte är något för mig. Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet hamnar inte på läslistan.

Men så hör jag Bokomaten prata väl om den. Väldigt väl. Att Bokomaten har bra smak vet vi ju sedan tidigare. Och så får jag ta över hennes rec ex, och då läser jag. Jag börjar på kvällen och läser ut dagen därpå. Och jag inser att det är en himla tur att Bokomaten finns, annars hade jag missat hela den här bra boken. (Ja, det är ju tur på många andra sätt att hon finns också, men ni förstår säkert. Just den här gången var det lite extra tur!)

Du hasar av trygghet handlar om Sara som är trettionågonting, har sambo och vikariat som sekreterare. Allt är ganska ok och ganska vanligt, kanske bara lite vardagssegt sådär. Sambon hasar runt i sina tofflor om kvällarna hemma i lägenheten. Det är inte så sexigt, men det är ändå tryggt på något vis.

Samtidigt blir det ganska snart uppenbart att något inte är riktigt bra med Sara. Hon försöker och försöker, säger alla rätta saker och försöker vara allmänt käck och välanpassad och trevlig, men det går inte helt bra. Saker blir fel, samtal blir konstiga, en elak huvudvärk tränger sig allt oftare på.

En bit in i boken dyker också tillbakablickar på hennes barndom upp, och blandas med avsnitten ur nuet. Innan dess har Du hasar av trygghet varit en ganska vanlig bok om en tjej som mår lite dåligt, men i skildringen av den unga Sara händer något. Det blir riktigt obehagligt, tränger sig på, går inte att skratta bort längre. Föräldrarna bråkar och ser inte Sara, som förgäves försöker få uppmärksamhet.

Jag kan inte riktigt beskriva exakt vad det är som träffar så hårt med Du hasar av trygghet, men något är det. Den är långt ifrån felfri och jag stör mig på den ibland, men den sticker ändå ut från mängden av "ung-tjej-som-mår-dåligt-och-agerar-självdestruktivt-böcker". Saras - stundtals ganska hopplösa, omogna och lite smålöjliga - uppförande berör. Ordentligt. Kanske är det igenkänning; skildringen av allt från mellanstadietidens skolgårdsprat till nuets parmiddagar och arbetsplatsmöten är fångat in i minsta detalj. Man vill bara prata med henne, förklara att det kommer att ordna sig. Kanske hålla om henne lite.

Andra som också har läst: Bokomaten, Fiktiviteter, Madeleines bokhörna.

Bokmässepepp!

2011-09-20T13:37:00.003+02:00

Imorgon bär det av mot Göteborg för bokmässan! Jag kommer att vara där alla fyra dagar som mässan har öppet, och i år har jag för första gången seminariekort för to-sön. Ska bli himla trevligt! Jag hoppas kunna lyssna på Jonathan Franzen (fast det lär väl bli svårt att få plats där - han har bara ett enda seminarium inbokat), Karl Ove Knausgård, Majgull Axelsson, Sofia Nordin, Torbjörn Flygt, Amanda Hellberg ... listan kan göras lång - och den har gjorts lång. Jag har fyra noggrant komponerade, fullskrivna excel-ark med de programpunkter jag helst vill se. Hysteriskt? Jajamen. Det är liksom tradition.

I vanlig ordning kommer jag troligtvis inte heller att se mer än max hälften av det jag har tänkt mig. Det gör man aldrig. Istället hoppas jag på att det blir som det brukar, att man springer på en massa andra trevliga saker som man inte hade en aning om skulle finnas. Men det jag ser allra mest fram emot är alla roliga mingel och andra event som är inbokade. Ska bli otroligt kul att träffa alla: bloggare, förlagsfolk, bokhandlare och författare.

Det är som sagt många olika sociala tillställningar inbokade i år: Forma Books fredagskväll på Ordenshuset, montermingel med Sekwa, montermingel med Printz Publishing, tweetup/bubbelmingel på Gothia på torsdag m fl. Och så har vi ju det fina bokbloggarrummet i sal R3 på andra våning. Där kommer jag att vara lite då och då under mässan, samt naturligtvis på lördag kl 16 då det är bokbloggarmingel.

Ska du också till mässan? Kommer du på något av minglen? Skriv gärna i kommentarerna, så vet jag vilka jag ska hålla utkik efter!

Vi ses på mässan!

Igenkänning och överraskning

2011-09-19T10:13:00.000+02:00

Idag kommer Camilla Läckbergs Änglamakerskan ut. Det är åttonde boken om Patrik, Erika och alla de andra i Fjällbacka och mycket är sig naturligtvis likt sedan tidigare. Utredningen av en mordbrand leder polisen tillbaka i tiden, till påskafton 1974 då en hel familj försvann spårlöst från sitt hem på Valö. Kvar fanns bara den ettåriga dottern Ebba. När Ebba nu i vuxen ålder återvänder till sitt barndomshem för att starta bed and breakfast, hotas hon på nytt. Det verkar som att ondskan från förr har hunnit ifatt henne.

Camilla Läckberg jobbar sin vana trogen med flera parallella tidsplan. Nutidens mordutredning varvas med tillbakablickar på det som hänt för länge sedan, men som fortfarande ger eko åt nuet. I Änglamakerskan utspelar sig en del av tillbakablickarna under tiden kring krigsåren, och några av de gestalter man möter är sådana som senare ska komma att få stor betydelse för kriget.

Änglamakerskan är en genomsnittlig Läckbergbok och alla som läst de tidigare delarna i serien kommer troligtvis att känna igen sig. Helt nytt - och en ganska rejäl överraskning, måste jag säga - är dock att Läckberg i den nya boken gör ett starkt politiskt ställningstagande. I boken finns det främlingsfientliga partiet Sveriges vänner, som är omöjligt att inte läsa som en lätt förklädd version av Sverigedemokraterna. Bilden som ges av partiet är allt annat än smickrande och det är lätt att se var Läckbergs egna sympatier ligger. Kritiken är kanske lite klumpigt framförd ibland; till exempel har Läckan givit Sveriges vänners partiledare problem med potensen som kronan på verket, men jag tycker ändå att det är intressant. Det är roligt, och modigt, att föra in ett nytt element på det sättet mitt i en serie och jag är nyfiken på att höra reaktionerna.

Läs mer: Sydsvenskan och Aftonbladet.

Poet på kurort

2011-09-16T09:35:00.004+02:00

Poeten Andreas Öman har druckit för mycket och hans fru kräver ett slut på supandet - annars blir det skilsmässa. Det vore ödesdigert för Öman, inte bara för att han tycker om sin fru utan också för att han som poet från fattiga förhållanden i så fall skulle stå helt utan försörjning. För att få rätsida på drickandet och bli en ny hälsosam diktare, går han med på att tillbringa sommaren på kurorten Augustenbad. Kalla bad, hälsosam mat och hurtigt umgänge under överinseende av doktor Liljedahl torde göra susen.

Anneli Jordahls nya roman Augustenbad en sommar innehåller en massa saker jag gillar. 1890-tal, poeter, lungsjuka (obs gillar endast fiktiv lungsjukdom, kan jag tillägga efter allt sjukdomstwittrande som hörts sista tiden), alltsammans typiska Calliope-företeelser. Lägg till det Jordahls språk: väldigt originellt och ofta vackert. Det känns väldigt genomtänkt och väl avvägt, som att varje mening, varje ord, är noggrant valda. Alltsammans är mycket elegant.

Trots allt detta blir Augustenbad en sommar inte den fullträff som Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) var. Den har inte samma starka röst, saknar riktigt driv/riktning i berättelsen. Man blir inte alls lika engagerad i karaktärerna. Poeten Öman flyter mest runt på kurorten och vantrivs, utan mål eller mening. Han framstår som ganska osympatisk, omogen och gnälligt egoistisk, och det blir aldrig riktigt spännande att följa hans förehavanden. Jag blir också lite trött på vissa saker som händer en viss ung flicka - det är på alla sätt en historia man har hört förr.

Så mjä. Augustenbad en sommar landar på ett medelbetyg. Jordahl är en fantastiskt begåvad författare, men den här gången räcker det tyvärr inte riktigt till för att lyfta materialet.

Andra som också har läst: Bokbabbel, SvD, GP, DN, Expressen.

