30 januari, 2013

Deep in the Mississippi Delta

Henry and I dug the hole seven feet deep. Any shallower and the corpse was liable to rising up during the next big flood: Howdy boys! Remember me?

Det här är inledningen på Hillary Jordans roman Mudbound, och de där få meningarna fångade mig omedelbart - jag är ju som bekant en total sucker för snitsiga inledningar. I det här fallet räckte det dessutom att jag läste bara ett par sidor vidare, så var jag ohjälpligt fast. Mudbound är en roman av typen som fullständigt slukar läsaren, som suger dig in och inte släpper greppet en sekund.


Mudbound kom i svensk översättning förra året (då med titeln Mississippi), och av någon anledning hade jag fått för mig att den var en rätt tung och träig sak om rasmotsättningar i amerikanska södern (fråga mig inte varifrån jag fått den idén). Jag var inte ett dugg intresserad av den förrän jag av en tillfällighet läste de där första meningarna, nyfiket läste vidare och fick se den första scenen framför mig.
Det är två bröder som gräver graven, ute på ett fält på en gård i Mississippi-deltat. Över dem är himlen svart och tung av regn. Den äldre broderns fru kommer gående - och på bara några få meningar lyckas Hillary Jordan öppna upp en avgrund kring männen. Mörker, ilska, åtrå, avund, skam, lust, you name it. Jordan använder bara några få ord, några korta rader, men de får håren att ställa sig rakt upp på kroppen. Av bara några få meningar, förstår man att relationen mellan de här tre personerna definitivt inte är vad den borde. Det är helt galet snyggt och skickligt gjort alltsammans, och det finns inte en chans att jag kan beskriva det så att det låter hälften så bra som det faktiskt är.

Detsamma gäller egentligen resten av boken också, så vi nöjer oss med att se hur det börjar: Det är tidigt 1920-tal och vi får följa Laura, som trots att hon närmar sig trettio fortfarande är ogift. Hon har i det närmaste givit upp hoppet, när Henry plötsligt kommer till staden. Han är också "äldre" (40, that is), ogift, skadad från sin tid som soldat i första världskriget, men tycks vara nog så trevlig. Definitivt långt mycket bättre än vad Laura kan hoppas på att få. De gifter sig, skaffar barn, allt är frid och fröjd - ända tills Henry plötsligt annonserar att han har köpt en gård och att de ska flytta. Född och uppvuxen i staden, går Laura motvilligt med på att flytta ut i ingenstans, ut till bomullsfälten i deltat. Och det är där allting börjar. Det är där allting går så fruktansvärt fel.


Mudbound är som sagt otroligt skickligt skriven - tänker man på att det är en debutant som har gjort det, blir man nästan lite mörkrädd. Språket är fantastiskt, har den där gammaldags klangen och ordvändningarna från djuuuupt nere i södern. Upplägget är perfekt - man får följa inte bara Laura, utan också en handfull andra personer som alla berättar i första person. Deras berättelser speglar, kontrasterar, kompletterar och motsäger varandra. Som läsare känner man att man vet så mycket som personerna inte vet om varandra, och åh, om de bara visste, och ... Åh. Galet bra.

Jag har hört att Mudbound jämförs med Kathryn Stocketts Niceville, men den jämförelsen tycker jag inte är riktigt rättvis för någondera av dem. Likheterna är ytliga. Mudbound är väldigt mycket mörkare, mer passionerad och oändligt mycket mer brutal - och även mer välskriven och litterär (förlåt, Kathryn Stockett, jag gillar din bok också, men det här är något helt annat). Mudbound är helt enkelt en sjukt bra bok, en otroligt glad läsöverraskning såhär i början av året. Outstanding!

Andra som också har läst: I Hyllan, Böcker x 3, Fru E.

28 januari, 2013

Shopping!

Den uppmärksamma lade säkert märke till att det nämndes presentkortsshopping i mitt förra inlägg. Vad som inhandlades? Fiiiina saker! Kolla här bara:


Två mogna & sofistikerade kort som jag ämnar rama in, ett set fina magneter som jag ska använda på kontoret, och så Playing Dead av Julia Heaberlin som jag efter att ha läst Helenas recension är mycket pepp på att börja läsa. 
Tack Micke för presentkortet!

27 januari, 2013

Karen Thompson Walker live


Vad gör man i Texas en fredagskväll? Tja, dricker margaritas och äter tacos, vanligtvis. Men så finns det andra fredagar, när man kan åka till Austin och först äta mat utomhus och det är alldeles ljummet i luften fastän det är januari (en av de klart bästa sakerna med att vara här). Och sen, efter det, så kan man gå till min nya favoritbokhandel BookPeople för att lyssna på Karen Thompson Walker när hon pratar om The Age of Miracles. Och så kan man samtidigt passa på att shoppa lite för det där presentkortet man fick. Skulle nog vilja påstå att det var ett ypperligt fredagsnöje, helt enkelt.


