Murakami socialrealist

Jag trodde att Haruki Murakami skrev fantasifulla, bisarra berättelser med övernaturliga inslag, men efter att ha läst den här artikeln inser jag att jag haft helt fel.
Murakami är förmodligen socialrealist.
Så jäkla ruggigt! Vi pratar om att Ajvide skräms, men det här var faktiskt värre. Jag skulle ha freakat ut totalt.

Bubblare på Japan-är-ett-underligt-land-temat är den här skojiga gröna saken vid namn Takara.

John Ajvide Lindqvist for president

Människohamn ligger på bokhandelsdiskarna och jag får ÄNTLIGEN ta bladet från munnen och förbehållslöst breda ut mig om de underbara små spökena som citerar Smiths, om monstret (i) havet och allt det andra som man hittar i det som redan framstår som årets bästa svenska roman trots att vi bara kommit till maj. Fatta hur svårt det har varit att hålla tyst sedan jag läst klart det där förhandsexet! Ojojojoj. Jag ville ju bara springa ut och sjunga egenhändigt komponerade hyllningssånger till honom. Eftersom det hunnit gå några dagar sedan dess, har jag nu lugnat ner mig en smula och nöjer mig med att tjata på er som händelsevis inte har köpt den ännu. Köp den. Köp den! KÖP DEN! KÖÖÖÖP DEN!

Människohamn är mycket mer ambitiös än Ajvide Lindqvists tidigare böcker; bredare upplagd och mer att bita i (och då menar jag inte bara sidantalet). Även om den är ruggig ligger fokus inte på monstren på samma sätt som i Låt den rätte komma in eller Hanteringen av odöda. Istället är det mer av en vanlig roman - så vanlig den nu kan bli när det är han som skriver. Jag tror att den kan funka även till läsare som väljer bort hans andra på grund av det övernaturliga; åtminstone tänker jag testa att sälja in den till intet ont anande kunder på butiken genom att presentera den som en spännande bok om ett försvinnande. Hehe. De kommer inte förstå förrän det är för sent. Moahahaha.

Så vad kan jag mer säga för att övertyga er om att genast rusa iväg och köpa den? Att jag slår er i huvudet om ni låter bli? Nej, men seriöst - missa inte. Det här är en fantastisk roman av en fantastisk författare. Underbara, konstiga karaktärer som man verkligen fäster sig vid, totalt oväntade vändningar, riktigt äckliga saker stundtals (gode gud låt mig aldrig hitta Spiritus), klockrena skojläskiga spöken, kärlek, sorg, tja, you name it.

Jag föreslår också att ni köper fruns bok, Mia Ajvides diktsamling Om en flicka vill försvinna. Då får ni parallelläsning som heter duga, eftersom temat i de två böckerna speglas i varandra. När Mias diktrader dyker upp i Johns bok får jag gåshud. Så bra! Jag vet inte vem som har inspirerat vem, men det spelar kanske ingen roll. Coolt är det hur som helst att ett författarpar släpper böcker med liknande tema samtidigt fast i varsin genre. Sveriges Paul & Siri? (Fast hur tusan någon av dem vågar bo med den andre i skärgården, det förstår jag inte. Aldrig mera bada efter att man läst dem...)

Det enda jag kan gnälla på (och det tänker jag göra så ni inte tror att jag är köpt av JAL för att sälja hans böcker) är slutet. Han är inte så bra på att skriva slut. Det var han inte i Hanteringen av odöda och det är han inte heller här. Det blir för svulstigt, för flummigt och ändå för avhugget. Jag menar, vad händer sedan, hur löser de det praktiskt? Och vad hade egentligen hänt? Är det ett ställe romanen snubblar på så är det här. Men jag älskar den ändå.

Tilläggas kan också att jag är sjukt avis på Helena som fick åka flakmoppe...

Where the magic happens, som hiphoparna säger i Cribs, eller som vi andra säger - platsen där monstren föds, Johns skrivarstuga. Ser bedrägligt lugnt och harmoniskt ut.