Underdog har fått en lillebror

2011-09-12T20:56:00.000+02:00

400 000 sålda exemplar, Augustpris, modern svensk klassiker-status - de flesta författare skulle nog ha fått ångest över blotta tanken på att följa upp en sådan succé. Jag vet inte hur Torbjörn Flygt kände, men i Sydsvenskan läser jag att han hade tankar på att skriva en fortsättning på Underdog redan från början. Kanske var det det som gjorde att det ändå blev så bra när Outsider nu äntligen skrevs, att den inte fötts ur framgångarna med Underdog. Att tanken redan funnits, tidigare. Jag vet inte.

Men bra blev det hur som helst. Outsider är inte alls så lik Underdog som man skulle kunna tro. Visst handlar det forfarande om Johan Kraft, om hans mamma Bodil och syster Monika och om livet i Malmö - men väldigt mycket är annorlunda och nytt. Det har hunnit bli sent 1980-tal och Johan har flyttat till Lund för att plugga juridik. Han bor på korridor och lever studentliv med en udda samling vänner. Flickvännen Helena planerar för barn och familj, men Johan är osäker på om han är redo. Runt omkring dem förändras samhället - Palme mördas, Berlinmuren faller och Ny demokrati kommer in i riksdagen. Det är åren som i efterhand alltid beskrivs med att Sverige förlorade oskulden.

Det som jag tycker mest om med Outsider är samma sak som jag gillade med Underdog; Flygts förmåga att formulera sig. Snabbt och oväntat, med associationer som sticker iväg åt alla håll men som ändå får en att känna ja, just så är det. För mig som i likhet med Johan har pluggat vid universitetet i Lund, är det hur kul som helst att läsa beskrivningarna av staden och studenterna. Ytterst lite ändras från år till år, och man känner igen sig så himla väl. Det är dock absolut inget tvång att ha pluggat där för att uppskatta berättelsen, Flygt skriver bättre än enkel du-måste-ha-varit-där-prosa.

Outsider-blicken?

Ska jag invända mot något är det att jag inte riktigt tycker att titeln stämmer. Johan är inte alls så mycket av en outsider som man förleds att tro. Nog för att han är först ur sin familj att läsa vid universitetet, men han har ändå en väldigt mycket bättre situation än många andra, har lättare att anpassa sig till den klassresa det innebär. Jag är inte heller helt förtjust i slutet; det går lite väl snabbt och abrupt. Men bortsett från det - en alldeles utmärkt roman. Både som uppföljare och som egen bok betraktat.

Krypande obehag

2011-09-12T08:00:00.002+02:00

OMFG! OMFG. Det här är ju internet, så då får man säga så. Och det är det enda lämpliga uttrycket för vad jag känner efter att jag har lagt ifrån mig Sofia Nordins senaste roman Gå sönder, gå hel. OMFG. Oh my fucking god. Så läskigt! Så oerhört, sjukt, krypande obehagligt och så skickligt skrivet. Det här, mina vänner, är en av höstens bästa böcker.

Gå sönder, gå hel berättar två parallella historier. En handlar om en kvinna som tagit sig namnet Anna Vredholm och som när vi möter henne är i full färd med att skapa sig ett nytt liv. Hon uppfinner sig själv från början, skapar en lämplig personlighet och fyller den med lämpliga tillbehör: man, barn, hus. Allt med målet att bli så normal som möjligt, att passa in och inte synas mer än någon annan. I den andra berättelsen följer vi en annan ung kvinna, som kallar sig Freja. Hon är på flykt, har kidnappat sin systers spädbarn. Eller - hur var det nu? Nej, hon har väl bara lånat flickan? Ska ta henne med till farmors gamla stuga. Möjligheten att det skulle kunna vara på något annat sätt tränger hon bort.

Jag ska inte spoila något, så jag säger inte mer än så om berättelsen. Men allteftersom man läser förstår man ett och annat om hur de båda historierna hänger ihop. Vad som har hänt tidigare. Vad som är på väg att hända. Nordin skriver fantastiskt skickligt, och skapar med små små medel känslan av att man befinner sig på ett sluttande plan, på väg utför. Ju mer hon skruvar åt villkoren för karaktärerna, desto mer sitter man och vrider sig i läsfåtöljen. Herregud, vad gör hon? Åh nej, gör inte så, det kommer bara att bli värre... Tankar av den typen. Gå sönder, gå hel är sjukt obehaglig och jag är galet imponerad av Nordin. Jag tyckte mycket om hennes roman Utanmyr när jag läste den för många år sedan, men den nya boken slår den med hästlängder. Läs!

Sofia Nordin har en egen hemsida - kika in där!

Otippat och bra, bara sådär

2011-09-11T16:10:00.004+02:00

Jag gillar verkligen när man helt otippat stöter på en för en själv okänd bok, börjar läsa och gillar rejält! Det händer alldeles för sällan, framför allt på grund av att jag oftast har så många idéer om vad det är jag sätter mig ner för att läsa på förhand. Det är ytterst sällan som jag bara plockar åt mig en bok som jag inte vet något om sedan innan.

Men - nu hände det. Det var en av de där sällsynta gångerna. Ninni Schulmans debut Flickan med snö i håret fick följa med hem, enbart för att jag tyckte att den lät spännande när jag kikade på baksidan. Den visade sig vara en alldeles utmärkt, stundtals riktigt spännande deckare. Inget superoriginellt varken till handling eller utförande, utan bara vanligt bra, sådär på ett okomplicerat vis. Jag hade den som kvällsläsning ett par dagar och den fick mig att släcka lampan senare än förnuftet sade åt mig att göra. Den var definitivt i klass med (och över, i vissa fall) de andra stora, nu aktuella svenska deckarna. Känns lovande, med tanke på att det är en debut!

Ninni Schulman har en egen blogg, där man bland annat kan läsa att hon i detta nu jobbar med en bok nummer två. Även om jag nu då kommer att ta tag i den med en hel del av de där förväntningarna som jag nämnde förut, ser jag fram emot den.

Andra som också har läst: Bokhora, Fiktiviteter, Bokbiten, Hyllan.

Medel-Majgull vs Mirakel-Majgull

2011-09-07T17:56:00.006+02:00

Jaha. Nu har jag suttit här en stund och försökt skriva något intelligent, kanske till och med marginellt nyskapande, om Majgull Axelssons Moderspassion. Med tanke på att det var en av de böcker jag längtat allra mest efter att läsa nu i höst, så borde där ju finnas mycket att diskutera. Den har ju alla ingredienser och teman som man brukar hitta i en Majgull-bok, det där som gör att man tycker så mycket om dem och läser så att ögonen blöder. Här finns de där udda, lite marginaliserade karaktärerna som liksom verkar stå utanför livet och kika in på alla andra, här finns starka berättelser om svåra relationer mellan mödrar och barn, och om hur svårt det kan vara att frigöra sig från det sociala arvet när man bor i en liten stad där alla dömer en på förhand. Allt finns, och liksom ligger där och väntar på att jag ska gå igång på det. Välskrivet och gripande är det också.

Ändå uteblir den där totala förälskelsen i boken som jag väntat på. Den är bra - men den är inte fantastiskt bra. Och av Majgull förväntar jag mig naturligtvis inget mindre än mirakel. Framför allt tror jag det handlar om att jag hela tiden har en stark déjà vu-känsla; att det känns som att jag har läst den här berättelsen förut. Den smälter liksom in lite för väl bland hennes andra böcker, ser blek ut i jämförelse. Den saknar en del av originaliteten som brukar finnas hos Majgull, saknar den där extra ingrediensen som hon brukar blanda allt det kända med.

Så är jag besviken? Nej, det är jag absolut inte. Moderspassion är en bra bok, en riktigt bra bok till och med. Den är bara inte super-über-mega-fantastisk. Medel-Majgull sopar mattan med de flesta andra författare, men hon tyvärr lite väl lite att att sätta emot Mirakel-Majgull.

Måndagsfrågor!

2011-09-05T11:37:00.004+02:00

Enligt O har komponerat en enkät med tjugo snabba frågor - precis vad jag ville ha idag, faktiskt. Mina preferenser är fetstilade, så här kan ni helt gratis lära er en massa om mig. Kommer säkert till nytta när ni minst anar det.

Morgonpigg eller nattuggla? Det är bara att inse, jag är tusen gånger bättre på det mesta på förmiddagen. Skulle gärna ha lite mer ork på kvällarna, för jag känner mig väldigt tråkig när jag börjar gäspa tidigt. Har en föreställning om att alla tuffa personer är kvälls-/nattmänniskor.

