Omslagsbonanza

Idag roar jag mig med att titta på gamla bokomslag. Den här skojiga Hobbit-varianten, till exempel: 

Och så här såg det ut när Tolkien i i finsk utgåva fick ett omslag signerat Tove Jansson. 

Jag gillar draken! 

Först en riktigt snygg Gatsby: 

Och så en mer pulp fiction-artad Gatsby som spänner sina bröstmuskler rakt 

i ansiktet på den potentiella läsaren:

Ha en trevlig helg, allesammans!

Dödlig prosa

Alltså, detta ...! En rysk man knivhögg en annan till döds i ett bråk. Vad de bråkade om? Litterära genrer! Mordoffret hävdade att prosan är den enda sanna litteraturen, medan mördaren menade att poesi var att föredra.
Läs hela artikeln här.

Klassiskt spök i ruggigt hus

På trevliga bokhandeln Murder by the Book blev jag tipsad om Wendy Webbs The Fate of Mercy Alban. Jag kände inte till varken författaren eller boken sedan tidigare, men föll för kombon snyggt omslag och blurben: "If Sarah Waters and Stephen King had a love child, it would be Wendy Webb." Det visade sig vara klokt - The Fate of Mercy Alban är en spökhistoria av klassiskt snitt, komplett med stort, läskigt hus och allt annat som hör till. Stephen King vet jag inte om jag skulle dra in i jämförelsen; mer rätt är nog Sarah Waters med en hint av Kate Morton. Ingen direkt skräck alltså, utan mer bara spännande smårys. Jag gillade den mycket.

Grace Alban växte upp på Alban House, ett stort och ståtligt gods vid kanten av Lake Superior. Hon har inte varit där på tjugo år, men tvingas återvända när hennes mor plötsligt och oväntat avlider. Återkomsten blir chockartad; Grace får både veta att omständigheterna kring hennes mors död inte alls var så naturliga som sagts och hittar dessutom i moderns gömmor dokument som kastar nytt ljus över familjens förflutna. Allt kretsar kring en och samma dramatiska sommarkväll i mitten av 1950-talet, då Graces faster försvann och en känd författare begick självmord på en fest i huset. Vad var det egentligen som hände? Och varför tror alla att det vilar en förbannelse över huset? Grace försöker ta reda på sanningen, men inser snart att hennes jakt på svar utsätter både henne själv och hennes egen dotter för livsfara.

Som sagt - riktigt mysigt, spännande spök, i fantastisk miljö. Själva huset är, liksom i så många klassiska spökberättelser, snarast en egen karaktär i boken och underbart ruggigt och mystiskt. Wendy Webb beskriver det väl, och det känns verkligen som att man själv smyger runt i de mörka korridorerna tillsammans med huvudpersonerna. Perfekt avkopplingsläsning, med andra ord. Wendy Webb ger dessutom i dagarna ut sin nästa roman, The Vanishing, och jag kommer definitivt att läsa den också. Ett fint litet spökfynd, denna Wendy!

Steampunk-katt

Caturday! En steampunk-katt känns som ett givet inslag idag. 

via Steampunk Tendencies

Som ett hårt slag i magen

Så här i efterhand var Katarina Wennstams Stenhjärtat kanske inte det smartaste valet – i en iskall januari som redan känns lite småtung hjälper det ju inte direkt att läsa en nattsvart (och då menar jag verkligen nattsvart) bok om barn som far illa och folk som mår dåligt. Jag kände mig fruktansvärt nedstämd när jag läst färdigt. Det ska man dock inte lasta Katarina Wennstam för. Hon gör det hon brukar göra, och gör det bra: skriver spänningsromaner om angelägna ämnen. Stenhjärtat sitter som ett hårt slag, rakt i magen.

I Stenhjärtat återser vi Shirin Sundin, som den här gången blir utsedd till målsägarbiträde för en flicka som bara är några månader gammal. Flickan heter Gloria och har av sina föräldrar förts akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus, efter att hon fått andningssvårigheter. Men när läkarna undersöker henne, hittar de tecken på att flickan misshandlats svårt, inte bara en utan flera gånger tidigare. Kroppen visar skador som hon inte kunnat få genom olyckshändelser. Men vem är det som har gjort henne illa? Shirin Sundin, polisen Charlotta Lugn och de andra som ska utreda fallet får en svår utmaning när familjen sluter sig och ingen vill berätta.