Bonniers startar ny författarsajt

Bonniers har startat en ny sajt där man kan se videos med deras författare. Trevlig idé. Men - är det bara jag eller ser Jens Lapidus oroväckande mycket ut som prins Carl Philip i sin videosnutt? Är de släkt? Är de rentav samma person? Det skulle förklara mycket...
Se själva på Bonniervideo.se

Sjöjungfrun färdigläst

Är Camilla Läckberg ond? Efter att ha tillbringat helgen med hennes bok Sjöjungfrun är jag böjd att svara ja på frågan. För hur förklarar man annars att hon först tvingar en igenom en bok som faktiskt är lite småtrist eftersom man redan på ett tidigt stadium förstår hur det går, och sedan toppar det med ett slut som torde få hennes mer trogna fans att skrika av frustration? (Och möjligen även av längtan efter hennes nästa bok - det är inte bara en cliffhanger utan två som båda heter duga.)

Så nu sitter jag här och är stressad över hur jag på bästa sätt ska göra en recension till jobbet av det. Hm. Hm. Hm. Boken kommer ut på onsdag, så senast imorgon måste texten vara inne. Hm. Hm. Hm. Om jag säger hm några gånger till kommer jag säkert på något.

I övrigt är jag mest fascinerad av hur hon gladerligen lägger ut så mycket om sig själv och sitt liv på bloggen - efter att ha skummat de senaste inläggen vet jag till och med vad hennes barn äter till frukost. Utan tvekan är det bra för försäljningen av hennes böcker; det skapar en stark relation till läsarna, tror jag. Men jag skulle aldrig någonsin skriva så mycket om mig själv på nätet, inte ens om jag fick Nobelpriset. Föredrar att vara hemlig. Men det är ju bara jag... Den dagen ni får läsa här om min frukost - då är det dags att lägga ned.

Vara duktig eller ha roligt, det är frågan

Lördag! Jag slits mellan motpoler som heter duga - att vara redig och läsa Camilla Läckbergs Sjöjungfrun som jag måste recensera (och därmed får pengar för att läsa) och tusen gånger roligare och hett efterlängtade Shanna Swendsons Don't Hex With Texas som ÄNTLIGEN kommit.

Jag började på Sjöjungfrun igår och den var skittråkig; bara en massa bebisprat och kaffedrickande och ett försvinnande/mord som man hört tjugo gånger innan. Tror definitivt att hon skulle tjäna på att skriva långsammare, kanske ta sig mer tid att jobba igenom böckerna. Med tanke på hur känd hon blivit så lär det knappast vara någon fara för att hon ska glömmas bort om hon slår av på takten och publicerar nytt vartannat år istället för varje.

Shanna Swendson å andra sidan blir bara bättre och bättre. Jag minns inte om jag har lovebombat henne här tidigare? Jo, det har jag säkert. Böckrna i Hex and the City är bland de absolut roligaste fantasyserier jag läst. Lovar att återkomma med mer kärlek till Shanna när jag läst ut den. Vilket säkert blir snart eftersom jag kommer dissa Läckberg... känner det på mig...kolla bara vilken rolig dansande groda det är på framsidan...hur kan man motstå?

Trist, Torbjörn!

Trist - inte bara ett användbart ord utan också mitt omdöme om Torbjörn Flygts nya bok Himmel. Ända sedan Underdog har jag trott att jag gillat Flygt och hoppats på fler bra böcker, men de har lyst med sin frånvaro. Jag börjar därför misstänka att jag inte alls gillar honom. Det är kanske dags att säga upp bekantskapen. Drygt 400 sidor utan någon egentlig intrig kan få den effekten på författar-/läsarrelationer.

