25 februari, 2010

Bokrea!!! Eller inte...

Idag har jag för första gången på nio år upplevt bokreans första dag från andra sidan disken. Inte jobbat, med andra ord, utan bara gått dit som en förhoppningsfull kund med fickan full av nyligen uthämtade pengar. Nej, det där sista var inte riktigt sant. Pengarna fanns på kortet och de ville gärna stanna där, men en liten titt var jag ju ändå tvungen att ta.

Och resultatet? Inte en enda inköpt bok. Jag kom hem med en DVD istället. Trots att jag var på tre olika butiker. Hm. Någonting måste vara fel. Jag ställer samma fråga som Helena; är det mig eller rean det är fel på?

Först var jag på SF-bokhandeln. Att de inte skulle ha någon megarea visste jag, men jag hade kanske förväntat mig liiite mer. Framför allt kunde det ha varit bra om de hade samlat all rea på ett ställe i butiken och tydligare märkt ut var den var, för till att börja med fattade jag inte ens var jag skulle titta. Eftersom SF-bokhandeln är SF-bokhandeln, hittade jag naturligtvis en massa andra skojiga böcker, men eftersom jag hade bestämt mig för att det var rea som gällde, gick jag vidare.

Those were the days...



Nästa stopp var Akademibokhandeln. Eftersom det är en stor butik hade jag förväntat mig den sedvanliga reaträngseln med galna kunder högt och lågt - så döm om min förvåning när det bara var att gå rakt in och titta på det man ville utan att ens behöva yttra så mycket som ett enda litet "ursäkta". Här gjordes dock reans enda fynd; SVT:s filmatisering av Maria Gripes Skuggan över stenbänken på DVD för 69 kr. Himla trevligt med tanke på hur jag har letat efter den. Jag planerar nostaligtittande i helgen.


Sista anhalten på reavandringen var finfina Hamrelius Bokhandel. Låter jag partisk så beror det på att jag är det; det är den enda bokhandeln i Malmö värd namnet. Hos dem är det precis som jag vill ha det: kunnigt, intressant urval, mycket engelskt och snygg presentation i en lockande lokal. Rean var dock inget att ha hos dem heller; det var snabbt konstaterat. Istället fastnade jag framför den engelska nyhetshyllan där jag dreglade loss över alla fiiiiina paperbacks som hade kommit. Jag behöll dock min ståndaktiga image och begav mig hemåt utan att köpa något där heller.


Så var tog rean vägen? Fynden? Alla hysteriska människor? Inte en enda av butikerna jag besökte hade ens kö till kassan. Handlar alla på nätet? Eller är ingen längre intresserad? Är rean död? Jag är benägen att svara ja.

***
DN undrar också vart rean har tagit vägen.

24 februari, 2010

Sol, bad och mord jagar bort snön

Kontrasten kunde knappast ha varit större. Medan jag sitter och läser Viveca Stens deckare I de lugnaste vatten rasar den nya istiden utanför lägenheten. Snön lägger sig tjockare än den gjort sedan 1929, isen fryser till och folk utbyter brutala historier om vad som hänt dem ombord på stillastående tåg. I boken däremot, är det högsommar. Jag stänger ute vintern och läser nöjd vidare om sol, bad och glass som smälter på stranden. Förnekelse? Jepp. Det är finfint.

I de lugnaste vatten utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. Viveca Sten har själv vistats på ön om somrarna sedan hon var barn och det märks. Hon beskriver miljön så bra att jag utan problem känner mig hemtam och "vet" hur där ser ut redan efter ett par kapitel. Jag blir också rejält sugen på att åka dit - om Sandhamn har någon turistförening så borde de ge Viveca Sten pris för att hon hjälper till att locka dit besökare. Ön är kärleksfullt beskriven och låter härlig.

Mitt i den idylliska skärgårdsdrömmen inträffar det dock naturligtvis några mord; det är ju trots allt en deckare vi har att göra med. Det flyter i land lik på badstranden och det hittas lik på ett pensionat. Polisen Thomas sätts att utreda fallen och får hjälp av sin goda vän Nora som bor på ön. Thomas och Nora är trevliga, men samtidigt lite klichéartade; han är deppig och begraver sig i jobb sedan han förlorat fru och barn medan hon har ett äktenskap som knakar i fogarna när ett oväntat jobberbjudande dyker upp.