Jag gillade verkligen The Age of Miracles (läs om den här), så det var himla roligt att höra Karen Thompson Walker berätta om den. Född och uppvuxen i Kalifornien, där hotet om The Big One, den där riktigt stora jordbävningen som förr eller senare spås komma och förstöra allt i sin väg, så menade Karen att hon nog alltid har burit på den där dova känslan av en katastrof, insikten om att livet som vi känner det en dag plötsligt kommer att ta slut. Hon gillar katastroffilmer (även kalkonvarianten av dem, hehe), och så dök det en dag upp en bokidé i huvudet. Hon jobbade på förlag, och tänkte att ja, det här borde ju någon kunna skriva en bok om, men att hon själv kanske var den där "någon" dröjde innan hon kom fram till. 

The Age of Miracles skrevs tidiga mornar innan jobbet, och Karen menar att hon hade stor nytta av att ha jobbat som redaktör. Erfarenheten av att fixa till andras berättelser hjälpte henne att forma sin egen. Samtidigt visste hon hur extremt svårt det är att få något publicerat, så hon trodde aldrig att hennes manus faktiskt skulle bli en riktig bok. Skrivandet var istället något hon främst gjorde för sin egen skull. 


En av sakerna jag bäst gillade med The Age of Miracles var att allt kändes väldigt realistiskt. Hur mycket research gjorde hon, undrade publiken. En del. Hon läste på om människors sömncykler, hur växter, djur och människor påverkas av ljus. Lite fysik. Men hon var för blyg för att höra av sig till någon forskare, så det var inte förrän alldeles i slutet, när det till sist hade blivit bestämt att den skulle ges ut, som hon samlade mod nog för att låta en fysiker läsa och kommentera. Så här i efterhand konstaterar Karen att hon nog knappast skulle ha vågat ta sig an ett så gigantiskt scenario om hon verkligen tänkt igenom alla konsekvenser innan hon började skriva; kanske hade det varit enklare med en mindre, ej världsomspännande katastrof ...? Nå, vi är glada att hon inte visste!


Hon berättade också om vilka böcker/författare som inspirerat henne, och nämnde då bl a José Saramagos Blindheten och Cormac McCarthys Vägen - släktskapet kändes ju självklart när hon sa det, men jag hade faktiskt inte dragit den parallellen innan. Andra författare hon gillar att läsa: Julie Otsuka, Jeffrey Eugenides.


Karen läste även ett par stycken ur boken, och svarade på publikens frågor. Ovanligt många frågor; amerikaner verkar vara mycket mer benägna att ställa frågor när de får chansen. Stor skillnad mot svenska författarframträdanden, där min erfarenhet är att det oftast blir pinsamt tyst när författaren förklarar ordet fritt. Naturligtvis ställdes här också den obligatoriska frågan: skriver hon månne på något nytt? Jo, det gör hon. (Whee!) En roman är på väg. Men den är ännu så ny och ofärdig att hon inte vill prata för mycket om den. Helt ok - vi väntar med spänning!

25 januari, 2013

Lika som bär?



Lika som bär? Nja, kanske inte. Men helt klart lika, och ganska fina tillsammans. De färgmatchar till och med; det är samma orange färg på båda. Chris Cleaves Little Bee och Tara Conklins The House Girl.

24 januari, 2013

Be still, my beating heart

Dagens ogilla: bokhandlar som skickar ut mail som får en att tro att den där boken som man ivrigt väntar på redan går att köpa, när det i själva verket handlar om att man kan förbeställa den hos dem (men det ser man inte förrän man klickar in på sajten). Borde inte det vara typ ... förbjudet att stressa upp stackars känsliga boknördar på det sättet? Förstår de inte paniken som uppstår när man tror att någon efterlängtad titel har blivit tidigarelagd??? Va? Va? Va? Är mycket upprörd nu. Jag vet att man kan förbeställa, det behöver de inte maila om. Det enda jag bryr mig om är ju boken - och den vill jag ha NUUUUU. Inte sen. Jag yrkar på förbud för falska boksläppsmail.


23 januari, 2013

Pages, The Library Cat


Dewey Readmore Books har vi ju alla hört talas om, men Pages? Nope, inte förrän nu. Men Pages bor tydligen i Kansas, där hon jobbar på bibliotek. Söt katt, söt video (minus de ansträngda ordvitsarna som presentatören envisas med).
Vet någon förresten om det finns bibliotekskatter i Sverige? Det gör det inte, va? För stränga allergilagar?