Bibliotek eller bokhandel? Här vill jag ju egentligen inte välja, men säger ändå bibliotek eftersom själva idén med att samla och gratis tillhandahålla böcker för alla är så fruktansvärt sympatisk.

Adlibris eller Bokus? Handlar väldigt sällan hos någon av dem, föredrar amazon eller riktig, fysisk bokhandel. Ogillar starkt den osnygga designen & färgsättningen på Adlibris sida, men de är snabba, trevliga och har bra sortiment så då blir det väl ändå de. Bokus sajt är dock snyggare!

Ljudbok eller e-bok? Har typ noll erfarenhet av e-böcker.

Inbunden eller pocket? Det är billigt och tar liten plats.

Vampyrer eller zombies? Alla gånger! Kommer knappast som en överraskning för läsare av denna blogg...

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Av så många anledningar.

En i taget eller slalomläsning? Tappar lätt tråden annars, och så slutar det med en halvläst bok. Svårt att genomföra i praktiken, dock.

Bokmärke eller hundöra? Man ska vara rädd om sina böcker! Här vill jag även tillägga att knäckta ryggar är en styggelse.

Chips eller choklad? Alltid och för evigt.

Biografier eller memoarer? Alla kan leva sina liv, men alla kan inte skriva om dem på ett bra sätt.

Skräck eller chicklit? Bu!

Boken eller filmen? Jag gillar att se min egen film i huvudet medan jag läser. Vissa undantag finns dock - Sagan om ringen är ett sådant. (Nu inväntar jag arga kommentarer.)

Twitter eller Facebook? Tusen gånger roligare.

Strindberg eller Heidenstam? Lite mer fart och fläkt över honom.

Kokbok eller Bakbok? Är mycket bättre på att baka, även om jag gillar att laga mat också.

Te eller kaffe? Kan ej leva utan.

Rött eller vitt? Mindre huvudvärk.

Boklördag eller ViLäser? Har ju inte DN, och nästan inget av det läggs ut på nätet.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Tänker varje gång att jag ska läsa de engelska titlarna, men misslyckas. August har jag desto bättre koll på.

Om man inte gillar den man läser om - vad händer då?

2011-09-01T08:05:00.000+02:00

Behöver man gilla huvudpersonen för att gilla boken? Mitt solklara svar är nej. Naturligtvis inte. Men ibland dyker det upp en bok som jag inte alls kan förlikas med - just för att jag inte står ut med den det handlar om, och då blir det ju genast komplicerat.

Det senaste exemplet är Erik Helmersons roman Den onödige mannen som kom ut i våras. Huvudpersonen Peter ger mig allergiska utslag. Han är omogen, egoistisk och allmänt gnällig. Jag får lätt panik bara av att läsa om honom. Frågan som infinner sig är ju då om det betyder att boken är bra eller inte? Helmerson har uppenbarligen lyckats bra med att beskriva en viss sorts person (med vilken jag inte är kompatibel), jag tror att det går omkring en hel massa Peter-liknande män där ute - men det får ju som resultat att jag inte alls tycker om boken? För i det här fallet klarar jag inte riktigt av att skilja boken från karaktären; det är Peters berättelse och jag blir så irriterad på allt han gör att jag tappar intresset för vad han har att säga. Innebär det att Helmerson skrivit en bra eller dålig bok? Jag har ingen aning. Är mycket förvirrad.

Hur brukar ni tänka kring det här? Kan ni gilla en bok där ni inte gillar huvudpersonen alls?

Den onödige mannen ges ut av Norstedts. Läs mer om boken hos DN, Expressen, GP.

Dexter + Ben & Jerrys = sant

2011-08-31T09:01:00.003+02:00

Vad får man om man kombinerar två av mina favoritsaker? Jo, det blir seriemördarglass! Dexter får en egen Ben & Jerry-glass, med det vitsiga namnet Miami Slice. Key Lime Pie med blodröda stänk av jordgubb och små body parts i vit och mörk choklad. Är det inte fantastiskt, så säg?

Tyvärr finns inte glassen på riktigt, åtminstone inte ännnu. Det hela är formgivaren Jon Defreest påhitt - men oj så jag hoppas att glassfabriken tar till sig idén!

Via NYmag.com

Mysterie-cravings

2011-08-30T15:33:00.008+02:00

Igår var jag i Stockholm över dagen för jobbmöte, och tack vare lite fin planering hann jag med att titta in hos både English Bookshop och Sf-bokhandeln. Hastiga besök förvisso, men ändå. Det är alltid lika trevligt!

Inte helt otippat hittade jag böcker att bli nyfiken på. Hos Sf-bokhandeln stod Ransom Riggs Miss Peregrine's Home for Peculiar Children på nyhetshyllan och var sådär allmänt toklockande med snygg design, spooky bilder och ruggig baksidestext. Bara att titta på omslaget gör ju att man vill läsa den (titta en extra gång på flickans fötter i förhållande till marken):

Det finns också en bokvideo att titta på. Låt mig säga att jag hemskt gärna skulle vilja ha ett hus av typen som finns i videon.

Måste nog köpas snart, tror jag. Filmrättigheterna är tydligen sålda redan också, så jag vill gärna läsa innan alltsammans hamnar på bio.

På English Bookshop fanns det som vanligt mycket roligt att sukta efter. Jag stod länge och tittade på 13, Rue de Thérèse av Elena Mauli Shapiro. Även den snygg och med mystiskt innehåll; här hittar en man vid namn Trevor en hel låda med minnessaker från förr när han flyttar in i sitt nya kontor. Han börjar gå igenom alltsammans, vilket leder till oanade händelser. Någon som läst och vet om den är bra?

Budgetbokmärket

2011-08-27T15:25:00.001+02:00

Haha! Underbart gör-det-själv-bokmärke som kan framställas i hur många ex som helst på ingen tid alls och hängas fast i lämplig bok. Kan också tänka mig vissa böcker det passar bättre än i andra. Love it!

Hittat hos Double Takes.

En svensk Prep

2011-08-25T10:43:00.000+02:00

Agnes Hellströms debutroman Ränderna går aldrig ur hade av någon obegriplig anledning gått mig helt förbi ändå tills jag läste om den i samband med Breakfast Book Clubs akaporrbrunch på Långbro värdshus i våras. De som var på träffen verkade tycka lite sådär om romanen, men jag blev nyfiken. Jag menar, internatskoleskildring av ung, intellektuell tjej - det måste ju kollas upp.

Ett bibliotekslån senare, visade det sig vara helt rätt beslut. Stor del av förra helgen gick åt till att sitta djupt nedsjunken, omväxlande i soffan och solstolen på balkongen, ivrigt sträckläsande om Elin som vantrivs i lilla Gimo och övertalar sin mamma om att istället få börja på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Plotten är ganska klassisk, Elin längtar efter gemenskap och vill uppfinna sig själv på nytt, men märker snart att inget är så enkelt på den nya skolan heller.

Det är väldigt mycket Prep (Curtis Sittenfeld) över Ränderna går aldrig ur och Elin kan utan större problem läsas som en svensk Lee Fiora. Sittenfelds karaktärer är lite mer komplexa än Hellströms, och Prep är lite mer litterär än Ränderna ..., men likheterna är stora. Jag - som aldrig satt foten på en internatskola - faller naturligtvis för hela internatgrejen och läser med skräckblandad förtjusning om invigningsriter, skoluniformer och nattliga promenader mellan elevhemmen. Det är en för mig helt främmande värld, som jag av någon anledning tycker att det är sjukt spännande att titta in i. Detsamma gäller glimtarna ur överklassen som Hellström bjuder på. Det hela ter sig mycket exotiskt för någon som mig. Just klassperspektivet och hur det känns att inte höra hemma i någondera av samhällskategorierna hade hon gärna fått skriva ännu mer om, det är jätteintressant.

Jag har inte lyckats hitta info om Agnes Hellström har någon ny bok på gång, men jag hoppas verkligen det. Ränderna går aldrig ur fick mig definitivt att vilja läsa mer.

Agnes Hellström har en blogg här.

Andra som också läst: Dagens bok, Lilla O, Boktoka, enbokcirkelföralla, Hyllan och Ooof bok.

Sovrum och bokhyllor de luxe

2011-08-23T15:11:00.002+02:00

Får vi någonsin nog av att titta på andras fina bokhyllor och bibliotek?

Nej, naturligtvis inte. Här är till exempel ett rött, fint läs-/sovrum som jag gärna skulle vilja ha. Hade det varit mitt, skulle jag i och för sig hellre ha valt en rödtonad medaljongtapet - men då skulle jag å andra sidan vara tvungen att skruva ner alla bokhyllorna, så det kanske är bäst att glömma den idén. Det var fint ändå!