Jag var lite skeptisk till Viveca Sten inledningsvis eftersom jag tyckte att världen inte behöver ännu en Camilla Läckberg, men farhågorna besannades inte. I de lugnaste vatten är faktiskt bättre än Läckbergs serie, framför allt om man ser till de senaste böckerna Läckberg har skrivit. De har ruggigt låg kvalité. Viveca Sten är inget nytt stjärnskott - till det skulle hon ha behövt en smula mer originalitet - men hon är definitivt lika bra som sina kollegor i genren. Kanske till och med bättre. Vill man ha en lagom underhållande, enkel och lättläst deckare att softa med fungerar I de lugnaste vatten riktigt bra. Däremot hoppar jag nog över tv-serien baserad på boken som ska sändas under våren. Böcker är bäst på bok.

Det finns två ytterligare delar i serien om Thomas och Nora; nummer två heter I den innersta kretsen och nummer tre (som ges ut i april) kommer att heta I grunden utan skuld.
Besök också Viveca Stens hemsida och blogg.

22 februari, 2010

Den perfekta presenten till kattfanatikern

Lika given som kombinationen katt + författare, är kombon katt + bibliofil. Hur många av er har katt? Trodde väl det. Något med katter gör att de passar väldigt bra ihop med böcker.
Därför - på allmän begäran - kommer här två givna tips för alla kattfanatiker. Har du ingen egen katt, kan du lägga dem på minnet och ge bort i present vid lämpligt tillfälle. Det kommer garanterat att uppskattas.

Den ultimata presenten till kattägaren/bibliofilen har två moment. Först ska du köpa den otroligt söta lilla nyutgåvan av TS Eliots De knepiga katternas bok, som gavs ut av Alfabeta förra hösten. Helt underbar! Här har en klassiker fått ny, lekfull form med illustrationer gjorda av Axel Scheffler (som tidigare bl a ritat monstret Gruffalon). Översättningen är fortfarande Britt G Hallqvists, men den håller minst en vända till. En varning bör dock utfärdas - gör man som och döper sin katt till Elliot efter nämnda bok - då får man just det. En knepig katt.
När boken är tryggt införskaffad ska du bege dig till närmsta djurbutik och köpa en Furminator. Det är en mirakelborste - jo, den gör faktiskt smärre mirakel. Jag köpte min för några veckor sedan och kan intyga att den gör det den utlovar. Trots att den inte ser mycket ut för världen, får den bort extremt mycket mer lös päls än alla andra borstar och kammar jag har provat. Och tro mig, det behövs... Pälstussarna yr som gräsbollar över prärien annars.
Vill du köra överkurs i presentligan, lägg till en chokladkaka samt en burk tonfisk. Jag kan lova att din kattägande vän (eller du själv) kommer att bli mycket exalterad över alltsammans.

Läs mer om Furminatorn här. Den finns för hundar m fl också... Om inte djurbutiken har den, kan det vara värt att fråga på Apoteket; vissa av de mer välsorterade butikerna har den i sortimentet.

21 februari, 2010

Helg med Kinsella

Det var tur att helgens läsning inte ställde några större krav på intelligent tänkande; när vi äntligen hade spacklat, målat och fixat klart i vårt numera väldigt mycket fräschare kök, fanns det nästan ingen ork kvar. Bra då att det var Sophie Kinsella och den nya sortens Toblerone som stod för underhållningen.Kinsella brukar leverera ok, inte alldeles för dum chick lit som funkar för mig som inte läser så värst mycket i genren annars. I Twenties Girl träffar vi Lara Lington som för tillfället har det ganska sugigt; hennes pojkvän Josh har dumpat henne utan att hon förstår varför och bästa kompisen som hon just har startat ett rekryteringsföretag tillsammans med har stuckit till Goa och lämnat henne ensam med alla elaka kunder. Lara vill ha tillbaka sitt gamla liv - både pojkvännen som hon fortfarande älskar och sitt gamla jobb, som kanske inte var så dumt ändå. Mitt i allt tvingas hon dessutom iväg på sin gammelfasters begravning, trots att hon inte träffat damen ifråga sedan hon var barn. Man skulle kunna tro att Lara redan har nått botten, men på minnesstunden dyker dessutom en ung, lätt hysterisk kvinna upp ur tomma intet och börjar trakassera henne. Det blir början till några milt sagt udda veckor, som förändrar ALLT Lara trodde att hon visste/ville/var. När de är över är hon inte längre samma person.