19 januari, 2013

Caturday - Life of Pi edition

Två bilder bara för att det är Caturday och för att jag är en enkel människa med enklast möjliga humor. Tihi.

17 januari, 2013

Segis-Ruth

Jag har hamnat på efterkälken med Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway - medan alla andra (looking at you, fellow bokbloggare) redan läser nyutkomna A Dying Fall, är jag fortfarande kvar i mitten av serien. Jag tänkte avhjälpa det hela, lånade hem The House at Sea's End, och förväntade mig lite trevligt häng med allas vår favoritarkeolog.


Halvvägs in i boken hade jag hunnit bli rejält uttråkad. Skulle det inte hända något snart? Det kändes som om intrigen gick på sparlåga, på alla plan. Jag kämpade vidare, och visst, det blev lite mer spännande efter ett tag. Men bara lite. Eftersom jag vet att Elly Griffiths kan bättre, kommer jag att läsa vidare i serien, men bleh, så trist det här var. Känner mig lurad på fint fiktivt häng!

15 januari, 2013

En Penguinpåse kommer lastad


En Penguinpåse kommer lastad ... Jag undrar SÅ vad det kan finnas inuti ... Äh, det vet jag ju redan. Påsen är naturligtvis full med ljuvliga böcker, den här gången från biblioteket! 


Uppifrån och ner ser vi:
Joy Castro - Hell or High Water Har ju redan hunnit läsa och förälska mig i denna. Läs den ni också, eller gå miste om något riktigt bra!
Hillary Jordan - Mudbound Har hört mycket gott om den, och fastnade för inledningsscenen när jag provläste den på bibblan. Två män är i färd med att gräva ner en kropp ...
Carol Rifka Brunt - Tell the Wolves I'm Home Denna hittade jag på bokhandeln i somras, när jag var för fattig för att köpa den, och sen har den fortsatt att dyka upp som tips lite varstans, bl a hos Bokhora. Nu fanns den äntligen inne på bibblo, vilket gjorde mig väldigt glad. Om jag förstår saken rätt, är den typ en amerikansk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar. 
Elly Griffiths - House at Sea's End Jag hänger med Ruth i detta nu, men tycker faktiskt att vi har det lite tråkigare än vi vanligtvis brukar ha det ... Hoppas att det tar sig snart!
Cornelia Read - A Field of Darkness Kunde jag ju inte låta bli, efter alla rekommendationer från Helena m fl. Verkar redan efter bara några rader väldigt lovande!
Fam Brown - Becoming Sister Wives Jag vet inte om ni känner till TLC's tv-serie om mormonfamiljen Brown? Fyra fruar, en man, sjutton barn. Och på något underligt sätt får det att fungera. Det är absolut ingen sektvarning eller så på dem, det är mer som en religiös storfamilj. Jag är enormt fascinerad, eftersom jag aldrig, aldrig skulle klara av något liknande själv (av SÅ många anledningar). Men de är mitt guilty pleasure att se på tv, så nu tänkte jag läsa bion. 

Är synnerligen stolt över att ha fått ihop en så förträfflig blandning! Lovar naturligtvis också att terrorisera er med omdömen om allesammans sen!

10 januari, 2013

Mörkt, intensivt och välskrivet - säg hej på min nya bästis!

Det kan vara så att jag har fått en ny fiktiv bästis. Nola, heter hon. Jag tog med henne hem från biblioteket lite sådär på vinst och förlust, eftersom Dennis Lehane hade sagt att han gillade henne. Nu har vi hängt med varandra några dagar, och jag väntar redan otåligt på att vi ska kunna ses igen. För ojojoj, så bra det här var. Fiktivt häng när det är som finast.


Hell or High Water heter boken som Nola bor i, en synnerligen stark och på alla sätt imponerande skönlitterär debut av Joy Castro. Här stiger vi rakt in i ett rått och hårt men också grymt fascinerande New Orleans. Det har hunnit gå några år sedan Katrina, men staden har ännu inte hämtat sig. Nola är journalist på lokala Times-Picauyne och har av en tillfällighet fått ta över uppdraget att göra ett stort reportage om dömda sexbrottslingar. När Katrina drabbade staden förstördes brottsregistren, vilket innebar att ett stort antal våldtäktsmän, pedofiler och andra sexförbrytare fick en chans att försvinna ur myndigheternas grepp. Nola föreställer sig att intervjuerna med offer, förrövare och ansvariga - om hon bara lyckas göra dem tillräckligt bra - ska bli hennes biljett upp och ut. Till en bättre tidning, en bättre stad, ett bättre liv.