Och när vi ändå är inne på det här med sovrum/bokhyllor, hur trevligt ser inte det här ut?

Ack, ack, ack. Jag behöver ett nytt hus, en arbetsvillig hantverkare och en massa pengar. Böckerna att fylla rummen med har jag ju liksom redan...

Hittat hos Weheartit.com

We're not in Kansas anymore. Eller jo, förresten.

2011-08-19T10:08:00.000+02:00

Det är lite otippat, men ett av världens (åtminstone till utsidan sett) finaste, roligaste bibliotek ligger i Kansas. Ja, du hörde rätt. Kansas.

Så här ser Kansas City Library ut:

Fasaden består alltså av jättestora bokryggar - The Community Bookshelf kallas själva installationen. Hur fint som helst! Jag gillar även den här väggen, den är som en stor engelsk pockethylla:

Det lustiga i sammanhanget är att det strikt talat inte är själva biblioteket som finns innanför bokryggarna - det är parkeringsgaraget där låntagarna får parkera. Nu väntar jag på den svenska kommun som vill göra ett lika fint bibliotek/garage...

Grönskande böcker

2011-08-17T18:54:00.000+02:00

Kolla! Fint!

En sådan skulle jag kunna tänka mig att ha i fönstret här på kontoret. Eller kanske på skrivbordskanten. Enda frågan är väl hur det funkar när man vattnar, men jag antar att man får vattna försiktigt och använda någon sorts innerkruka. Jag tycker att den till höger var finast, när man har använt en växt som slingrar sig lite.

Hittat hos Tokyo Pistol.

Bara en bra bok

2011-08-15T14:33:00.003+02:00

En av de allra bästa urban fantasy-serierna just nu är om du frågar mig Patricia Briggs böcker om Mercedes Thompson. Jag har just läst ut River Marked som är del sex, och kan glatt konstatera att den lever upp till sina föregångare. (Har ni tänkt på hur skönt det är, när en serie bara fortsätter vara sådär okomplicerat bra?) Jag ska inte spoila handlingen för er som inte har hunnit hela vägen fram i serien, men jag kan säga så mycket som att det händer roliga saker med Mercy och hennes Adam här. Mycket roliga!

En annan sak jag tänkte på när jag läste, var hur behagligt det är att den här serien inte har filmatiserats för bio eller tv. Lugnt och fint på något vis, när läsningen får lov att bara vara läsning och boken bara vara bok. När ingen filmcasting kommer och stör mina egna bilder av hur karaktärer och miljöer ser ut. Jag gillar det. Jag gillar många filmatiseringar av böcker också - men ibland är det skönt att som läsare ostört få sjunka ner i den värld man själv skapar tillsammans med författaren. Att få gå omkring där i fred och titta på vad som händer, alldeles utan att någon 3d-effektnisse som luktar biopocorn kommer och lägger sig i.

Strypt i Paris

2011-08-08T19:42:00.005+02:00

Amazon upplyser mig i ett mail om att del sex i serien om den franske bokhandlaren/hobbydetektiven Victor Legris finns att köpa. (Så snällt av dem att tala om det...) Boken heter Strangled in Paris och fortsätter trenden som del fem startade, att avlägsna sig allt längre från de beiga, fina omslagen som seriens första delar hade. Strangled in Paris är inte så värst fin. Framför allt är det den där handen, och typsnittet på ordet Paris som stör mig.

Jag bildgooglar för att se om det möjligen finns några andra, snyggare utgåvor. Det gör det inte. Däremot hittar jag den här underbara bilden på All Posters.com:

Madame Bertrand, a hotel keeper, is found strangled in Rue de Berthe, Paris, by detectives läser jag i beskrivningen. Åh! Jag börjar genast tänka ut en massa fina intriger som skulle kunna leda fram till scenen. När jag blir stor tänker jag ha det som jobb, att tänka ut sådant.

När den riktige Murakami springer, sitter någon annan vid skrivbordet. Eller?

2011-08-03T10:11:00.000+02:00

Så här tror jag att det ligger till:

Den riktige Haruki Murakami har kommit på att han behöver mer tid på sig att träna inför nästa stora maraton som han anmält sig till. Han har därför tagit in en stunt-Haruki och givit denne i uppgift att skriva de där böckerna som alla väntar på. Medan den riktige Haruki svettas i löpspåret, skriver stunt-Haruki så fingrarna blöder. Det blir tre tjocka böcker, och stunt-Haruki är ganska nöjd med vad han lyckats åstadkomma. Ingen märker någon skillnad, riktige Haruki springer sitt maraton på en strålande tid och alla är glada.

Alla utom jag.

Riktiga Haruki springer. Vem skriver?

Nej, kanske är det inte så. Men det är ändå känslan jag får när jag läser första delen av Murakamis megaverk 1Q84. Det känns som om den är skriven av någon som leker Murakami. Någon som har lagt sig till med många av hans särdrag och teman, men som inte klarar av utförandet. Någon som är fruktansvärt gubbsjuk. Sällan har jag väl haft så stor användning av min skämskudde. I 1Q84 kryllar det av helt omotiverade, sinnessjukt kasst skrivna, pinsamma sexscener. Hu! Murakami har väl knappast utmärkt sig för sina sexskildringar förut heller, men detta? Nej, gud. Horror!

Och så är det språket. Vad har hänt? När jag tänker Murakami tänker jag långa, vindlande, ofta ganska elegant konstruerade meningar. Vackert språk, många bilder. Men här? 1Q84 är skriven med ett språk så enkelt och naivt att det ofta passerar gränsen och blir platt, simpelt och trist. Vissa meningar är som vore de skrivna av en mellanstadieelev.

Jag vet inte om det antingen är ett medvetet stildrag eller om det har att göra med översättningen (Det är Vibeke Edmond som översatt, oftast brukar det vara Yukiko & Eiko Duke.). Oavsett vad det beror på, tycker jag inte om det. Min inre språkfascist vrider sig i plågor.

Med tanke på hur mycket jag brukar tycka om Murakami, och med tanke på hur mycket jag sett fram mot 1Q84, känns det här som ett tragiskt magplask. Där finns en bra grundstory, men utförandet förstör hela upplevelsen för mig. Jag har läst många recensioner som varit positiva, och jag förstår inte hur det går till - är det bara jag som är gnällig? Eller? Nu känner jag mig förvirrad och vet inte om jag ska bry mig om att läsa del 2 och 3. Buhu!

Andra som också har läst 1Q84: SvD, DN, Dagens bok, Kulturbloggen, Malin the Writer, Boktoka, enbokcirkelföralla.

Miltons Paradise Lost, hundversionen

2011-07-31T11:00:00.001+02:00

Bokbloggarhunden Milton har en egen bok. Den är till och med utgiven på Cambridge University Press, men Milton själv tycker att den är något av ett sömnpiller.

Ont i magen på det bra sättet

2011-07-29T10:00:00.000+02:00

I Anna Fredrikssons debutroman Sommarhuset är det precis så där småjobbigt, varmt och lite-för-nära som det kan vara när hela släkten ska klämma in sig i samma stuga för att fira semester. Det är urklämda solkrämstuber, leksaker och pocketböcker på golvet. Det är stora middagar med färska jordgubbar och hembakt surdegsbröd, för på semestern har vi det ju så härligt. Vi har tid att njuta.

Eller?

I Sommarhuset är det allt annat än harmoniskt och enkelt. De tre syskonen Eva, Anders och Maja har just fått ärva huset i Stockholms skärgård efter att deras mor gått bort. Dödsfallet var oväntat och varken Maja eller Anders har egentligen umgåtts så värst mycket med mamman de senaste åren. Istället har det varit Eva som funnits där, som stöttat, hjälpt och umgåtts. Firat jul, midsommar och semester.

Men nu är mamman borta och de tre syskonen ska själva komma överens om vad som ska hända med huset. Eva är säker - naturligtvis ville mamman att hon skulle ha det. Lika säkra verkar Anders och Maja vara - huset ska säljas. Under några varma sommarveckor samlas de alla med sina olika viljor i huset.

Anna Fredriksson skriver oerhört bra om relationer och skildrar de vuxna syskonen med en skärpa som imponerar. Med små, små medel gör hon att man förstår precis hur det känns. Här finns dialoger som är så där jobbiga som bara samtal med släkten kan vara (den som känner dig vet ju exakt var det gör som ondast att hugga), och dialoger som får dig att känna att det nog kan ordna sig ändå.