Kinsella skriver som vanligt kul, lätt och drivet. Ett efter ett flyger kapitlen förbi utan att man behöver anstränga sig nämnvärt - en egenskap man uppskattar när man är i renoverings-koma. Det funkar säkert fint även som slö semesterläsning. Stundtals kan det bli lite väl fånigt och ska man jämföra den här med Kinsellas andra fristående böcker, placerar den sig på ett medelbetyg. Den är bättre än Can you keep a Secret men sämre än Remember Me. Helt ok men inget att gå i taket över. Ett plus i kanten får den dock för alla skojiga referenser till 1920-talet; det gillar jag!
Twenties Girl har nyss kommit ut på svenska, då under titeln Flickan från tjugotalet. Läs Bokhoras recension av den här, vad Dora tyckte här och vad Hyllan sade här. Ska dock tilläggas att samtliga avslöjar en hel del om vad som händer i boken... liten spoilervarning är kanske på sin plats om man som jag föredrar att vara helt ovetande när man börjar läsa.

17 februari, 2010

På Shutter Island kan bara Leonardo höra dig skrika

Dennis Lehanes Shutter Island tillhör böckerna som jag alltid rekommenderar till den som söker något ruggigt spännande, något man inte kan lägga ifrån sig. Jag gillar Lehane i vanliga fall också, men frågan är om inte Shutter Island är en av hans allra bästa böcker. Jag tycker om hur den gång på gång vänder så man tvingas ompröva allt man vet. Att den dessutom har en underbart klaustrofobisk stämning gör inte saken sämre.

Därför är jag sjukt nyfiken på vad Martin Scorsese har gjort med boken när han fört över den till filmduken. Premiärdatumet är satt till 19 februari och jag ska nog gå dit med sambo samt en påse godis och kolla. Leonardo Di Caprio är kanske inte den jag skulle ha castat för huvudrollen, men visst, det kan funka. Hoppas jag. Läs en intervju där Scorsese berättar om arbetet med filmen här och kolla på trailern medan ni väntar på premiären.

15 februari, 2010

Katarina Wennstam obehagligt aktuell

En händelse som ser ut som en tanke: två dagar efter att jag läst ut Katarina Wennstams Alfahannen, toppas morgon-TV:s nyhetssändningar av en undersökning som visar att så många som var tredje kvinna inom svensk teater har blivit sexuellt trakasserad. Med Alfahannen - som handlar om en ung skådespelerska som blir sexuellt utnyttjad - färsk i minnet, blir nyheten nästan bisarr. Nog för att Katarina Wennstam brukar anknyta till aktuella ämnen, men den här gången är det så mitt i prick att det blir absurt. Snacka om att i litteraturen sätta problem under debatt, som gamle Georg Brandes sade. Alfahannen är tredje och sista delen i den serie deckare som Wennstam skrivit efter att hon gav ut de två reportageböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Deckartrilogin tar i skönlitterär form upp samma problematik som reportageböckerna; den ställer frågor kring hur könsroller, feminism, jämlikhet, sex och våld fungerar i dagens Sverige. De tidigare två delarna i serien, Smuts och Dödergök, är löst sammanlänkade med varandra och med Alfahannen genom att några av huvudpersonerna återkommer. I Alfahannen känns det lite ansträngt att det återigen är samma familj som i Smuts som drabbas - det hade varit mer trovärdigt om Wennstam hade valt en okänd familj.

Trovärdigt är det annars rakt igenom. Det märks att Wennstam är påläst och insatt i frågorna och hon använder verklighetens fakta på ett sätt som gör att de träffar läsaren rakt i magen. Alfahannen är inget för känsliga; boken rymmer så mycket sex och våld (ofta blandat med varandra) att man blir lite matt. Hälften hade varit nog för att man skulle förstå.