Stenhjärtat är som sagt nattsvart, inte bara för att den tar upp ett fruktansvärt ämne, utan också för att så många av huvudpersonerna mår så dåligt på andra sätt. Shirin, som i tidigare böcker i serien tvekat kring vad hon egentligen känner för sin man Fredrik, drabbas här av ännu starkare tvivel som gör vardagen närapå outhärdlig. Charlotta har det också svårt, med relationen till sin mamma. Och alla i den misshandlade flickans familj mår förstås också dåligt.

För mig blir alltsammans lite väl mycket. Katarina Wennstam skriver i vanlig ordning bra, och jag tycker om att hon aldrig förenklar ämnena hon tar upp. Skildringen av utredningen och allt däromkring känns påläst och trovärdig. Det råder heller ingen tvekan om att ämnet är angeläget – vem skyddar de barn som misshandlas i hemmet? Och hur? Men som sagt: kanske ingen bok att läsa i januarimörkret, och absolut ingen nöjesläsning på det sätt som andra deckare kan vara. Boken är mer ett debattinlägg i fiktiv form än en spännande historia. Bra, men/och extremt obehaglig.

Andra som också har läst: Bokbabbel, Bokhora, SvD, SmP, Annika Koldenius, Sydsvenskan.
Så här tyckte jag om Katarina Wennstams tidigare böcker Alfahannen, Dödergök, Svikaren.   

Typ så

Hillbilly Noir

Ibland hittar man just rätt bok vid rätt tillfälle: jag var sugen på något riktigt mörkt, rent ut sagt skitigt, och gärna något som utspelade sig långt nere i amerikanska södern. Hos BookPepole hittade jag Joe R Lansdales roman Edge of Dark Water, som verkade uppfylla samtliga av önskemålen. Egde of Dark Water blurbas av Joe Hill som "hilbilly noir", och det är en ganska bra beskrivning.

Här möter vi tre tonåringar som under depressionen lever ute på landsbygden i östra Texas, intill Sabine River. En dag hittas deras väninna May Lynn mördad, dumpad i floden. Eftersom May Lynn inte var rik och just inte har någon familj, läggs utredningen om vad som har hänt henne strax ner. Hon begravs utan åthävor, och så var det med det.
Men May Lynns vänner bestämmer sig för att hedra sin kamrat. De gräver upp kroppen (!), bränner den (!) och tänker att de ska föra askan till Hollywood, eftersom May Lynn alltid drömde om att få komma dit. Samtidigt föreställer de sig att det ska bli en chans för dem själva att fly från sina egna miserabla liv och kanske få en annan tillvaro. Men så hittar de May Lynns dagbok, och i den finns ledtrådar till vad som hände henne. Snart är de tre inte bara på flykt, utan dessutom jagade. Men vem är det egentligen som förföljer dem?

Först blir jag nästan lite chockad; berättelsen har en väldigt rå ton samtidigt som den är lite sådär torrt matter of fact-humoristisk och det känns i förstone som en underlig kombo, eftersom det som händer i den är rätt hemskt och de inblandade verkligen kanske borde reagera på ett annat sätt. Jag har lite svårt att hitta fotfästet till en början, och Edge of Dark Water är definitivt inte en bok som passar alla. Känsliga läsare göre sig icke besvär. Men efter ett tag tystnar invändningarna och jag bara läser och läser och upptäcker att jag inte kan släppa boken. Det har på något sätt blivit bra, riktigt bra till och med. Jag börjar fastna för de där luggslitna, tvära personerna och den råa stilen. Sen läser jag en bit till, och då blir det fruktansvärt spännande på ett ännu mer sträckläsarartat sätt. Säg Skunk och jag skriker - jag ska låta er som vill läsa boken själva upptäcka vem DET är ...