Berättelsen har ett starkt driv framåt och jag sträckläser för att få veta hur det går. Det är stundtals en rätt jobbig berättelse, och jag får lite ont i magen å karaktärernas vägnar, men när det kommer till böcker är ju det där magonda ett tecken på att författaren har gjort ett riktigt bra jobb. Med tanke på att Sommarhuset är Anna Fredrikssons debut är det galet bra gjort.

Kika in på Anna Fredrikssons webb - där kan du till exempel få reda på att en andra bok är in the making (yay!), eller följ Anna på Twitter.

Andra som också har läst Sommarhuset: DN, SvD, Expressen, Bokstugan, En och annan bok, Bibliotekskatten.

Ett hitte-på-liv, tack

2011-07-26T16:03:00.001+02:00

Kan man uppfinna ett nytt liv åt sig om man inte är nöjd med det man har?

I Julie Jézéquels roman Vända blad möter vi Clara. Hon är manusförfattare för tv, men karriären har gått i stå. Hon börjar därför istället söka uppdrag som spökskrivare och får snart kontakt med en medelålders man som vill att hon ska skriva en biografi åt honom. Men han vägrar berätta något om sig själv - han vill nämligen att Clara ska hitta på ett nytt, bättre liv åt honom.

Julie Jézéquels roman Vända blad är lättläst, underhållande och ofta kul. Det är inte en humoristisk roman (åtminstone inte i första hand), men Clara/Julie har ett roligt, lite drastiskt sätt att formulera sig som jag gillar. "Fin, vass och rolig", säger Fiktiviteter, och jag instämmer.

Jag tycker också om själva grundidén; tanken att man skulle kunna göra som den mystiske mannen och beställa sig ett liv om man nu till äventyrs skulle ha tröttnat på sitt eget.

Vända blad är en fin liten roman. Ingen världsomvälvande läsupplevelse, men ett par timmars riktigt trevlig läsning - och det är alldeles utmärkt bra så.

Och så just det, jag får ju inte glömma det som nästan var det finaste av allt, i sin enkelhet. Vid ett tillfälle läste jag boken medan jag åt. Jag läste att hon lagade mat - och så var det just samma sak som jag satt där och tuggade på. Heh! Det var lite fint, faktiskt. Simultan läsning-ätning både i fiktiva världen och här.

Tack till Sekwa för recex!

Andra som också har läst: Två träd i en bokskog, SvD (fast där är det varning för spoilers!), Bokmalen och Audrey Fenn.

Kom igen - skräm mig!

2011-07-23T11:33:00.000+02:00

Det finns mycket jag tycker om i Susan Hills The Small Hand: det förfallna huset på den engelska landsbygden som ruvar på en mörk hemlighet, huvudpersonens bibliofili, beskrivningen av det ensliga munkklostret med det fina biblioteket, sinnessjukdom som kanske går i släkten ... The Small Hand är helt enkelt en roman som har väldigt gott om beståndsdelar som tilltalar mig. Lägg en spökhistoria och ett snyggt omslag på det - självklart var jag tvungen att köpa och läsa.

Och det är inte illa alls, åtminstone inte till en början. Jag följer med huvudpersonen när han åker omkring och letar efter ovanliga antikvariska böcker, och ryser lite av glädje när han hittar det stora mystiska huset. Men - och det här är ett gigantiskt men - spöket är... ja, vad är det egentligen? Lamt? Ja, det är nog ordet. Jag tycker inte att det fungerar. Det är inte läskigt alls, bara lite småljummet, förutsägbart och opersonligt. Om man jämför med The Woman in Black av samma författare, som jag läste och älskade just för att den hade så überspooky stämning, så känns The Small Hand rent ut sagt mesig. Inte dålig, men lite för snäll. Påminner en del om Kate Mosses The Winter Ghosts, tycker jag. Den passar den som vill ha en stämningsfull, snäll berättelse att dricka varm choklad till. Det kan också vara trevligt, men det var inte vad jag sökte nu. Så, buhu. Lite besviken är jag nog. Jag hade helt fel förväntningar. Måste gå på jakt efter superhemska spöken att trösta mig med. Förslag, någon?

Andra som också har läst The Small Hand: Eli läser och skriver, Holly Hock.

Vampyrchoklad!

2011-07-21T10:18:00.000+02:00

Jag gillar vampyrer och jag gillar choklad. Logiken säger att jag alltså borde älska de här tryfflarna:

Bedårande! Compartes Chocolatier som tillverkar dem, säger att de blivit inspirerade av True Blood och därför skapat tryffeln med ljuvlig blodapelsinfyllning och tjusigt tandavtryck-tryck. Tydligen blöder de röd fyllning när man biter i dem.

Det är väldigt tragiskt att tillverkaren befinner sig ändå borta i Los Angeles, för jag vågar nog inte lita på att godsakerna skulle överleva en transport. Men om de finns kvar nästa gång jag är i det stora landet på andra sidan havet - yum...

Via TrueBloodNet.

Snyggt designad spökhistoria

2011-07-19T11:43:00.000+02:00

1800-tal, ond bråd död, en älskad ung man som kanske går igen, viktorianskt inspirerade illustrationer - självklart var jag tvungen att köpa Picture the Dead av Adele Griffin och Lisa Brown när jag hittade den. Den hade löjligt hög Calliope-faktor.

Picture the Dead handlar om unga Jennie Lovell som efter att ha förlorat såväl sina föräldrar som sin bror, flyttat in hos släktingar strax utanför Boston. Amerikanska inbördeskriget skördar varje dag nya offer, och sent en kväll stannar en vagn utanför huset. Familjens yngste son Quinn kommer hem, svårt skadad i strid. Snart står det också klart att han är den ende av familjens söner som kommer att återvända hem; Will har dödats. Jennie, som haft ett förhållande med Will, är otröstlig.

Men - och det vore ju en trist berättelse om det inte fanns ett men här - är Will verkligen borta? Strax efter att hon mottagit dödsbeskedet, börjar Jennie uppleva mystiska saker. Det verkar som om någon försöker kontakta henne från andra sidan döden...

Scary, scary. Eller, det var vad jag hade hoppats på att det skulle vara.

Så blev det nu en gång inte. Picture the Dead är en young adult -bok, och det fungerar tyvärr inte med själva storyn. Den hade behövt vuxenbokens djup för att bli riktigt bra. Det är inte helt illa nu heller, men beskrivningarna blir väldigt ytliga, och det känns som att man försöker förenkla en historia som är rätt komplicerad. Resultatet blir att man som läsare efter ett tag blir lite uttråkad, eftersom man bara fladdrar förbi allting och inte tillåts gå in på något av det som är spännande.

Jag vill tycka om boken, den har en bra grundstory och allt - men författarna har placerat berättelsen i en genre som inte gör den rättvisa. Det är extremt synd, för det kunde ha blivit ruggigt bra.

Något som dock är ruggigt bra, är bokens layout. Det finns jättefina illustrationer genom hela texten. Kolla in bokens webbplats, så får ni en känsla för hur snyggt det hela är. Lite av det märks också på den här überfina postern de gjorde för ett framträdande som de skulle ha på underbara bokhandeln The Booksmith i San Fancisco (där jag köpte mitt ex!):

Adele Griffin och Lisa Brown finns båda att följa på Twitter.

Kaninen, solen, den ruggiga känslan

2011-07-17T15:45:00.000+02:00

När jag börjar läsa Christoffer Carlssons Den enögda kaninen är det början av juli - varmt, soligt och lite åskigt kvavt i luften. Jag ligger på stranden och solar och har råkat hamna intill ett sällskap som det är lite white trash-varning på. Solen steker, familjen bredvid bråkar och röker, svetten rinner och jag läser.

Det är med andra ord en perfekt setting för att läsa inledningen av kaninboken. Även där är det sommar, varmt, tryckande, vagt hotfullt. David, som i vanliga fall studerar filosofi i Stockholm, återvänder till sin hemstad över sommaren och dras tillsammans med några vänner från förr in i en kedja av händelser som de snabbt förlorar kontrollen över. Jag gillar inledningen, att man redan från början vet att det kommer att sluta illa. Jag gillar också skildringen av Dalen, den smått tragiska, sömniga småstaden där alltsammans utspelar sig. "Glesbygd noir" står det i baksidestexten, och ja, det är väl en bra beskrivning.