Eftersom jag tyckte mycket om både Smuts och Dödergök, var mina förväntningar på Alfahannen extremt höga. Jag blev därför ganska besviken när det visade sig att den inte alls var lika spännande. Främst beror det på att man redan från början vet hur det går; den skyldiga har redan erkänt och en stor del av berättelsen ägnas åt en tillbakablick som ska visa hur det gick till att komma dithän. Det enda spänningsmomentet ligger i osäkerheten kring hur domstolen ska döma i målet och det räcker inte för att hålla uppe intresset hela vägen. Jag vet inte varför Wennstam har valt ett sådant upplägg - jag tror tvärtom att hon hade vunnit på att berätta storyn helt linjärt från början till slut.

Alfahannen får därför sämre betyg än sina föregångare. I dem lyckades Wennstam på ett briljant sätt kombinera spänning med ett angeläget budskap, men den här gången är det bara budskapet som blir kvar och det blir ett problem när boken ändå gör anspråk på att vara en deckare. Men ruggigast av allt är ändå känslan av att inte ens de värsta scenerna i boken tycks vara så långt ifrån sanningen, åtminstone inte om man får tro DN's artikel om utredningen av teatern. Hu! Läs den här.
Läs också vad jag tyckte om Dödergök.

14 februari, 2010

Krigsreporter med rätt att avslöja och underhålla

I kategorin "jobb jag inte vill ha" noterar vi idag krigskorrespondent. Det vore definitivt inget för mig. Det tycks dock vara starkt vanebildande för andra. Johanne Hildebrandt har varit iväg på uppdrag i omgångar - vilket har resulterat i en mängd reportage i olika tidningar, men också i böcker: dokumentära Blackout samt skönlitterära Älskade krig och nu senast Förbannade fred.

I den sistnämnda handlar det återigen om reportern Sara, som efter de traumatiska händelserna i Irak i Älskade krig, nu står redo att på nytt ge sig iväg till ett krigsdrabbat land. Den här gången är det dock under något annorlunda premisser; hon ska göra inslag från Darfur som ska sändas under en välgörenhetsgala i tv. På resan blir hon tvungen att ta med sig en ung, oerfaren tjej som gjort sig känd som succé-/skandalbloggare. Vad ingen av dem vet är att lägret de planerar att besöka är utvalt som mål för nästa stora terroristattack i området. Precis som tidigare skriver Hildebrandt enkelt, underhållande och medryckande. Texten har ett driv som gör att man läser och läser och läser, helt utan motstånd. Jag hade med mig den på tåget från Göteborg och hade läst genom den redan långt innan det var dags att kliva av. Det märks att Hildebrandt utnyttjar det hon själv har varit med om; inte så att berättelsen om Sara är självbiografisk, utan för att miljöer och händelser känns äkta på ett vis som nog hade varit svårt att få till för någon som själv inte varit med. Jag har ännu inte läst Blackout, men jag tänker mig att den kan vara intressant av samma anledning. Förmodligen är den kanske till och med bättre; det mest intressanta med hela serien om Sara är ju att man får se något av hur det går till bakom kulisserna i krigsrapporteringen. Som romaner betraktat får de ett lägre betyg.

Förbannade fred visar också tydligt hur komplex situationen kan vara i ett krigsdrabbat land och hur den rapportering medierna erbjuder sällan ens ger halva historien om vad som verkligen händer. Det känns som om Hildebrandt har samlat på sig en hel del frustration som inte har kunnat komma ut i hennes artiklar - men i böckerna får den fritt fram. Att det aldrig finns några enkla svar på världens stora konflikter torde inte komma som en överraskning för någon, men det är ändå schysst att hon tar chansen att påpeka det här. Många som aldrig någonsin följer krigsrapporteringen i medierna kommer säkert att läsa hennes bok istället och på så sätt ändå få ett litet hum om vad som försiggår i Sudan och Tchad.

Förbannade fred är ingen litterär megaupplevelse - söker man stor/fin litteratur ska man nog leta annorstädes. Men om man däremot vill ha ett par timmars förströelse och kanske samtidigt lära sig något litet, då passar den bra.
Läs vad jag tyckte om Älskade krig här.
Följ Johanne Hildebrandts blogg - du kommer känna igen många av frågorna som tas upp i romanerna.