Eller nu var jag elak. Det finns en intrig, men den är tunn. Himmel handlar om några olika människor i Malmö, noggrannt utvalda av Torbjörn för att illustrera den spännvidd som finns mellan Malmös invånare. Där finns den framgångsrika, helsvenska arkitektfamiljen med villa och mucho pengar, där finns invandrarkvinnan som lämnat sin våldsamme man och där finns den från början medelklassiga familjen som nu raskt är på väg utför på grund av mannens spelmissbruk. Deras berättelser löper oftast parallellt men möts ibland - som bollar på ett biljardbord för att använda en sunkig liknelse. Torbjörn verkar vilja att de ska speglas i varandra för att man tydligt ska se hur olika villkor de har trots att de lever sida vid sida i samma stad, och det är ju fint. Med tanke på att Malmö liksom de flesta av våra större städer är absurt segregerat, så finns det definitivt stoff för en roman eller två om man börjar utforska det. Problemet är bara att Torbjörn utforskat så mycket att boken snarare blir en beskrivning av ett tillstånd än en berättelse. Han lägger ner all energi på att bygga en naturtrogen scen, men glömmer att något gärna ska utspela sig på den också. Därför blir det som sagt - trist. Han kommer få köra en enorm charmoffensiv om jag ska läsa honom igen.

Mannen under trappan tar steget in i din TV

Marie Hermanssons Mannen under trappan ska bli tv-serie i fyra avsnitt på SVT. Än så länge finns inte mer än manus och regissör (Daniel Lind Lagerlöf), men tanken är att inspelningarna ska börja till hösten.
Ska bli himla kul att se! Hoppas jag. Känns som det kan bli svårt att föra över hennes bisarra böcker till tv utan att det blir b, men ändå. Jag gillar att de gör ett försök! Jag har fortfarande inte riktigt kommit över äckeleffekten med puppan i Värddjuret, trots att det var en massa år sedan jag läste den och det är ju ett gott betyg...

Läs mer på SVD.

Ny lyriksajt

Bonniers har startat en ny lyriksajt här. Ambitiöst. Torde ge mycket god karma i litteraturhimlen.

Twilight och andra söta monster

I ett desperat försök att pigga upp en extremt menlös onsdag, överdoserar jag på Twilight-filmklipp. Otroligt hur många gånger man kan köra något på loop... Pendlar under tiden jag tittar mellan att tycka att det ju ser ruskigt trevligt ut och tycka att det ser rätt oroväckande b ut. Är fortfarande rädd att de ska förstöra den - om de gör det och sedan alla tror att man är idiot när man gillar boken, då blir jag upprörd.

Är redan lite upprörd på ett helt annat sätt över att se Edward hoppa omkring livs levande (?). Han ser ju inte alls ut som han såg ut i mitt huvud, men rätt fin ändå... Håhåjaja. Om du inte redan sett klippen kan du titta här.

Apropå blodsugare, har ni sett den här lilla gulliga saken? Dracthulhu heter han. Snacka om att kombinera det bästa av två världar! Funderar starkt på att köpa honom till samlingen här hemma. Man kan ju inte ha för många gröna vänner. Eller?

Hur gör du Jens?

Det hör inte till vanligheterna, men jag sitter här och tänker på Jens Lapidus, som just nu tycks vara överallt. I en intervju läser jag att hans son föddes i november förra året. I en annan intervju berättar han att han fortfarande jobbar heltid med juridiken trots att han är mitt uppe i en gigantisk marknadsföringskampanj för Aldrig fucka upp. Allt som har med boken att göra sköter han på luncher och kvällar, säger han.

Så då undrar jag bara - är det synd om hans fru eller har de nanny till barnet? Eller sover Jens aldrig? (Eller knarkar han?) Hur kan man annars ha jobba heltid, vara en av landets just nu mest efterfrågade intervjuoffer och samtidigt hinna ta hand om en bebis? (Och dessutom hinna fixa välputsade skor att ha på sig varje dag.) Kanske har Jens superkrafter som vi inte känner till.

Dessutom undrar jag hur det kommer sig att jag inte i en enda av intervjuerna jag läst sett så mycket som tillstymmelsen till fråga kring detta. Hade Jens varit tjej hade han poserat på Mama med bebis & bok i famnen och hela intervjun hade handlat om hur han får tiden att räcka till. Men nu är Jens man och ingen lyfter ens på ögonbrynet. Det är sådant som får mig att bli gnällfeminist. No offense, Jens.