Men hur som helst: mycket kul att ha gjort denna nya thriller-bekantskap. Extra plus att boken hittades via tips på fina BookPeople, och att tydligen även trevliga English Bookshop har tagit in den i sortimentet och tipsat. Jag kommer definitivt att läsa mer av Lansdale framöver, för jag känner redan nu att jag gärna vill ha mer av det där råa, smutsiga mörkret som var så sjukt spännande, och mer av miljöerna. Mer av allt, helt enkelt.

Besök Joe R Lansdale på webben, eller följ honom på Twitter.

Victoriana och vackra bilder

Idag blir det inte ett boktips utan ett bloggtips: på The Virtual Victorian skriver författaren Essie Fox (The Somnambulist m fl) om victoriana, spöken, böcker - tja, lite av varje av sådant jag gillar. Titta in ni också, om inte annat bara att se alla fina bilder!

Essie Fox finns även på Pinterest, där hon bland annat har gjort boards med inspiration till sina olika romaner. Hur kul är inte det?! En idé som fler författare gärna får kopiera, tycker jag. Det är jätteroligt att se vad som inspirerat till en viss berättelse: hus, målningar, särskilda miljöer ... you name it. Många av bilderna är också så häftiga att man själv nästan lockas att hitta på en egen berättelse om dem. Mycket trevligt!

Mörkerdrottningar i miniformat

Jag köpte dem samtidigt, och jag tycker att de passar så fint ihop: Joyce Carol Oates skräcknovell Nattsidan och vår egen Helena Dahlgrens dito Salamandertider. Ett alldeles utmärkt litet mörker-kit! Jag är så glad över att Novellix och Mix ger ut enskilda e-boksnoveller på det här sättet; det gör underverk för mitt annars ganska sparsamma novelläsande.

Salamandertider (jag gillar verkligen titeln!) är Helenas andra publicerade novell efter Lovecraft-inspirerade Kallelsen. Det är fortfarande övernaturligt, men i en nutida, helt vardaglig miljö. Här möter vi en varelse som glider ut och in ur olika värdmänniskors kroppar, ett medvetande som funnits länge, länge och som kanske inte ens kan dö. I början var det människa, nu bebor det människor. En dväljare, djupt där inne. Jag tycker jättemycket om både ton och tema i den här novellen, och skulle gärna ha läst ännu längre - får man be om en roman, Helena?

I Nattsidan är det sent 1800-tal och en grupp män deltar i spiritistiska seanser för att utröna om det ligger något i dem, om de fångar faktiska fenomen eller om de bara är bluff och båg. Måna om att behålla sin vetenskapliga approach, är de till en början skeptiska, men snart inträffar en räcka obehagliga, underliga händelser som får dem att tvivla både på det de upplever och på sig själva. Novellen är skriven med det där klassiska dagboksgreppet där anteckningarna blir mer och mer desperata, förvirrande och oroande för varje dag, och här funkar det alldeles utmärkt. Det fungerar också överraskande väl med Oates i kortformat; med tanke på att hon annars brukar skriva betydligt mycket längre, var jag nästan lite orolig över att det här skulle bli fel. Men inte – Nattsidan är en alldeles utmärkt miniskräckis, med stark stämning. 

The Thirteenth Tale på TV

Läser att BBC har filmatiserat Diane Setterfields roman The Thirteenth Tale, och sände den tydligen i tv på nyår -WHAT?? Är jag den enda som inte kände till det här? Den hade jag ju gärna velat se. Den verkar inte finnas på BBC iPlayer, men kanske någon annanstans ...? Får ge mig ut och leta!
Så här flott såg det tydligen ut i filmvarianten:

Hjälp

Den här var faktiskt lite läskig. Gav en ny innebörd åt ordet skräcklitteratur, liksom.

Make friends with books

På temat "allt var snyggare förr", ger jag er bokplansch från 1950. Mycket flott!

Briljant dystopidebut

Tittar på lästa-listan för 2013 och inser till min fasa att jag alldeles har missat att skriva något här om Boel Bermanns Den nya människan som jag läste i höstas - och det trots att jag både tyckte jättemycket om den och träffade Boel för en pratstund om e-böcker och annat roligt i Kalla Kulors monter på bokmässan. Vet inte hur det gick till? Men låt oss genast rätta till det. 