11 februari, 2010

Att spionera på författare

Helt plötsligt fanns halva det unga författarsverige på min skärm. Up close and personal. Jag kunde se vem som åt pannbiffar till middag igår.

Det hela hände när jag satt på Facebook och såg att en av mina vänner hade kommenterat en känd författares status. Va, känner hon HONOM tänkte jag och klickade på hans namn. Oops - hela hans profil var offentlig också ja... klicka på vänlistan... oj! Där var redaktörer, andra författare, journalister, debattörer, formgivare, konstnärer. Bara sådär. Fler jaså, känner DE varandra-upplevelser följde på varandra med korta mellanrum. Förvånansvärt många av de som fanns på författarens vänlista hade i likhet med honom helt offentliga profiler och eftersom jag är en dålig människa ägnade jag den närmsta halvtimmen åt att 1) klicka mig runt bland dem 2) undra varför i hela fridens namn man inte skyddar sin profil - åtminstone delvis - när man är en offentlig person?

Det framgick också med all önskvärd tydlighet hur litet bok-Sverige är. Det här var en, förvisso stor, men ändå bara en enda vänlista och här fanns alla. Den ensamme författaren på sin isolerade kammare är uppenbarligen en myt. Inte för att jag kanske trodde på den förut heller, men ändå. Eller så sitter författaren visst ensam på sin kammare, men har skrivkramp och ägnar därför hela dagarna åt att facebooka. Jag skulle råda honom - och alla andra - att ägna en minut eller två åt att ändra säkerhetsintställningarna för sitt konto. Världen (och Calliope) ser dig.

10 februari, 2010

Mycket Cesar, lite hund

Som blivande hundägare ser jag troget på Cesar Millans program på Tv4+ varje måndagskväll i hopp om att lära mig alla de där tricken som ska få min hund att bli en superhund. För att förstärka packleader-effekten ytterligare, lånade jag dessutom hans första bok, Cesar och hans hundar, på biblioteket.

Efter avslutad läsning kan jag också konstatera att jag är ganska glad över att ha lånat boken istället för att ha köpt den. Den är ju inte alldeles billig och ska man vara ärlig är det frågan hur mycket/vad man faktiskt får för pengarna. Till att börja med tar det väldigt lång tid innan man alls kommer till hundarna - en lång harang i början handlar istället om hur Cesar själv som ung tog sig illegalt från Mexico till USA med bara 100 dollar på fickan. Han fick jobb i en hundfriseringssalong och resten är som man säger historia. Han tvekar inte att på ett sätt som känns mycket amerikanskt ivrigt framhålla sin fantastiska förmåga och sitt unika handlag med hundarna.

Cesar tvekar inte heller att namedroppa kändis på kändis som han har hjälpt eller som har hjälpt honom. När Cesar var för macho räddades han av John Gray och Dr Phil, som båda agerade äktenskapsrådgivare. Nu älskar han sin fru på det rätta sättet, försäkrar han. Hon är numera familjens packleader och han är calm and submissive. Det talas däremot mycket om hur otroliga både Oprah Winfrey och Jada Pinkett Smith är. Wow.

Semi-intressant, kan man säga om allt det där. De flesta som läser hans bok torde ju vara mer intresserade av hund-delen. När den väl kommer är den ok, och har en hel del handfasta tips som man kan ha nytta av. Det finns också en hel del berättelser om fall som han haft - värst är den stackars hunden som dränktes i bensin och fyrades på när husse tröttnat på att ha henne som kamphund. Hunden klarade sig tack och lov, men man upphör aldrig att förvånas över hur illa folk kan bete sig. Inget jag läser får mig att avvika från min idé om dödsstraff för djurmisshandel.

Cesar och hans hundar är med andra ord just det som titeln säger. I första hand Cesar, i andra hand hundarna. Den kan funka som ett komplement till tv-serien, men vill man ha rena tips lär man sig mer av att följa tv-showen. Dessutom, jag vet att jag är språkfascist, men vad ÄR det för språk som används i boken? Stundtals är den så kasst skriven att jag helt glömmer bort vad det är jag läser eftersom jag hänger upp mig på alla b-iga formuleringar. Jag vet inte om det beror på Cesar själv, på medförfattaren Melissa Jo Peltier eller på översättaren Wiveka Derans - men plågsamt är det. När översättaren dessutom börjar opponera sig mot Cesars tekniker i arga små parenteser, då går det för långt. En översättaranmärkning i texten är knappast till för att diskutera hur hunden bäst ska utfodras. Kasst språkbruk sänker ytterligare värdet på en redan något tveksam bok.