Exakt hur intensivt hon längtar efter allt det där, förstår man som läsare gradvis. Hell or High Water har en thrillerintrig i botten, men den spelar inte huvudrollen. Det som fångar mig fullständigt är istället Nola som person och skildringen av hennes bakgrund. Joy Castro manar skickligt fram en intensiv, helt levande person från boksidorna. Nola växte upp i New Orleans fattigaste delar, ensam med mamman som invandrat från Kuba. Biljetten ut ur gettot var att hon hade lätt för sig i skolan, och tack vare att hon jobbat/pluggat som en gnu, lyckades hon ta sig upp och ut. Ett hyfsat jobb, en lägenhet i en bra del av stan. För henne betyder det allt.

Hemska saker händer bakom dörrarna i New Orleans French Quarter
Men som alla andra klassresenärer lägger Nola hela tiden märke till de där små detaljerna, det där som skaver och stör. Det som så tydligt skiljer ut henne från vännerna, som visar att hon egentligen inte är en av dem. Det som får henne att tänka annorlunda och att se världen på ett annat vis. Och så plötsligt överraskar arbetet med reportaget henne på ett mycket obehagligt sätt. Det förflutna visar sig med ens vara mycket närmare än hon trott, och det drar henne neråt, bakåt, tillbaka ut i mörkret.

Jag läser Hell or High Water girigt, dels för att jag blir så förtjust i Nola, dels för att Joy Castro verkligen har förmågan att mana fram en värld som man sugs in i. New Orleans har sällan känts så levande, så ruggigt och samtidigt så lockande. Det är oupphörligen spännande, även om deckardelen av berättelsen som sagt vad står tillbaka för personskildringen. Jag läser på nätet att Joy Castro tydligen haft en synnerligen tuff uppväxt själv (titta t ex i beskrivningen här), så jag gissar att en del av styrkan kommer från att hon själv känner till det hon beskriver. Man ska inte förvänta sig en thriller-thriller när man läser Hell or High Water, men den som kan tänka sig lite cajun-kryddat, intelligent feministiskt och klass- och rasmedvetet mörker, tror jag kommer gilla. Det gör i alla fall jag. Mycket. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att Nola tar plats bredvid huvudpersonerna från Gillian Flynns böcker - så bra är det här alltså. Så spring och köp! Nu!

Joy Castro har en blogg/hemsida, och finns på Twitter.

09 januari, 2013

Knaus! Igen!

Kära nån - jag kom just på att jag helt har glömt att skriva om Karl Ove Knausgårds femte Min kamp-del! Och jag som tyckte att den var en av de absolut bästa i serien ... Oj, oj, vilket förbiseende. Sen, när jag tänkt det, så tänkte jag lite till och kom fram till att ni nog är rätt trötta på att höra mina Knaus-lovsånger.


Så jag ska bespara er en till. Jag ska bara säga att femman var riktigt, riktigt bra. I den flyttar Knaus till Bergen för att gå på skrivarskola, men drömmen om författarlivet går i kras när alla andra är bättre än han på att skriva. Kritiken är mördande, inspirationen svag och resultatet bedrövligt. Han dövar ångesten med enorma mängder sprit, gör oerhört korkade saker, jobbar på mentalsjukhus, skaffar flickvän, uppför sig fruktansvärt illa, skriver ändå mer för han kan ju inte låta bli.


Just delarna som handlar om skrivande är något av det jag gillar bäst; jag tycker det är jättekul att höra hur han resonerar om både sina egna och andras texter. Hur han verkligen kämpar för att komma någonvart med de där eländiga utkasten. Hur allt annat sjunker undan och blir betydelselöst i jämförelse. Hur det till sist faktiskt händer något. Det är också helt otroligt att höra att ett av de stora problemen han har är att han inte tycker att han får flyt och driv i det han skriver. Well, Karl Ove, det problemet har du kommit över. Trots att jag nu läst åtskilliga tusen sidor av kampen, vill jag ändå bara ha mer-mer-mer. Gärna nu på en gång, tack.

Bonustips!
Om du i likhet med mig tyvärr var på annat håll när Knaus senast framträdde på Kulturhuset i Stockholm, kan du se hela alltet här. Rekommenderas!