Fokus för berättelsen ligger dels på vad som händer inuti huvudpersonen David, dels på vad som händer mellan han och hans vänner. Jag skulle gärna ha sett att man gått ännu djupare, att man fått veta ännu mer om vännerna, för det är i beskrivningen av personer och miljöer som Den enögda kaninen är som bäst. Man ser verkligen alltsammans framför sig, vistas i världen som boken bygger upp. Här finns också en deckar-/thrillerdel av intrigen, men den känns väldigt svag i jämförelse och fungerar mest som ett skelett att hänga upp den "riktiga" berättelsen på. Jag stör mig mest på gangsterdelen, tycker att den känns osannolik och att den stör de andra, bra delarna.

Om ryktet talar sanning, skriver Christoffer Carlsson i detta nu på en tredje bok, och jag hoppas att han i den fortsätter röra sig ute i de små svenska samhällena. Det finns något djupt oroande med många av dem, och han är bevisligen ruggigt bra på att fånga känslan av det där som ligger och bränner under ytan. Jag håller tummarna för mer glesbygd noir - tänk Gillian Flynn i den svenska skogen, typ...

Du kan följa Christoffer Carlsson på Twitter och på hans blogg.

Några av alla de andra som också har läst Den enögda kaninen: Fiktiviteter, Fru E, Bokhora, Dark Places, Bokbabbel, SvD, Expressen.

I Am Harry Potter

2011-07-15T14:55:00.004+02:00

I Am Harry Potter from Daniel Radcliffe

Det är fredag eftermiddag. Jag skrattar åt den här "censurerade" "intervjun" med Daniel Radcliffe. Eller vem är det egentligen som sitter framför kameran? Hehe.

(Om spelaren inte fungerar i din webbläsare kan du trycka på länken under rutan.)

Ny del i den perfekta deckarserien för alla boknördar

2011-07-14T10:22:00.000+02:00

Vid mitt senaste besök på English Bookshop i Gamla Stan, Stockholm, fick jag en hemskt glad överraskning när jag hittade en ny del i serien om bokbindaren Brooklyn Wainwright. Hade ingen aning om att den redan hade kommit ut - men hey, desto gladare blev ju överraskningen!

Jag älskar den här serien, tämligen oreserverat. (Lika bra att erkänna det omedelbart.) Murder under cover är fjärde delen i serien, och står sig bra jämfört med tidigare delar. Här får Brooklyn i uppdrag att restaurera en gammal bok som hennes vän Robin tagit med sig från sin senaste resa till Indien. Men knappt har Brooklyn tagit emot boken förrän Robin dyker upp på hennes tröskel, chockad, förvirrad och täckt av blod... Horror, horror!

Det låter lite småfånigt, men så är The Bibliophile series inte heller böcker man läser för de fantastiska deckarintrigerna. Snarare handlar det om att nörda loss fullständigt i Brooklyns trevliga sällskap - bokvänner emellan. Humor, underbara miljöer från San Fransisco och en inte så liten dos bokkärlek gör serien till en klar favvo. Missa icke, ety då slår jag er på näsan!

Här och här kan du läsa om de tidigare delarna i serien.

Och här kan du hälsa på hos författaren Kate Carlisle som skrivit böckerna om Brooklyn.

Hur doftar en e-bok?

2011-07-12T17:57:00.004+02:00

Doften av gammal bok känner vi ju alla till. Den är yummi och det räcker att man viskar lite om den så får de flesta boknördar något drömskt i blicken. Men hur är det med doften av ny bok? Och doften av en iPad eller Kindle?

Företaget Smell of Books har tagit fasta på dofterna man kan tänkas sakna när man läser elektroniskt och förpackat dem i praktiska sprejburkar. Psscchht, psssschhht, så luktar din läsplatta precis lika gott som vilken antikvariatsbok eller ny pocket som helst.

Enligt tillverkarens webbplats kan ens vänner aldrig gissa att det är en e-bok man läser, om man sprejar lite sånt här på sin tablet. Amazing.

Samma företag tillverkar förutom New Book Smell (som vi ser på bilden) även andra dofter att applicera på e-boksläsaren: Classic musty smell, Scent of Sensibility - samt den något mer otippade/tveksamma Eau you have cats.

Hehe. Love it!

Läs även om stjärnförfattaren som har en egen parfym.

Bok + bröllop = sant!

2011-07-06T09:00:00.008+02:00

Om ni till äventyrs skulle ha missat det - idag gifter sig Bokomaten! Jag skickar världens största grattis! Må ert äktenskap bli rikt på både kärlek & böcker!

Eftersom det också stundar flera andra bröllop i bokbloggarmaffian de kommande månaderna, kan jag inte låta bli att posta lite lovely bilder på temat bok + bröllop = sant. Så till alla blivande herr & fru Boknörd där ute, här kommer inspiration:

Vi börjar med inbjudningarna. Hade jag fått en sån här i brevlådan, hade jag nog dött en smula:

SÅ SNYGG! Galet bra idé i all sin enkelhet. Här är det ju gjort som inbjudningskort, men jag tänker mig att samma sak skulle kunna funka bra även på t ex placeringskort.

Och så var det tårtan. En bedårande liten cake topper, kanske? Jag tänker förälskade bibliotekarier när jag ser den här:

Eller varför inte gå all in och bokifiera hela tårtan?

Så fint kan det bli om man anlitar Nathalie's Creative Cakes.

För den som fortfarande befinner sig på planeringsstadiet och inte ens har kommit så långt som till att ställa den där "vill du... "-frågan, rekommenderar jag den här sidan.

En man frågar lite försynt hur han bäst ska fria till sin flickvän, som älskar böcker, och får en mängd kreativa förslag. Jag gillar idén om att göra specialtillverkade / fejkade böcker att ställa i flickvännens bokhylla, där ryggarna om man läser dem tillsammans säger Will you marry me? Någon annan berättar om sitt eget frieri, där han köpte en pop up-bok, monterade in ringen och sedan läste boken tillsammans med flickvännen - också kul!

Det är också ganska roligt att någon föreslår att han ska gröpa ur en bok och gömma ringen inuti - det förslaget skapar upprörda skrik om bokmisshandel.

Annars är ju också det här fortfarande en klassiker ... Att be Neil Gaiman skriva in den stora frågan i boken han signerar åt ens flickvän. Fortfarande svårt att toppa.

Anyhoo, när man då till slut har fått sin boknörd att säga ja, man har skickat ut sina Penguininbjudningar och beställt sin bibliotekarie-cake topper ... ja, då gäller det bara att välja en passande inramning till själva ceremonin. Så här, till exempel:

Måste säga att mitt boknördshjärta smälter lite nu. (Och mitt habegär väcks.) Det är så fint. Gråter lite. Bilden är hämtad härifrån, där det också finns andra förslag på samma tema.

Har ni fler tips på vad man kan göra med bok + bröllop? Ett förslag på vad som skulle vara det perfekta sättet att fria till en boknörd? Skriv i kommentarerna - och skicka gärna länkar!

En bruksdeckare

2011-07-04T09:48:00.004+02:00

Det börjar bli tradition att jag tar med mig en Mari Jungstedt-bok när jag ska åka tåg. Förra gången var det Den farliga leken som fick åka med mig tur och retur Göteborg, och den här gången fick Det fjärde offret resa t & r Stockholm.

Som tågläsning är Jungstedt perfekt. Böckerna har korta, extremt lättlästa kapitel och enkla intriger som känns lagom spännande att följa när man inte orkar koncentrera sig på något mer komplicerat. I Den farliga leken blev det så enkelt att det kändes förutsägbart, men i Det fjärde offret är det bättre. Jag gissar förvisso ganska snabbt hur det hänger ihop även här, men det är ok ändå.

När jag pratade med Boktoka frågade hon om Det fjärde offret var en bruksdeckare - och ja, det är väl faktiskt precis vad den är. Den är ingen litterär upplevelse, den är inte ens marginellt nyskapande i genren, den kommer inte förändra ditt liv och du kommer med stor sannolikhet att blanda ihop den med Jungstedts andra titlar - men den är alldeles lagom att ha som sällskap på tåget eller på stranden. Den fyller med andra ord sin funktion. Och det är gott så.

Boktokig har också läst.

Kärlek och litteratur i ny roman av Kjaerstad

2011-06-28T10:58:00.004+02:00

"Romanen har två huvudteman, litteratur och kärlek, och den försöker säga något om hur böcker kan bli lika viktigt som mat för vissa."