Sötare än Cesar

09 februari, 2010

Calliope ger svar

Den här enkäten har dykt upp lite varstans, från början kom den från En full bokhylla är en rikedom. Jag hakar på:

Som läsare är jag omättlig och hyfsat snabb
Som bloggare är jag mer entusiastisk än analyserande
Senast lästa bok Johanne Hildebrandts Förbannade fred
Senast köpta bok/böcker var en hel liten hög från antikvariat: Joyce Carol Oates tegelsten Bellefleur, Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner i en gammal, svensk inbunden (!) utgåva från Gedins och så sist men inte minst Jennifer Egans Den magiska cirkusen, som jag hade givit upp hoppet om att få tag på.
Favoritdeckarförfattare har jag inte en utan flera, bland andra Jeff Lindsay, Johan Theorin, Claude Izner, Dennis Lehane... jag kan fortsätta ganska länge...
Jag läser allt av Charlaine Harris, Haruki Murakami, Siri Hustvedt, John Ajvide Lindqvist, Jan Kjaerstad, Sarah Waters med flera
Jag läser helst inte (genre/författare) eländesskildringar! Sedan må de vara Mina drömmars stad eller vanliga BOATS - jag betackar mig.
Vid hyllan för fackböcker letar jag efter kokböcker
Vid sidan av svenska läser jag gärna på engelska
Högst upp i min att-läsa-hög ligger just nu Siri Hustvedts The Shaking Woman
Högst upp på min bok-önskelista just nu står alla roliga böcker som kommer ut under våren
När jag går på antikvariat letar jag alltid efter Werner Aspenström. Samlingen är inte riktigt komplett ännu.

08 februari, 2010

Paris - Dakar med SJ

Stopp på tåget? Inga problem om man har lika fint resesällskap med sig som jag hade när jag satt fast på tåget i snön när jag i förra veckan skulle resa och hälsa på familjen. Det tog en god stund innan SJ hade kommit överens med snöstormen, men jag satt och hade det bara bra med Jens Liljestrands förträffliga novellsamling Paris-Dakar.

Jag har fått den rekommenderad många gånger, men inte kommit mig för att läsa den eftersom jag inte är så förtjust i noveller. De brukar alltid lämna mig med en snopen känsla av att ha missat något, att ha blivit snuvad på poängen. Just som man kommit in i berättelsen tar den slut, brukar jag tycka. Men inte Jens, inte. Här levereras det från början till slut, om jag får lov att ta till ett ruskigt uttryck. Novellerna känns med något enstaka undantag helt kompletta.
Samtliga noveller i Paris-Dakar är fristående från varandra, men har ett gemensamt tema i det att de alla på något sätt kretsar kring en nutida, svensk manlighet. Det kan ju låta vansinnigt pretto och trist, men det är fantastiskt när det hanteras på det här sättet. Liljestrand prickar oerhört väl in just rätt tonläge för att beskriva hur det kan vara att vara man idag. (Inbillar jag mig åtminstone. Jag har ju så att säga inte förstahandserfarenhet på området...) Berättelserna är närgångna, ibland obehagliga, ofta vardagsrealistiska, ändå oftare bisarra och alltid, alltid överraskande. Liljestrands novell-personer är originella och det går ytterst sällan som man har tänkt sig för dem. Extremt? Ja, ibland. Men vansinnigt bra. Min absoluta favorit är "Anthem", som skildrar en ödesdiger kväll för mannen som ska vara toastmaster på sin väns bröllop. Innan aftonen är över har han inte bara förstört vännens bröllop, blivit arbetslös och bråkat med alla han känner - han har också satt igång en politisk skandal. Den är suverän. Nu önskar jag bara att Liljestrand tar och skriver en roman; jag tror att det skulle kunna bli hur bra som helst.