Jag vet inte heller hur jag gör, säger Jens.

Blödig med böcker

Jag är sällan så blödig som när det kommer till böcker. Vanligtvis har jag inga problem med att göra mig av med sådant som gått sönder eller bara ligger och skräpar; tvärtom är jag förmodligen en dröm i rensa i röran-sammanhang. Talar vi däremot om böcker är det en helt annan sak.

Idag har jag haft det tvivelaktiga nöjet att gå igenom hyllan för defekta böcker på lagret på jobbet och då kommer min ömkande sida fram. Lilla boken, är du traaasig, säger jag med mjuk röst för att den inte ska bli rädd och stryker den över ryggen. Efter att ha undersökt den för att hitta felet, blippar jag den i datorn och sedan kommer vi till den hemska delen av processen. Försättsbladet ska skäras ut. Det tar emot rätt mycket att sätta kniven i boken. Jag är nog världens mesigaste när det gäller böcker, men det känns fel att medvetet skada den. Jag måste ju göra det eftersom försättsbladet ska skickas till leverantören för att vi ska få pengar, men ändå. Det är ruggigt. Jag skär och boken skriker.

Eftersom det var rätt länge sedan någon brydde sig om defekthyllan, fanns där många böcker och alla genomgick samma plågsamma behandling. Efter avslutat arbete rullade jag ut en hel vagn med skurna böcker. Det smärtade i hjärtat.

Spöken som citerar The Smiths

Läser just nu ett förhandsex av John Ajvide Lindqvists Människohamn å jobbets vägnar (ett sådant tillfälle jag tycker extra mycket om mitt jobb) - och jag ska inte avslöja något innan den kommit ut. Men jag måste bara säga - jäklar i min lilla låda så bra den är!! Ojojoj. Jag har inte läst ut den ännu men än så länge känns det som om den nog nästan blir lika bra som Låt den rätte komma in. Om inte bättre. Rubriken på det här inlägget är en av anledningarna att jag gillar den. Oj så störigt kryptisk jag är... Men jag ska lugna mig och inte säga mera förrän den kommer ut, annars blir nog förlaget ledsna. Lite förhandsreklam tror jag dock inte att de har något emot, så jag säger det igen. Shit pommes frites vad bra den är. Ni som väntar kommer INTE att bli besvikna. John Ajvide Lindqvist for president om du frågar mig.

Något roligt och något mindre roligt

Läser i Svd att Linda Skugge planerar att skriva en thriller. Vad är det som får alla att tro att de kan (och bör) skriva deckare? Underskattar de genren så till den milda grad att de tror att vem som helst kan? Ett mord, en polis och så är det klart? Bli inte ledsen Linda, men du har redan givit ut en kokbok trots att du uppenbart inte är så bra på mat. Kanske, kanske bör du stanna bland romanerna? Bara ett förslag från min sida. Men hej, vem är jag att döma?

Blir desto gladare när jag i samma tidning ser att John Ajvide Lindqvist har fått Selma Lagerlöf-priset på 100.000 kr. Grattis! Kunde knappast vara mer välförtjänt. Jag blir så lycklig när jag läser att det går bra för honom; det ger mig hopp om att det finns plats för även det udda & bra.

Hade det förresten inte varit roligare att låta Ajvide Lindqvist ge ut en kokbok?

Ett överlägset sätt att kommunicera

För ett par år sedan bodde jag i en bostadsrättsförening som nästan enbart bestod av pensionärer med alldeles för mycket ledig tid. Åtminstone tror jag att det var för att de hade så lite att göra som de ägnade så mycket energi åt att skriva arga lappar om allt som vi ungdomar gjorde/inte gjorde. Vi fick till exempel en handtextad lapp i brevlådan om att vi vänligen skulle städa vår entré, postlåda, samt fönsterbleck och ett otal skrivelser om att det var för kallt i trapphuset och att vi borde engagera oss i att få styrelsen att höja temperaturen. Tvättstugan var också ett hett ämne, men där var det inte bara vi som stod i skottgluggen. En arg dam på våningen över oss tog en röd spritpenna och textade inuti såväl torkskåp som torktumlare: ta bort luddet och rengör efter varje användning!!!!!