Andra som också läst Min kamp 5: GP, SvD, Bokhora, Dagens bok, Bokbabbel

07 januari, 2013

För Ajvide Lindqvist-fans

I trädet intill vårt hus bor en arg ekorre. Innan jag träffade honom visste jag inte att ekorrar kunde låta, men han brukar roa sig med att sitta i sitt träd och skälla ilsket på alla som går förbi. Som en sur gammal gubbe, ungefär. Lätet han ger ifrån sig är ett slags högt tjattrande; det låter som en väldigt liten, väldigt arg hund. Han har även byggt ett nötförråd/hem under takpannorna ovanpå vårt sovrum, och där hör man att han dunsar omkring vid allehanda udda tider på dygnet. Vi kan väl lugnt säga att hans närvaro under senaste veckan gav en extra dimension åt mitt läsande av Stefan Spjuts Stallo. I boken möter vi nämligen allehanda oknytt och småfolk, däribland en minst sagt speciell ekorre. Med tanke på att vår ekorre verkar ha så många projekt för sig hela tiden, blev jag nervös. Vad GÖR han egentligen? Och tittar han inte lite konstigt när vi går förbi ...?


Stallo tar oss med djupt in i de norrländska skogarna, där fotografen Gunnar Myrén i mitten av 1980-talet av en slump fångade en underlig varelse på bild. Inte riktigt en människa, inte riktigt ett djur. Nära trettio år senare är Gunnar själv sedan länge borta, men hans familj söker fortfarande svaret på vad det var han mött därute i vildmarken. Den nu vuxna dotterdottern Susso driver en webbsida, ett forum för kryptozoologi, i hopp om att någon gång hitta sanningen.

Berättelserna om hur trollen, och samernas stallo, rövar bort barn, har de alla hört talas om. Så försvinner en liten pojke. Från en gård alldeles nära där Susso just har fångat något konstigt med en av övervakningskamerorna hon har satt upp. Något som inte riktigt är ett djur, men inte riktigt en människa heller ... Vem är det som tagit pojken? Eller vad?


Jag är lite förvånad över att Stallo har synts till på så få bokbloggar - det här är ju något som jag tror att jättemånga av er skulle gilla! Alla fans av John Ajvide Lindqvist, till exempel. Det här är något för er. Stefan Spjut utnyttjar svensk gammal folktro på ett kul sätt, och Stallo är både spännande, välskriven originell. Min enda invändning är att den är väl lång (560 sid); tempot skulle ha mått bra av att vridas upp lite här och där. Kanske skulle även slutet ha behövt tajtas till en aning. Men bortsett från det - en helt klart läsvärd övernaturlig thriller!

Andra som också har läst: SvD, GP, Tidningen Kulturen, From Beyond, Det mörka tornet, Bloggbohemen.    

06 januari, 2013

Lehane: hitta min hund och jag skriver in dig i boken


Tycker just nu oändligt synd om Dennis Lehane, vars hund rymde under julhelgen och ännu inte har hittats. Hunden är en beagletik, heter Tessa, och är spårlöst borta trots massiva efterlysningar både på nätet och i området där hon sprang bort. Lehane har t o m sagt att han ska namnge en karaktär i sin nästa roman efter den som kan hitta hunden ... Hoppas det fungerar & att han får tillbaka henne. Jag vet hur otröstlig jag skulle vara om något av våra djur kom bort.

Läs mer om försvunna Tessa på Dennis Lehanes Facebooksida.

03 januari, 2013

2013 års bästa böcker


Gott nytt år 2013!
Låt oss balansera på flaskor fyllda av bubbel, utstöta glädjetjut och se fram emot följande (även om jag efter en närstudie av Svb:s Vårens böcker tycker att det ser oroväckande tunt ut i utgivningen):


Hos Forum kommer i april Jessica Kolterjahns tredje och av mig ivrigt efterlängtade roman Den bästa dagen är en dag av törst. 1932, Karin Boye, Berlin. Låter mycket lovande!


I mars blir det studentkorridorsskräck i Takako, andra boken av Jenny Milewski. Tänker mig att jag efter fem år på en av Lunds mest beryktade nationer bör kunna leva mig in i plotten. Ges ut av Telegram.


Cathi Unsworths Gillian Flynn-lika thriller Weirdo har vi läst om och oooh:at över hos Helena på English Bookshop - i vår har Kalla kulor den goda smaken att ge ut den i svensk översättning. Misstänker dock att jag kanske kommer ha svårt att hålla mig ända tills dess. Det finns ju om inte annat ett presentkort från i julas som ligger här och väntar på att användas ...


Och för att allt inte ska andas ångest, skräck och mörker, ämnar jag balansera upp det med Maria Friedners debutroman Besvärjelser och beskydd som kommer på Mix i maj. Fe-action i svensk småstad.

Så hej 2013! Ge mig bra böcker, så ska vi nog komma överens, du och jag.