Så låter det när Jan Kjaerstad beskriver handlingen i sin nya roman, Normans område, som kommer på norska i augusti. Kärlek och litteratur, skrivet av en favvo-författare = jag känner hur väldigt höga förväntningar börjar byggas upp här... Mycket norskt att se fram emot i höst; Kjaerstad, Tore Renberg, Karl-Ove Knausgård... Himla trevligt. Heja Norge!

Läs mer om Normans område i norska Dagbladet.

Midsommar med Knausgård & Janusstenen

2011-06-27T11:08:00.005+02:00

Hade en utsökt trevlig midsommarhelg; fest, god mat, jordgubbar, glass och lite boksaker. Boksaker i det här fallet lika med

1) jag drömde på midsommarnatten om Karl Ove Knausgård, en antikivitetsbutik och ett mystiskt manuskript som skulle värderas (Ja, jag är nörd. Nej, jag hade inga blommor under kudden...). Say no more.

2) Midsommardagen mumsade jag godis och läste Janusstenen, bok nummer två i Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth. I likhet med debuten Flickan under jorden, var den väl själva urtypen för trevlig läsning; lagom spännande, lättläst, lite kul, karaktärer som man vill bli kompis med. Inget revolutionerande, ingen Läsupplevelse med stort L, men helt ok underhållning för en midsommarmosig hjärna. Kommer absolut fortsätta följa serien!

Allen Ginsbergs Howl som film

2011-06-22T14:25:00.000+02:00

Kan man göra en hel film av en enda dikt?

Ja, om man väljer rätt dikt. För ett par dagar sedan såg jag Howl, filmen om (och med!) Allen Ginsbergs kultförklarade dikt med samma namn. I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked... ja, ni vet. Modern klassiker. Den framkallade ljuva minnen av hur jag läste den i legendariska bokhandeln City Lights i San Francisco förra året. Gav mig en akut längta tillbaka-attack och fick mig att ångra att jag inte köpte ett ex av Howl där och då. Men - då har jag ju skäl att fara tillbaka..!

I filmen Howl spelar James Franco rollen som den unge Allen Ginsberg. Han berättar, i en fingerad intervju, om sitt skrivande och om själva dikten, samt gör en uppläsning. Den som har hört Allen Ginsberg prata vet att han hade en ganska originell röst, och jag tycker att James Franco har lyckats fånga särdragen på ett bra sätt, utan att det går till överdrift.

Under delar av uppläsningen av Howl, byts bilden på Ginsberg/Franco ut mot animerade partier som illustrerar diktens innehåll. Låter kanske lite konstigt, men det är mycket snyggt! Här, om inte förr, märks att Howl bäst kommer till sin rätt när den läses högt; rytmen i orden är oerhört suggestiv. Eric Drooker står för animationerna, som även finns i bokform som graphic novel (klicka här för att kika inuti boken).

Filmens tredje beståndsdel är rättegången som hölls 1957, där dikten anklagades för att vara obscen och förläggaren Lawrence Ferlinghetti fick stå till svars. Rättegångar på film & tv brukar ju sällan vara kul, men den här är genial - för hur gör man egentligen när den anklagade är en dikt?

Alla tre delarna - intervjun, animationerna och rättegången - väger upp och kompletterar varandra. Tillsammans blir de en mycket bra, mycket sevärd film, både för fans av beatförfattarna och andra. Missa inte!

Läs mer om filmen Howl här och här. Och här hittar du allt som är värt att veta om Allen Ginsberg.

Det sensationella avslöjandet

2011-06-20T17:19:00.003+02:00

Jag har aldrig läst något av Stephen King.

Då var det sagt. Igen.

Tidigare idag chockerade jag valda delar av bokbloggarmaffian genom att på Twitter erkänna att jag inte läst något av skräckgiganten. Förfärande utrop hördes.

Och jag måste erkänna, jag är lite chockerad själv också, faktiskt. Med tanke på vad jag gillar, borde ju King vara självklar. Dessutom torde han höra till allmänbildningen.

Så varför har jag honom oläst?

Jag tror helt enkelt att han hamnat i ett glapp: när han var i ropet när jag var liten var jag alldeles för feg. Jag såg mina klasskamrater darra av skräck så fort någon viskade Jurtjyrkogården och tänkte att det där nog inte var något för mig. När jag nu i mogen ålder kommit på andra, bättre tankar, har Kings enormt omfångsrika produktion skrämt bort mig. För var börjar man? Allt är ju inte bra, har jag förstått.

Tack och lov har dock bokbloggarmaffian i form av Helena & Helena på Fiktiviteter & Dark Places redan löst det problemet åt mig, här och här till exempel. Ergo - jag har inte längre någon ursäkt att inte läsa King. Hm. Sommarprojekt, kanske? Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går.

Och bara för att det var roligt att chockera, erkänner jag lite till när jag ändå är igång. Några andra som jag inte heller har läst:

Maria Lang
Marian Keyes
Inte en enda Robert Jordan, David Eddings eller George RR Martin
Paulo Coelho (ok, det kanske inte kom som någon överraskning...)

Så ni ser - Calliope har luckor i sin bokliga bildning. Vilka är era luckor?

Lika som bär

2011-06-19T11:31:00.000+02:00

Hmm, har jag inte sett det där omslaget förut?

Nja, nästan. Nyutgåvan av Marguerite Duras klassiker Älskaren som kommer på Bonnierpocket i augusti har en hel del gemensamt med omslaget till Lloyd Jones roman Mister Pip som kom för några år sedan:

Den blå färgen, blommorna och palmbladen... Fast det gör inte så mycket, det är snyggt även i repris.

Bokbloggarmaffian strikes again

2011-06-17T10:00:00.000+02:00

Ett smärre datorhaveri gjorde att jag fick vänta på en sladd som skulle levereras per post istället för att jobba - och vad gör man då? Läser, naturligtvis. Det blev Elly Griffiths debutdeckare Flickan under jorden, som ivrigt har rekommenderats av stora delar av bokbloggarmaffian, Bokbabbel, Dark Places, Ooof bok, Enligt O m fl. Så många bokbloggare kan ju knappast ha fel, tänkte jag.

Och nej, naturligtvis hade de inte det. Det dröjde inte många sidor alls innan jag kände mig helt hemma i arkeologen Ruth Galloways sällskap. Jag skulle gärna sitta och dricka vin i hennes ensligt belägna stuga med böcker överallt, titta ut över Norfolks saltängar och klappa de båda katterna. Att som Ruth gå ut på saltängarna och hitta lik/skelett däremot, njaäe, det nöjer jag mig med att läsa om.

Men spännande är det. Innan Ruth och polisen Harry Nelson har klurat ut hur det ligger till med den döda som hittas på saltängen hinner det hända mycket. Kanske är det lite väl lätt att klura ut vem the bad guy är, men jag gillar hur Elly Griffiths skildrar miljöer och människor; man ser dem verkligen framför sig. De känns originella och skönt annorlunda jämfört med många andra deckare.

Däremot finns det tre saker jag inte gillar: att boken är skriven i presens, att den återberättar mer än den visar och att det helt plötsligt händer en hemsk sak med en katt.

Jag gnällde om det här med böcker skrivna i presens på Twitter häromdagen, vilket ledde till en kul diskussion med ett gäng andra bokbloggare där Boktoka påpekade att Ajvide Lindqvists Lilla stjärna har ett övermått av pluskvamperfekt (något jag inte märkt), och Vixxtoria lärde oss allt om tempus - åh, jag gillar Twitter! Presens i böcker, not so much. I Flickan under jorden känns det som ett konstigt val eftersom så mycket av det boken berättar om har hänt i dåtid, och boken blir därför full av konstiga hopp mellan då och nu som gör att läsningen hackar lite. Hade varit mer logiskt att ha alltsammans i dåtid.

Återberätta istället för att visa - vanligt problem, och alltid lika trist.

Och vara taskig mot katter - nej, det får man bara inte.

Men bortsett från det, var Flickan under jorden bra! Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen på serien också. Tack till bokbloggarmaffian för ännu ett bra tips!

Inget nytt under solen i Bon Temps

2011-06-15T08:30:00.000+02:00

Igår läste jag ut Dead Reckoning, tolfte (!) delen i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse. Har nu funderat en bra stund på om jag gillade den eller inte. Har inte blivit ett dugg klokare, kan jag meddela.