Fast forward några få år framåt i tiden. Allt är sig ganska likt som nu - men samtidigt helt annorlunda. Efter några skrämmande år när inte ett enda barn fötts någonstans i världen, blir kvinnorna plötsligt gravida igen. Alla andas ut. Men snart upptäcker man att de nya barnen som föds är ... ja, vad är de egentligen? Annorlunda. Tystlåtna. Inåtvända. Inte alls ointelligenta, men väldigt svåra att interagera med. De leker inte. De står hellre bredvid och iakttar. 

Den unga kvinnan Rakel hamnar en dag mitt i en skrämmande situation - jag ska inte avslöja vad - och tvingas döda ett av de nya barnen. Händelsen får henne att inse att något är fel-fel-fel. Alltmer förtvivlat försöker hon få de andra att inse vad som är på väg att hända. 

"Jag har dödat ett barn. Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet. Inombords skriker jag. – Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?"

Den nya människan är skriven i korta, täta kapitel och manar till sträckläsning, för man vill verkligen veta hur det går. Boel Bermann har skapat ett framtidsscenario som känns trovärdigt och samtidigt sjukt obehagligt. Jag gillar hur ingenting är enkelt svartvitt, och hur berättelsen hela tiden skruvas åt ytterligare ett varv, och så ytterligare ett, samtidigt som den aldrig tappar bort det mänskliga. Rakel fortsätter vara en rakt igenom trovärdig person även när hon utsätts för extrema situationer (och sådana är det gott om). Det finns scener här som är otroligt läskiga, extremt spännande. Skräck de luxe. 

Den nya människan är en rakt igenom imponerande debut, och jag håller tummarna för att Boel Bermann snart skriver mer. Och så håller jag också tummarna för att det där konstiga surrandet jag hörde inte har något med vissa surrande ljud i boken att göra ... 

Andra som också har läst: Schitzo-Cookie, Litteraturmagazinet, Lexie läser, Lingonhjärta, Swedish Zombie. Missa inte heller Bokstävlarnas intervju med Boel.    

Läs mer om Boel Bermann och Den nya människan på Boels egen sida. 

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Pimpa biblioteket med loppisfynd?

Besökte ännu en loppis i helgen och fick nya, kreativa idéer för boklig inredning. Varför inte pigga upp hemmabiblioteket med ett hysteriskt vildsvin, eller en bokstödsalligator? 

Nej, kanske inte. Men som jag skrev på FB - jag älskar verkligen amerikanska loppisar och antikbutiker! Svenska också, men de amerikanska är så mycket knasigare. När jag blir rik ska jag åka över igen och fylla en container med saker och skeppa hem. Kanske köper jag inte just ett vildsvin till biblioteket, men ändå. Så himla många roliga, konstiga, fina saker!

Hittat hos Gruene Antique Company.

Sannerligen ...

Hej då Gerlof! Hej då Öland!

Det känns som om det blir mindre och mindre övernaturligheter ju längre man kommer i Johan Theorins Ölandsserie - i avslutande delen Rörgast är det i nästan ingenting. Allt som i förstone verkar mystiskt har en högst naturlig förklaring. Jag kan tycka att det är synd; dels gillar jag ju spök, dels gjorde det att Theorins böcker skilde sig från deckarmängden. Men spökbristen till trots är Rörgast ändå ok läsning, och känns på det hela taget som en både logisk och rätt värdig, passande avslutning på serien.

Rörgast har två parallella historier, en nutida del där en hemvändare med hämnd i sinnet kommer till det sommarfagra Öland för att till sist göra upp med sitt och sin familjs förflutna, och så en historisk del där vi får följa med två bröder som emigrerar till vad de tror ska vara lyckans förlovade land. Båda delarna funkar, både ensamma och tillsammans. Det genomgående temat är skuld och försoning, och det gestaltas väl i bådadera. Rörgast kvalar in som om inte det mest spännande Theorin har skrivit, så åtminstone ett helt ok serieavslut.

Så här tyckte jag om Nattfåk och Blodläge. 
Andra som också har läst: Bokbabbel, Hyllan, Boktokig, SvD, Smp, GP,  Bokboxen.