Nu har vi tack och lov flyttat därifrån, men på grund av traumat det skapade känner jag att David Batras nya bok talar direkt till mig. Den heter Den som inte tar bort luddet ska dö! och handlar om just sådana arga lappar och andra tilltag i samma stil. Den är sjukt rolig. Jag stod och läste den i kassan på jobbet häromdagen men var tvungen att lägga ifrån mig den eftersom den utlöste det ena fnissanfallet efter det andra.

Den börjar ganska brutalt: personalen på Skogåshallen har gjort ett anslag där det står Tack för att du inte har analsex i vår bastu. Då börjar man ju fundera.

Därpå fortsätter det med stort och smått, allt från meddelandet från den unge mannen som ber sina grannar om ursäkt på ett trevligt och väluppfostrat vis för att han i helgen varit nära att elda upp huset, till varianter på klassikern stängt pga flytning. Kalla mig barnslig och låg men jag skrattar. Jag kunde citera hur många exempel som helst men jag ska skona er. Bege er till närmaste bokhandel och kolla själva istället! Lovar att det kommer pigga upp även den tristaste dag.

Soppa på en spik

Medan alla andra har varit ute och firat vårens ankomst eller demonstrerat, har jag suttit instängd på jobbet i ett rum utan fönster (det är faktiskt sant - så illa är det!) och kämpat med att skriva texter till en katalog som vi ska skicka ut som ska presentera höstens böcker på ett inbjudande men kort och koncist sätt. En trevlig, men inte alldeles enkel uppgift. För hur säljer man en bok på bara sex rader text?

Eftersom böckerna inte kommit ut ännu, har jag fått lita till informationen vi fått från förlagen. Den är av milt sagt varierande kvalité. Påfallande ofta verkar det som att inte författaren skrivit färdigt boken och vägrat tala om för förlaget vad den ska handla om. Man kan tänka sig att en stackars marknadsassistent fått det delikata uppdraget att ringa upp författaren för att samla in uppgifter om handling och annat relevant. Författaren som svarar i telefonen efter att tjugo signaler gått fram låter nyvaken trots att klockan är efter lunch och svamlar ur sig något osammanhängande för att sedan drämma på luren. Det är upp till marknadsassistenten att hitta på en text. Han/hon kokar därför ihop något så vagt att det skulle kunna handla om vilken som helst av författarens böcker, kanske till och med om någon helt annan författares verk. Det blir en text fylld av klyschor, plattityder och vaga antydningar. Man skriver dessutom lite om författarens tidigare böcker och om hur bra de har sålt. Gärna sätter man också in ett citat - det stjäl mycket plats.

Sedan kommer texten till mig och jag svär över den. Kalla mig gammaldags, men jag vill gärna veta vad boken handlar om. Mest har jag svurit över Albert Bonniers som är mycket duktiga på att skriva texter om ingenting i sin katalog. Det blir för långt att citera här, men läs i deras höstkatalog och försök sedan berätta för mig vad till exempel Nessers, Kallifatides eller Malmstens nya böcker handlar om. Jag kan lova dig att du kommer misslyckas. Observera att jag som svar på frågan om Nesser inte godtar svaret "Tja, det är väl om Barbarotti som av någon anledning har gips...". Klart att det är om Barbarotti, men mer då? Va? VA?

Naturligtvis kan man göra såhär eftersom samtliga ovan nämnda författare är kända nog att sälja enbart på sitt namn. Man behöver inte veta plotten. Men jag tycker ändå att det är trist. Framför allt när jag är tvungen att krama innehåll ur ingenting.