För jag hade ju mycket trevligt under läsningen, det kan jag säga med en gång. Den var mer spännande och bättre sammanhållen än förra delen, Dead in the Family, som jag tyckte spretade åt för många håll samtidigt. Och Bon Temps är alltid Bon Temps. Svårt att inte gilla att få vara där en stund.

MEN - och det är ett stort men - det blir aldrig mer än trevligt. Det känns aldrig lika spännande som det kunde göra i de första delarna i serien. Det händer också mindre än det gjorde i dem; snarare känns det som om Harris bara skriver på lite sådär halvengagerat, fortsätter av bara farten för att få ut ännu en del och förlänga serien.

Jag förstår om hon inte vill sluta (framför allt inte nu när det går så bra för tv-serien och allt), jag förstår om hon vill fortsätta hänga med sina karaktärer som hon gillar så mycket (det märks det verkligen att hon gör) - men efter tolv delar måste man nog ändå fråga sig vad nytt det kan finnas att hitta på i serien.

Jag kommer inte på så mycket, och det verkar inte Harris heller göra.

Så frågan är väl när man som författare ska vinka hej då till sin bokserie. Jag tyckte inte illa om Dead Reckoning, men kan ändå inte komma ifrån känslan av att bara var "ännu en Sookiebok", vilken som helst. Eftersom jag är kräsen, vill jag gärna ha lite mer än så. Med det sagt, kommer jag ändå naturligtvis att sitta klistrad framför tv:n i sommar när säsong 4 av True Blood börjar på HBO, och jag kommer naturligtvis också att fortsätta läsa varenda Sookiebok som kommer. Kommer säkert att önska mig Sookie Stackhouse Companion i julklapp (den kommer ut i höst).

Men ändå - frågan kvarstår: vore det inte bättre för en bra bokserie att go out with a bang than to slowly fade away?

Fiktiva sommarpratare

2011-06-14T11:38:00.004+02:00

Om en liten stund presenteras årets sommarpratare i radio. På Twitter frågade Hannes Dükler apropå det vilka fiktiva karaktärer man helst skulle vilja höra sommarprata. Ooh, gillar frågan! Men vill ha mer plats att breda ut mig på än det finns på Twitter. Here it goes, några modesta förslag (och ja, det är fusk eftersom inte alla är svenska):

Först vill jag höra en som står på randen mellan fiktiv och verklig: Karl Ove Knausgård, eller ska jag skriva "Karl Ove Knausgård"? Det råder ju delade meningar om huruvida Karl Ove i Min kamp är identisk med verklighetens Karl Ove eller inte. Ska man tro bokomslaget är det en roman, och i så fall finns det ju en fiktiv Karl Ove som kan sommarprata. Det skulle jag gärna höra. (Och i brist på det, skulle jag annars gärna lyssna på den verklige Knaus.)

Sen vill jag höra en namne till mig själv: Calliope från Middlesex av Jeffrey Eugenides. Jag vill höra hur det gick sen, efter att boken var slut.

Och i "vad hände sen"-kategorin kan vi även lista Harry Potter (jag tror inte att de har det så peachy som slutet antyder).

Mats Strandberg föreslog Alice Blackwell från American Wife, samt Patrick Bateman i American Psycho. Instämmer på båda. Kanske kunde då även Lee Fiora vara med på ett hörn?

Dexter hade gärna fått prata (förutsatt att han kunde tala fritt och ändå gå ostraffad därifrån), och naturligtvis Carrie Vaughns Kitty Norville - hon är ju redan van vid radio. Skulle också gärna lyssna på Eric Northman, Lady Julia Grey och Mercy Thompson.

Listan skulle kunna bli hur lång som helst.

Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja höra som sommarpratare i radio?

Bokbloggarhundens födelsedag

2011-06-07T18:53:00.004+02:00

Var och hur firar man sin födelsedag om man är bokbloggarhund?

Framför bokhyllan, såklart! Med partyhatt (som varade i tre sekunder innan festföremålet slet sönder den och åt upp), och så med så många köttbullar man orkar äta.

Nu blir det köttbullekoma i soffan resten av kvällen, och sen premiärsovande i nya hundsängen. En rätt fin födelsedag för en bokbloggarhund, tror jag bestämt.

Vad hände, Louise?

2011-06-03T14:04:00.003+02:00

A tale of literature, obsession and buried secrets står det på baksidan av Louise Welshs senaste roman Naming the Bones. Som om någon tänkt på mig och skrivit en baksidestext bara för att jag ska vilja läsa boken, typ. Lite så. Dessutom har jag ju läst och gillat Welsh tidigare - både The Cutting Room och The Bullet Trick är ju två favoriter.

Så, jag skaffade mig ett ex av Naming the Bones, sparade den till ett riktigt bra tillfälle bara för att kunna gotta mig ordentligt (har förstått att det är ett vanligt beteende hos boknördar)... Och ...

...

...?

Jaha..? Efter lite drygt hundra sidor, har det inte hänt något alls. Eller, det har väl hänt litegrann, men det känns väldigt mycket som att Welsh inte har vetat vad som ska hända och i väntan på en bra idé bara skrivit på lite. Prövat sig fram, umgåtts med karaktärerna för att se om vad de tänker hitta på.

Och ganska exakt vid hundra sidor går min gräns. Har det inte blivit intressant innan dess, lägger jag boken åt sidan även om den är skriven av en favorit. Är grymt besviken. Vad hände, Louise?

Är det någon av er som har läst den och kan säga om jag trots allt borde fortsätta förbi sidan hundra?

Vinn en bok!

2011-06-01T13:17:00.004+02:00

Gillar du skräck?

Calliope Books lottar i samarbete med Mörkersdottir förlag ut Frida Edmans ruggiga roman Förvriden.

Och bara för att det vankas långhelg och jag känner mig extra snäll, tänkte jag göra det löjligt enkelt att vinna. Den som är snabbast på att skicka ett mail med sitt namn och sin adress till books.calliope@gmail.com vinner. Blir du först..?

Skynda, skynda!

Läs mer om Förvriden på Frida Edmans webb och hos Boktokig.

UPPDATERING!

Tävlingen är nu avgjord! Snabbt som attan gick det.

Calliope Books och Mörkersdottir förlag säger grattis till Christin Holmgren i Malmö! Boken kommer på posten!

Calliope hypnotiserad av demonisk norrman

2011-05-30T20:33:00.004+02:00

Titta på den bilden en stund.

Och så tänker ni er samma intensitet, men i text.

Och så ökar ni det en sisådär tjugo gånger. I bästa fall har ni nu börjat närma er en korrekt beskrivning av vad som möter den som vågar sig in i Karl Ove Knausgårds enorma romanprojekt Min kamp 1-6.

Ni som brukar följa med här, vet att jag var mycket förtjust (oj, vilken fin omskrivning av mitt hysteriska tillstånd jag fick till där) efter att ha läst del ett förra året. Efter att nu ha avslutat del två är jag ännu mer besatt. För besatt är verkligen ordet. Ju mer jag läser av det här, desto mer vill jag ha. Jag känner mig som ett mycket litet djur som råkat hamna mitt i den där intensiva blicken som herr Knaus uppvisar ovan. Och alldeles hypnotiserad tycks jag ha blivit.

Rent intellektuellt skulle jag kunna ha både en och två invändningar mot Min kamp - Är det rätt att lämna ut sina nära och kära så här? Vad är det egentligen för mansideal han har? osv osv - men allt sådant tycks faktiskt rätt irrelevant när jag läser. Det försvinner bakom det faktum att det här är en alldeles fantastisk roman. För det är så jag läser den, jag struntar fullständigt i om det är "sant", om det har skett så som det beskrivs eller inte. Det känns sant, det känns rätt. Och det är så jäkla bra beskrivet, alltsammans. Framför allt tycker jag om beskrivningarna om skrivandet, om hur underbart det är när det fungerar och hur fruktansvärt när det inte gör det. Om vilket oerhört starkt behov det är att få skriva, hur det kan vara det enda som betyder något, och hur det skjuter allt annat åt sidan. Oooh, säger jag och blir det där lilla, hypnotiserade djuret igen. Jag sitter blickstilla och ivrigt väntande på del tre.

***

Om ni vill ha analyser och recensioner och kanske lite kritik: DN, Expressen, UNT, Aftonbladet.

Och så andra bokbloggar som läst/läser as we speak: Bokbabbel som dessutom bjuder på tjusiga finska färgmatchade lyktor, Ord och inga visor och Hermia.

Tack till Norstedts för läsex!