Om det till äventyrs inte har läst Paris-Dakar ännu, spring iväg och ordna ett ex. Men kolla först så att ni får ett fräschare ex än jag fick; mitt har troligen varit med på tältsemester och använts för att döda mygg. Här och där finns blodfläckar och små torkade delar av insekter som bidrar till den råa känslan i novellerna. Ska nog säga till på biblioteket när jag lämnar den...

02 februari, 2010

Tåg + snö = bok

Vad gör man när man har 1)en ej ombokningsbar biljett till en resa som man redan har skjutit upp alldeles för länge och 2) ett finfint snöoväder på intågande, som behagar brisera just när man ska befinna sig på tåget?
Självklart går man till biblioteket. Jag lånade Jens Liljestrands Paris-Dakar (eftersom jag tycks vara sist i världen med att inte ha läst den) och så tar jag dessutom med Sophie Kinsellas Twenties Girl. Det borde räcka för också en försening av SJ-mått.
För oroliga kan jag också tillägga att jag tar med mig en smörgås, en smoothie och ett äpple. Samt en varm tröja.
Det återstår att se om eder bloggare återvänder från denna kylslagna tur. Önska mig lycka till.

01 februari, 2010

När Hemingway kom på besök

Kombinationen New England, 60-tal, litteratur och klassisk internatskolemiljö fick mig att plocka upp Tobias Wolffs Den gamla skolan. Jag är övertygad om att jag skulle ha hatat att gå på internat i verkliga livet, men i bokform älskar jag det. Särskilt om det har den där tunga auran av Lärande och Tradition över sig.

Båda delarna finns på skolan där Wolffs lågmälda, finstämda roman utspelar sig. Där har generationer av pojkar uppfostrats och där har nu vår huvudperson hamnat, trots att han till skillnad från de flesta av sina klasskamrater inte kommer från en förmögen släkt utan istället är där på ett stipendium.
Skolan har som tradition att varje år bjuda in en känd författare och inför besöket hålls en tävling där alla har chans att lämna in bidrag i form av en novell eller en dikt. Författaren väljer ut det alster han tycker bäst om och segraren vinner en stund ensam i Den Store Författarens sällskap. Tidigare har bland andra Robert Frost och Ayn Rand varit där och den namnlöse huvudpersonen i Wolffs roman har deltagit i tävlingen utan att vinna. Men så blir nästa besök bokat - ingen mindre än pojkarnas största idol alla kategorier, Ernest Hemingway himself, ska komma. Frenetisk aktivitet bryter ut på skolan när alla pojkar sliter med noveller för att vinna hans gunst. Vår huvudperson också, men skrivandet går extremt trögt. När så en möjlighet att vinna utan ansträngning dyker upp tar han den.
Den gamla skolan är lite grann som Prep (fast inte lika bra), inte bara på grund av miljön utan också på grund av att man hela tiden sitter och tänker "nej, gör det inte!" när huvudpersonen trampar fel i systemet och begår blunder efter blunder. Klassperspektivet är också intressant; han som kommer från en helt annan bakgrund får hela tiden spela en roll för att smälta in och till sist har han spelat den så länge att han inte minns hur han var förut.
Jag tycker också mycket om hur stor plats litteraturen får lov att ta i boken. För alla som förälskat sig i böcker, läsande och författande, är Den gamla skolan perfekt i det att den förmår sätta fingret exakt på hur det vi läser kan förändra våra liv. Dessutom är de gästande författarna väldigt roligt beskrivna.
Allt är med andra ord frid och fröjd och alldeles utmärkt läsvänligt ända till sidan 190. Då gör berättelsen ett jättehopp och börjar sammanfatta ett halvt liv på ett par sidor. Samma sak sker ytterligare en gång lite längre fram, då en av lärarna på skolan dyker upp igen och får sitt liv resumerat på liknande sätt. Det är tråkigt att läsa och sätter effektivt p för allt det som den första delen av romanen har byggt upp. Det är också helt obegripligt varför Wolff valt att lösa det på detta sätt; man hade mycket väl kunnat få fram samma andemening i en smidigare utformad berättelse.
Så mitt tips blir att läsa Den gamla skolan. Absolut. Men hoppa över slutet, så får du en mycket bättre läsupplevelse.